Val i Sydafrika

Sydafrika går till val idag 7 maj. För 20 år sedan hölls det första demokratiska valet. ANC som bildades 1912 ledde kampen mot apartheid och för demokrati och har nu styrt Sydafrika i 20 år. Denna rapport har bl.a. inspirerats av ett inlägg i Dagens Arena.

ANC, som har en organisation och valapparat i hela landet väntas vinna valet och få omkring 60 % enligt opinionsundersökningar. Men ANC har försvagats. Alliansen med den stora fackliga federationen COSATU finns kvar, men det största fackförbundet NUMSA, som organiserar metallarbetarna, stödjer inte ANC.

I år utmanas ANC från vänster. Julius Malema som tidigare var ordförande i ANC:s ungdomsförbund har bildat Economic Freedom Fighters (EFF). EFF driver kravet på expropriation utan kompensation, Mandelas och ANC:s tidigare krav, som Mandela övergav. Partiets omfattande radikala program ska finansieras av överföringar av pengar från bankerna. Malema erbjuder hopp om grundläggande social förändring som många sydafrikaner längtar efter. Sydafrika är en ung demokrati där över 40 procent är födda efter 1994, kallade ”born frees”, och de kommer att ha ett avgörande inflytande på valet 2019.

Sydafrikas omfattande korruption inbegriper även ANC. Premiärminister Jacob Zuma har utnyttjat statliga medel för privata syften. I “Nkandlagate” har 250 miljoner kronor spenderats på mer eller mindre privata investeringar i byggnader och säkerhetsanordningar i Zumas hemby. Detta är en stor kontrast till Nelson Mandelas asketism.

Men korruptionen hänger samman med den ekonomiska ojämlikheten och de stora orättvisorna med fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet. Den ekonomiska klyftan hade grundlagts under flera hundra år av kolonialism och vit övermakt. Men de vita har fått behålla såväl kapitalet som kontrollen över jorden, till stor del på grund av att Mandela inte följde ANC:s program.

ANC:s valmanifest fokuserar på att berätta om vad ANC åstadkommit de senaste 20 åren. Det handlar om ökad tillgång till el, rent vatten och bostäder. Sydafrika bygger något nytt, men i små steg. Och det tar så lång tid. Fler färgade äger nu jord och gör affärer – en färgad ”medelklass” har växt fram. Men i grunden är klass- och rasklyftan intakt. Sydafrika har den högsta arbetslösheten av alla utvecklingsländer och ”tävlar” med Brasilien om att vara det mest ojämlika landet i världen.

Bakgrund. Mandela satt 27-år i fängelset varav 18 år på Robben Island, som jag besökte hösten 2000. Han var han en viktig symbol för kampen mot apartheidregimen. Denna och länder sympatiska till regimen, som USA och Frankrike, stämplade ANC och Nelson Mandela som terrorister (USA hade Mandela terroriststämplad till år 2008).

Frihetsdeklarationen.
Mandela tillhörde, liksom de senare presidenterna och regeringsledamöterna ANC, Afrikanska nationalkongressen, vars grundläggande dokument var Frihetsdeklarationen. Processen bakom den inleddes 1955 då ANC skickade 50 000 volontärer ut bland folket i landet för att samla ihop politiska önskemål och krav. Dessa antogs 26/6 1955 på den legendariska folkkongressen i Kliptown, en ”buffertzon” som byggts för att skydda via bostadsområden från de svartas Soweto.

Första kravet var ”Folket ska styra”. Frihetsdeklarationen slog fast rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, rätt till arbete – och radikalast av allt rätt till en andel av rikedomarna i Sydafrika. (I t.ex. Sydafrika, USA och Sverige saknar folken rätt till produktionsmedlen och landets resurser, vilka ju kontrolleras av en liten grupp medborgare utan demokratisk insyn).
Man deklarerade ”Vårt lands rikedomar, sydafrikanernas arvedel ska åter till folket. Mineralfyndigheterna, bankerna och monopolindustrierna ska bli hela folkets ägande. Alla andra industrier ska kontrolleras så att de bidrar till folkets välstånd”

Just före sin frigivning skrev Mandela till sina anhägnare ANC:s politik är att nationalisera gruvorna, bankerna och monopolindustrierna och varje förändring eller modifiering av vår uppfattning i detta avseende är otänkbar. Att ge svarta ekonomisk makt är ett mål vi helt stödjer och uppmuntrar, men i vår situation är statskontroll över vissa ekonomiska sektorer ofrånkomlig”.

ANC följde inte sitt program trots stort majoritetsstöd.
Sydafrika är nu ett världens mest ojämlika länder. Varför blev det så? Ett viktigt skäl var att apartheidregeringens ledare de Klerk med stöd av ideologin i ”Washington Consensus”, den neoliberala politiken i samförstånd mellan Världsbanken, IMF och USA:s finansdepartement, som gjort sådan skada i många länder, och nu gör det i Grekland, lyckades föra över kontrollen över landets nyckelsektorer till påstått oberoende experter hos Världsbanken och IMF.

Varför såg ANC inte detta, eller ville delar av ANC:s ledning inte se det? Förhandlingarna inom ekonomiområdet leddes av förre presidenten Thabo Mbeki. Men inget hindrar Sydafrikas regering att fatta beslut enligt sitt program – eller…?
Naomi Klein nämner i ”Chockdoktrinen” i kapitlet om Sydafrika ”Att slå igen dörren om historien” boken ”Thabo Mbeki and the Battle for the Soul of the ANC” som beskriver hur ANC förhandlade bort landets ekonomiska suveränitet”. Vad visste inte ANC:s högste ledare Nelson Mandela om detta?

ANC lät bygga bostäder, telefonledningar och ge tillgång till vatten. Efter ett årtionde stängdes miljontals människor av från detta, då inte kunde betala räkningarna – varför sänkte man inte tarifferna? År 2005 var 70 % av Sydafrikas land monopoliserad av de vita som utgör 10 % av landets befolkning. Man har inte kunnat hantera HIV/AIDS-epidemin. En sannings- och försoningskommission kom med den blygsamma rekommendationen att ta ut en engångsskatt på en procent av bolagens vinst för att finansiera ersättning till apartheidepokens offer. Svarta gruvarbetare hade 1/10 av vita gruvarbetares lön, till exempel.

ANC avslog detta. Varför? Hade Nelson Mandela varit lika aktad om han följt ANC:s program?

-Anders Romelsjö