Så länge jag har varit med i branschen, har statliga utredningar arbetat med olika projekt om skydd av den personliga integriteten. Jag tror det började 1966 då den första integritetsskyddskommittén fick sina direktiv. Efter några år fick vi lagar om olovlig avlyssning och om namn och bild i reklam. Men slutbetänkandet från 1980 är ett svårslaget rekord i inbördes oenighet.

Christer Hellmarks skrift från 1978 ges nu ut igen med en nyskriven text av Ingemar Folke om tiden efter 1949. Kampen för tryckfriheten har pågått alltsedan tryckteknikens tillkomst. Tryckfrihetens vänner och fiender har grupperat sig på liknande sätt från tid till tid. Argumenten för och emot har nästan alltid varit desamma. Leopard förlag 2012

FiB-juristernas och Nätverket Tryckfrihetens vänners utfrågning av  partirepresentanterna i Yttrandefrihetskommittén. Skall nuvarande Tryckfrihetsförordningen (TF) –  bevaras eller avskaffas?

När Folket i Bild startades i början av 1970-talet, var grundarna överens om att den nya tidningen inte skulle ställa sig under den pressetiska kontroll som utövas av Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON). Dessa organ, som skapats av Tidningsutgivarna (TU), Publicistklubben (PK) och Journalistförbundet (SJF) i samverkan, uppfattades som korporativa inskränkningar av den yttrandefrihet som fibbarna ville slå vakt om och ta i anspråk utan att låta sig hämmas av andra gränser än de som sätts i tryckfrihetsförordningen (TF).

Den som läser vad jag har skrivit på den här platsen under de senaste åren vet att en statlig utredning, Yttrandefrihetskommittén (YFK), är tillsatt med regeringens uppdrag att undersöka om det går att avskaffa tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I den förening som jag är med i, FiB-juristerna, försöker vi samla motståndet mot regeringens planer. Som ett led i detta vill vi återutge en broschyr av Christer Hellmark som kom ut 1978, "Rätten att kritisera överheten – kring den svenska tryckfrihetens historia". Christer Hellmark förklarar i förordet varför: "Det var först när vi började studera historia som vi förstod vad tryckfriheten var för en slags rättighet.

"I samband med att jag handlade en del varor på köpcentret Amiralen passade jag på att sälja några Afghanistan.nu. Jag posterade mig vid ingången vid Swedbank/Systembolaget. Ganska snart kom en representant för det bolag som förvaltar köpcentret och ifrågasatte min rätt att stå där på privat mark. Jag upplyste honom om att tryckfrihetsförordningen gäller även privat mark om det är offentlig plats, det vill säga där allmän gångtrafik är tillåten. Att det är privat mark, inglasat el. dyl. är i sammanhanget irrelevant. Han tillkallade då vakt och upplyste mig om att de stiftat egna ordningsregler för köpcentret Amiralen. Jag påpekade då (skrattande) att de reglerna knappast kan stå över grundlagen. Men tillkalla ni gärna polis, men då ska ni vara medvetna om att ni begår ett illegalt övergrepp, om ni kränker min rätt enligt grundlagen att sälja tidningar på offentlig plats. För gärna ärendet vidare så blir det offentligt och vi får skriva om det i lokaltidningarna. Det är bra om det blir allmänt känt att det är en villfarelse (visserligen allmänt spridd) att grundlagen inte gäller på gator och torg bara för att marken är privatägd och man glasat in platsen.

Ibland brukar man säga att läsfrihet är den andra sidan av tryckfrihet. Det som inte får tryckas kan ju inte heller läsas. Den här betraktelsen tar sin utgångspunkt i detta.

Den katolska kyrkan höll sig förr med en lista över förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum. Index gällde i vart fall fram till 1949. Att ett verk var uppfört på index innebar att en rättroende katolik var förbjuden att läsa eller på annat sätt ta del av det. Det officiella skälet för förbudet var att läsningen riskerade att skada den troendes religiösa övertygelse. Det kan stämma med att åtminstone de äldre böcker som förtecknades oftast hade ett teologiskt innehåll. (Emanuel Swedenborg är veterligen den ende svensk som fått en bok uppförd på index.) Men senare tycks index ha fungerat som sedlighetspolis eller t.o.m. politisk väktare. Bara Balzacs erotiska arbeten togs upp, medan Zola fick se alla sina verk upptagna på listan.

Det engelska ordet är "whistle blower". Det är han som går ut offentligt och berättar om något missförhållande på företaget eller myndigheten där han arbetar. Det är en person med stort civilkurage som gör en viktig samhällsinsats.