Inte ens namnet Europa är sakkunskapen överens om. En förklaring som av någon an­ledning inte blivit så populär är att Europa kommer från feniciskans urappa, vitt ansikte. Enligt en vanligare förklaring är Europa helt enkelt solnedgångens land.

Europas gräns är så godtycklig att man myck­et väl som den tyske geografen Alexander von Humboldt kan ifrågasätta om Europa alls är att betrakta som en egen världsdel. I stället borde det betraktas som en halvö på den euroasiatis­ka landmassan.

Idag anses Europa sträcka sig till Ural och ned till Kaukasus. Och inte Stockholm, Paris eller Berlin ligger på mittlinjen, utan Vilnius. Tidigare sträckte sig Europa ömsom till Don, ömsom till Ob. Och Turkiet får än idag finna sig i att ibland räknas med, ibland räknas bort.

Europarådet har 47 medlemmar och 820 miljoner medborgare. Endast Vitryssland och Kazakstan hålls utanför på grund av påstådda demokratiska brister.

Människor bosatta i det vi idag kallar Eu­ropa var omedvetna om “Europa” långt in på 1700-talet. Här i periferin talar vi ju fortfarande

om att åka ner till Europa, ta Europasemester etc som något utanför våra gränser.

I upplysningsfilosofernas encyklopedi, som Diderot slutförde 1772, angavs Europas öst­gräns till 93:e längdgraden, som går långt in i Sibirien, ungefär vid staden Krasnojarsk.

“I vart fall är Europa den minsta världsdel­en”, skriver man, “emellertid har den ... nått en sådan makt att historien nästan inte känner något motstycke, med tanke på dess enorma utgifter, storleken av dess engagemang, antalet trupper och deras ständiga underhåll i stående arméer, även när de för det mesta är till ingen nytta eller bara är till för att pråla med.”1

Om det geografiska Europa är tämligen fly­tande har i gengäld Europa som kulturbegrepp kommit att bestå av en rad rätt fasta och inar­betade föreställningar.

Europa har förknippats med civilisation, vetenskap, tolerans och demokrati. Samman­taget en “eurocentristisk” doktrin som i olika

En 1600-talskarta av Europa som en kvinna. Observera att England och Skandinavien inte ingår.

perioder och sammanhang använts för att legi­timera det värsta förtryck.

Ni minns när Gandhi ombads kommentera begreppet västerländsk civilisation:

Western civilization? svarade han och sög på orden. Ah, that’s a good idea!

Mer oskuldsfulla föreställnigar om Europas överlägsenhet kan naturligtvis spåras mycket långt tillbaka i tiden. När perserna på 540-talet f Kr erövrade hela Mindre Asien började greker­na odla myter om sina egna företräden.

Greken var sparsam och laglydig medan asi­aten, “barbaren” (den som pladdrar, talar obe­gripligt) var slösaktig, hängav sig åt vulgär prakt och styrdes av godtyckliga despoter.

Långt senare, på 1700-talet, återupplivades de gamla föreställningarna om en grekisk och europeisk exklusivitet. Och då för att legitimera Europas pågående erövring av världen.

Med bygget av den nya föregivet demokratis­ka och avkoloniserade Europastaten, EU, har de eurocentristiska myterna fått nytt liv, denna gång som övernationell statsdoktrin.

Det räcker med att titta på en eurosedel, där den europeiska arkitekturens landvinningar hyllas.

5–eurosedeln avbildar exempelvis en romersk akvedukt. Men akvedukter byggdes i Mellanöstern minst 700 år före romarna.2

2003 utspelades en nedtystad skandal som gällde EU:s författningsutkast, där man ur­sprungligen skrivit in myten om demokra­tin som en uråldrig europeisk uppfinning. Det visade sig att européerna i så gott som samtliga utgåvor hade förfalskat Perikles s k liktal och framställt detta som en hyllning till demokra­tin. I verkligheten sade Perikles att det rådde frihet i Aten trots den styresform som kommit att kallas demokrati.3

Efter romarrikets fall hamnade Europa i skuggan, och dess befolkning sjönk stadigt, ända fram till 1000-talet. Medelhavets hamnar stängdes, handel och kommunikationer up­phörde.

