På min lott har fallit att skriva ett supplement till broschyren och beskriva vad som hänt med tryckfriheten under de senaste 30 åren. Under den här tiden har jag följt utvecklingen inom lagstiftning och rättspraxis på området ganska nära. I mitt yrke har jag som försvarare och ombud för målsägande företrätt parter i tryckfrihetsmål och andra mål med yttrandefrihetsrättslig anknytning. Jag har publicerat artiklar i FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter (varav rätt mycket är utlagt på www.tffr.org), i dagspress och här i FiB/K.
Att läsa vad jag har skrivit under de senaste decennierna är ett sätt för mig att inför supplementskrivandet friska upp minnet av vad som hänt. Jag har många gånger skrivit att tryckfriheten såsom vi känner den genom TF är hotad. Kanske alltför många gånger? Har mina läsare börjat rycka på axlarna åt mina försök till larmsignaler?
Låt mig ta några exempel!
1996 skriver jag om EU:s ministerråds beslut om en gemensam åtgärd mot rasism och främlingsfientlighet. Jag varnar för att rådet vill kriminalisera utspridandet av rasistiska alster och att rådets planer krockar med principen om ensamansvar i TF och YGL; hos oss går ju distributören fri, om utgivaren eller författaren kan straffas.
Några direkta problem för svensk yttrandefrihet känner jag inte till att beslutet vållade. Och nu kan jag inte ens på EU:s hemsida hitta den gemensamma åtgärd som EU:s justitieministrar (kanske) beslöt i juni 1996
1995 handlade min artikel om en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Domstolen hade ålagt franska staten att betala skadestånd till en klagande för det att inrikesministern och en hög polischef på en presskonferens hade uttalat sig kränkande om klaganden. Hade något liknande hänt i Sverige, skulle den kränkte inte ha fått en krona från staten. Men däremot hade han kunnat vända sig mot de medier som återgav vad som sagts på presskonferensen. Min poäng var att Europadomstolens dom indirekt kan komma att hota skyddet i TF och YGL för meddelaren. Några negativa effekter för meddelarskyddet har dock mig veterligen domen inte haft.
Mina resonemang i de här båda artiklarna finner jag, trots allt, också så här efteråt korrekta. Jag kan inte tycka att jag var ute i ogjort väder, även om vad som sedan hänt, åtminstone inte ännu, bekräftat mina farhågor om hot mot ensamansvaret och meddelarskyddet..
Kanske är det vakthundens dilemma. Han måste skälla också om den presumtive tjuven ändrar sig och inte går in på tomten. Han vet inte om hans skällande möjligen bidrog till att tjuven ändrade sina planer. En vakthund får inte slumra till.
Särskilt sedan Sverige anslöts till EU, är tryckfriheten satt under belägring. Det ligger i sakens natur, eftersom vår grundlagsreglering i så hög grad skiljer sig från hur alla andra länder i unionen har utformat sina lagar om yttrandefrihet i medier. Denna belägring är inte särskilt intensiv. Men den finns där med sin massa och sin uthållighet. Vi klarar nog att försvara våra grundlagar, så länge regeringen och riksdagen finner det meningsfullt att göra motstånd. Farligt blir det först om politikerna vill ge efter. Ibland hörs sådana signaler. Men flera gånger på senare år har Sverige framgångsrikt satt ner foten. Av detta finns något att lära för framtiden. Något som motiverar att också de senaste 30 årens tryckfrihetshistoria studeras.
Ingemar Folke
Advokat verksam i Stockholm, medlem i föreningen FiB-juristerna (www.tffr.org)