Fyra ledamöter tyckte att det räckte med pressens självsanering. En förordade skadeståndssanktion. Och tre, däribland ordföranden Bengt Lännergren (JK under IB-affären), ville ha en straffrättslig regel om ”kränkning av privatlivets fred”.
Sedan dess har frågan bollats mellan utredningarna. Som jag skrivit om tidigare i den här spalten (2011-4 och 2012-3) skickade justitiedepartementet förra våren ut en promemoria, där man föreslog man ett förbud mot viss fotografering. Lagrådet sågade förslaget i mars i år.
Yttrandefrihetskommittén landade, också under stor oenighet, i att inte föreslå någon straffbestämmelse om kränkning av den personliga integriteten när det handlar om publiceringar i grundlagsskyddade medier.
Men vad betyder egentligen personlig integritet? Nyligen läste jag en text som reder ut saken (och ur vilken rubriken ovan är hämtad). Det är Anders R. Olssons essä ”Vem är storebror? Myten om integriteten” i antologin ”Myten om Internet” med Pelle Snickars och Per Strömbäck som redaktörer, Volante 2012. Att Olsson har varit med ett tag det märker man i det breda greppet om ämnet och i hans observationer av hur hotbilden har förskjutits. På 1970-talet rådde i stort sett konsensus mellan utredare med regeringsuppdrag och fristående debattörer om att hotet kom från staten, som ju har ett stort informationsövertag. Att skydda sig mot ”kontrollsamhället” var något de flesta fann angeläget.
Men efter mindre än ett par decennier var perspektivet helt omvänt; sedan dess är det mot andra medborgares snokande som de statligt tillsatta utredarna säger sig vilja skydda oss. Detta får motivera ett stort antal nya sekretessregler. Särskilt personuppgiftslagens (PUL) kategoriska förbud mot databehandling av personuppgifter, även harmlösa sådana, är ett utflöde av denna nya inställning.
Under tiden som den senaste integritetsskyddskommittén arbetade, 2004-2008, slog det s.k. Bodströmsamhället igenom med lagar om avspaning av all trådbunden teletrafik som passerar riksgränsen, preventiv tvångsmedelsanvändning och buggning m.m. Men, som Olsson noterar, det enda lagförslag med verkan för de enskilda medborgarna som kommittén i sitt slutbetänkande lade fram mot bakgrunden av allt detta var ett förbud för medborgarna att fotografera varandra på vissa platser.
Särskilt tankeväckande tycker jag Olssons text är, när han går i närkamp med påståendet att myndigheterna vet ”allt” om medborgarna och att den som lägger samman det som finns hos olika myndigheter om en enskild med det som låter sig googlas fram på Internet skulle ha skapat sig en heltäckande bild eller profil av den människan. Det är ju så det kan låta när politiker vill hemligstämpla.
Så länge det inte handlar om sekretessbelagda uppgifter och om det inte är den enskilde själv som har lagt ut uppgifterna, är detta i de allra flesta fall inte sant, konstaterar Olsson. De sammanställda uppgifterna säger egentligen väldigt lite om den enskilde, framför allt ingenting som skulle kunna vara skadligt för honom. Inget verkligt fall där någon skulle ha skadats har ännu påvisats. Ändå har denna retorik haft effekten att det öppna samhället har blivit allt mindre öppet.
Ingemar Folke
Advokat i Stockholm, medlem i föreningen FiB-juristerna (tffr.org)