Den kinesiska kulturen utvecklades ända fram till 1700-talet snabbare än den europeis­ka, vilket låg till grund för upplysningstidens Kinavurm. Och den islamska kulturen var un­der flera århundraden mer blomstrande än den europeiska.

Islams blomstring lade på flera sätt grunden för Europas senare pånyttfödelse. Cordoba ut­vecklades under islam till Europas andra stad och ett viktigt lärdomscentrum. Och arvet efter de grekiska vetenskapsmännen hade till stora delar gått förlorat, om inte de islamska ledarna uppdragit åt assyriska skriftlärda att översätta Aristoteles m fl till arabiskan. Därifrån kunde de långt senare återbördas till den europeiska kulturen.

Men på samma sätt som eu­rosedlarnas bild av europeiska landvinningar är falska menar en del asiatiska historiker att hela his­torieskrivningen om Europa som den moderna vetenskapens vag­ga är falsk.4 Den indiska fysikern C K Raju har i synnerhet ifrågasatt hur mycket av den antika grekiska vetenskapen som egentligen var lå­negods från Orienten. I själva verket finns t ex ingenting som knyter Euk­lides geometri till Euklides.

Om antikens myter och etniska misstro idag framstår som relativt oskyldiga, så kom föreställningen om Asien som barbariets och despotismens hemvist att bli ett mycket mer potent tema i ett militärt expansivt Europa.

Europa har ända sedan medeltiden varit en territoriellt expansiv kraft. Det är den världsdel som födde kolonialismen och som med några få undantag alltjämt representerar kolonialis­men, liksom den har fött två världskrig.

Med Monroedoktrinen 1823 stoppade USA Europas planer i Sydamerika. Europa stängdes för alltid ute från Amerika. Ryssland som ägde Alaska och en bas i Kalifornien tvingades sälja 1867 och dra sig ur.

Under 1800-talet fram till Berlinkonfer­ensen 1885 styckade Europa istället upp Afrika sinsemellan.

Som PEO Hansen och Stefan Jonson visar i boken “Eurafrika” (Stockholm 2015) var ett av de viktigaste skälen till EEC/EU:s bildande ko­lonialmakternas önskan att hitta ett sätt att föra med sig de afrikanska kolonierna in i en ny tid, en nykolonial tid, där kolonierna var formellt självständiga men i allt väsentligt styrdes av Europa.

Men det finns en annan uppenbar expansion­sriktning och det är österut. Tillhör Ryssland egentligen Europa? Trots att det till hälften erkändes ligga i Europa beskrevs det period­vis som hotfullt och tillskrevs lömska asiatiska egenskaper.

Men kulturellt och religiöst var och är Ryss-land utan tvekan en del av Europa. Kievryss­land antog 988 samma kristendom som vi och en av de första Kievfurstarna var för övrigt svärson till Olof Skötkonung, make till Ingeg­erd.5 Befolkningen kristnades väl så tidigt som

Berlinkonferensen 1885. Europeiska värderingar i arbete.

andra folk i Nordeuropa. Splittringen mellan Östrom och Västrom blev slutgiltig först 1054.

Napoleon beskrev under sitt ryska fälttåg motståndaren som “asiatiska barbarer” och ville spränga Vasilijkatedralen på Röda torget som en anskrämlig “moské”.

När Hitler med osviklig känsla för detaljer på exakt samma dag, 123 år senare korsade den ryska gränsen, var de ideologiska motiven liknande och han kunde dessutom stödja sig på äldre planer från den kejserliga generalsta­ben. Kejsar Vilhelm II hade en rådgivare, Paul Schiemann, som drivit tesen om att den ryska staten gick mot ett sammanbrott på grund av dess etniska mångfald. Ett litet preventivkrig var allt som behövdes för att det ryska korthu­set skulle rasa.

