PON hade fått vässade tänder i slutet av 1960-talet. Bakgrunden var krav, som också hade visst stöd i riksdagen, på strängare lagstiftning mot förtal, även s.k. ekonomiskt förtal, dvs. publicitet som skadar företag. PON fick ny sammansättning med representanter för allmänheten. PO tillskapades med uppgift att fungera bl.a. som ett slags åklagare mot tidningar vilkas publiceringar skulle granskas av PON. Kraven på hårdare tag skulle hållas tillbaka på det här sättet. Det var tanken, och det ser ut som att det också lyckades.
Tidningar som tillhör TU är skyldiga att följa de pressetiska regler som antagits av Pressens Samarbetsnämnd (där TU, PK och SJF är representerade) och som ger uttryck för vad som anses vara god publicistisk sed. Fälls de i PON för att de åsidosatt pressetiken, är de skyldiga att publicera nämndens utlåtande och att betala en avgift till verksamheten i PO/PON om 25.000 kr (10.000 kr för mindre tidningar).
PO/PON har nu hamnat i massmedialt blåsväder, sedan PO beslutat att hänskjuta Expressens publicitet om Jan Guillous kontakter med KGB till PON. Beslutet betyder nämligen att PO vill att PON ska klandra publiciteten. Expressen, som ägnat många löpsedlar och sidor åt detta, är upprörd och vill avbryta samarbetet med PO/PON. Dagens Nyheter har på ledarplats ifrågasatt PO:s omdöme och lämplighet för posten. I en TV-debatt häromdagen hördes en känd publicist plädera för att PO/PON skrotas och ersätts med en strängare presslagstiftning efter engelsk förebild. Ännu när jag skriver detta har PON ännu inte fattat något beslut i anledning av PO:s hänskjutande.
Bör en tidning och en förening som Folket i Bild/Kulturfront ha några synpunkter i det här ämnet och i så fall vilka? Är den inställning som tidningens grundare hade alltjämt hållbar? I så fall behöver FiB/K inte bry sig om saken.
Min egen uppfattning är emellertid att PO/PON, under de drygt 40 år som dessa organ har funnits i sin nuvarande skepnad, knappast har fungerat som en hämsko på yttrandefriheten. Jag bedömer att det i vart fall inte skulle medföra någon utvidgning av yttrandefriheten, om PO/PON avskaffades. Jag kan inte tänka mig att någon stor tidning har avstått från lösnummersäljande publicitet av fruktan för klander i PON. Jag tror inte heller att FiB/K:s redaktionella arbete har påverkats av sådana farhågor.
Det råder å andra sidan inte något automatiskt samband mellan att eventuellt avskaffa PO/PON och att införa en drakonisk förtalslagstiftning av engelsk modell. Det är kanske möjligt att bevara de balanserade regler om förtal som vi har nu, också om pressens självsanering i PO/PON försvinner. Men om det sker, har vi gjort oss av med ett hyfsat argument mot lagstiftning.
En annan sak är hur situationen för den lille mannen, han som har exploaterats av den stora lösnummersäljande draken, påverkas om PO/PON försvinner. Idag kan han utan kostnad få PO:s hjälp att få in ett beriktigande eller ett genmäle. Lyckas han inte med det, kan han, utan att behöva riskera att få svara för sin motparts kostnader, genom en anmälan till PO åstadkomma en pressetisk prövning av skriverierna om honom. Klandras tidningen, har han kanske en plattform att bygga ett tryckfrihetsåtal på eller en grund för att förlikningsvis få någon upprättelse i form av ett penningbelopp.
Den lille mannen skulle knappast ha någon större glädje av en skärpt förtalsparagraf. Det skulle ändå krävas avsevärda ekonomiska resurser att processa mot en stor tidning med de risker för ekonomisk katastrof som ett nederlag i domstol kan medföra. Men den ekonomiskt starkare skulle utan tvivel gagnas av att det blir lättare att få tidningen fälld för förtal.
Här har FiB/K och fibbarna något att fundera på.
Ingemar Folke
Advokat verksam i Stockholm, medlem i föreningen FiB-juristerna (www.tffr.org)