Hitler var inte intresserad av Eurafrika eller något annat exotiskt. Han skrev i Mein Kampf:

“Om man ville ha jord i Europa, kunde det­ta på det hela laget endast ske på Rysslands bekostnad. Då måste det nya riket åter marsch­era fram på de forna ordensriddarnas stråt, för att med det tyska svärdet ge den tyska plo­gen en torva och nationen det dagliga brödet. För en dylik politik farms det i Europa en enda bundsförvant: England.” 6

Ukraina skulle förvandlas till “en av de mest förtjusande trädgårdarna i världen”, den “illa utnyttjade, bördiga svartjorden skulle kunna bli ett paradis, ett Kalifornien i Europa.”7

Medan Tyskland ännu hade militär framgång i öst utarbetades “Generalplan Ost” enligt Hit­lers önskemål.

Enligt denna plan för “ostterritorierna” ville nazisterna flytta in 10 miljoner tyskar och för­driva 30 miljoner människor, och då inte bara ryssar, till Sibirien.

Man planerade att förvisa 85 procent av lit­auerna och polackerna, 75 procent av vitryssar­na, 65 procent av västukrainarna, 75 procent från resten av Ukraina, 50 procent av letterna och esterna.

Krim skulle bli ett “rent ariskt” territorium under namnet Gotengau, dit Führern ville fly­tta sina älskade tyrolare.

Men vilka planer hade Hitler för det övriga Europa? Förvånansvärt få. Det var den ameri­kanske svarte ledaren W E B Du Bois som hit­tade på begreppet “Neuropa”.8 I själva verket talade Hitler mer anspråkslöst om “en ny ord­ning” (eine Neuordnung) i Europa9

När Hitler kom till makten hade Europa re­dan en lång tid surrat av idéer om ett Europas förenta stater, men de väckte ingen entusiasm hos Hitler som var emot allt vad som luktade federalism. När han satt i fängelse och parti­et leddes framgångsrikt in i den tyska riksda­gen av Georg Strasser, antogs ett partiprogram med “Europas förenta stater” som en av pro­grampunkterna.

1926, när Hitler var på fri fot igen, lät han annullera Strassers program och mörda hon­om. Enligt honom var Tyskland bäraren av det europeiska arvet och skulle som sådan härska över Europa.

Men andra i Hitlers omgivning var mer framsynta. I sin dagbok skrev Goebbels 12 april 1943: “Det är ett lustigt faktum att vi skyr fra­sen ‘europeiskt samarbete’ som fan skyr vigvat­ten. Jag kan inte förstå varför det är sant. En så uppenbar politisk och propagandaslogan borde verkligen bli ett allmänt tema för offentlig dis­kussion i Europa”.10

Klart är att tyska storkoncerner som IG Far­ben verkade för “ett enat Europa” under tysk ledning. Koncernen pumpade in 80 miljoner riksmark i nazistpartiet11 och dess underorgan och i en plan från 1940 förordade IG Farben en gemensam europeisk valuta, gemensam paten­trätt och en europeisk appellationsdomstol un­der tysk kontroll.12

Hitlers finansminister Walther Funk ledde en kommitté som producerade uppsatser om den “nya ordningen” så sent som i januari 1945. Ett av förslagen var att skapa en Europäische Wirtschaftsgemeninschaft under tysk ledning och införa en gemensam valuta. Som ni vet är Europäische Wirtschaftsgemeninschaft ordet för EEC på tyska, EU:s föregångare.

Funk var inte bara Hitlers ekonomiminister och riksbankschef, han var också en av direk­törerna i Bank for International Settlements (BIS) som än idag är en av världens mäkti­gaste och mest hemlighetsfulla institutioner. Då var BIS bl.a. en kanal för Tyskland att om­sätta 21,5 ton plundrat guld13. 1940 överläm­nade Funk en promemoria, “Ekonomisk omor­ganisering i Europa” till sin amerikanske chef, Thomas McKittrick. Han beskrev där en mon­etär union, med Tyskland i centrum, som den bästa lösningen.

Från sin cell i Spandau kunde Funk senare se hur det mesta av hans förslag förverkligades efter kriget. 1947 slöts Parisavtalet om multi­laterala betalningar och 1951 tillkom kol- och stålunionen, EU:s föregångare.

Avskaffande av de inre tullarna, gemensam tullmur utåt, garanterade jordbrukspriser, reglerade fiskekvoter, gemensamt skattesystem (moms), gemensamma pass, gemensam valuta – allt det var idéer ur nazisternas fatabur. Ja inte ens namnen “Gemensamma marknaden” och “Europeiska unionen” behövde EU:s grundarfäder hitta på själva.

Funks projekt förverkligades, men med en ytterst viktig skillnad. Den nya Europastat­en blev inte en enkel förlängning på den tyska staten utan istället den ena änden i en transat­lantisk axel, där avgörande befogenheter finns i Washington eller rentav i Pentagon.

Militärt är EU en dvärg och helt underställt USA-alliansen Nato. Sedan 1989 har alla nya medlemmar av EU även blivit medlemmar av Nato. I och med Lissbonfördraget 2007 krävs en samordning av ländernas utrikes- och säker­hetspolitik vilket i praktiken förutsätter Nato-medlemskap.

Maktkoncentrationen till dels en icke-euro­peisk partner, dels till den ekonomiska jätten Tyskland har gjort det allt svårare för EU att lösa sina problem.

Ekonomin i de 28 EU-länderna har fortfar­ande inte återhämtat sig efter 2008 års kris. Dvs. BNP per capita realt ligger under 2007 års värden.14 Nio förlorade år.

Arbetslösheten i EU i juni 2015 låg på i ge­nomsnitt 10 procent. Var fjärde grek och span­jor är arbetslös. Över hälften av ungdomarna i Grekland och Spanien går utan arbete.

Armén av arbetslösa uppgår till 23 miljoner i EU, varav 18 miljoner inom euroområdet.

Varje kris i syd tas till intäkt för att öka den centrala EU-byråkratins makt och inskränka den nationella suveräniteten. Finanskrisen på Cypern 2012-13 innebar att Bryssel påtvingade cyprioterna en sk haircut, eller konfiskation, av 10 procent av alla banktillgångar över 100 000 euro. Som bekant innebär EU-medlemskapet att EU garanterar bankkundernas insättningar upp till 100 000 euro.

EU-medborgarna bedrogs och det skedde en inblandning, ett diktat som det inte finns täck­ning för i EU-fördrag.

I fallet Grekland har man gått ännu längre. Där har EU tagit kontroll över det grekiska skat­teverket på ett sätt som tvingade Greklands f d finansminister Yanis Varoufakis att överväga ett förslag om att hacka sig in i det egna skatte­verkets datorer – ett bevis så gott som något på

Greklands nya kolonialstatus. Dessutom har EU nu tagit kontroll över den pool av statseg­endom som ska säljas ut till högstbjudande.

De grekiska skulderna är nu sådana att landet inte under överskådlig tid kommer att kunna arbeta ned dem. När krisen började var skulden 299 miljarder euro eller 127 procent av BNP. Idag är den 356 miljarder euro eller 164 procent av landets BNP och de årliga räntan 23 miljarder.

Dvs. för varje åtgärdspaket kommer Grek­land allt längre från målet att få balans mel­lan tillgångar och skulder. Under sex år har allt bara blivit värre. Då återspeglas ändå inte de mänskliga förlusterna i statistiken, en hel gen­eration dömd till utslagning.

Men den kanske allvarligaste utvecklingen i Europa är det sätt som EU:s medlemsländer i många fall oförskyllt blivit indragna i före­tag som sägs syfta till att sprida demokrati och västerländska värderingar genom omstörtning av andra länder.

“Demokrati” har förvandlats till ett vapen som ska exporteras om möjligt genom ickemil­itär omstörtning så som har skett i de sk fär­grevolutionerna, två gånger i Ukraina (2004 och 2014), två gånger i Kyrgyzstan (2005 och 2010), i Georgien, Egypten, och med våld i Af­ghanistan, Irak, Libyen och pågående krig med oklar utgång i Jemen och Syrien.

I Armenien och Makedonien har helt nyligen försök till färgrevolutioner spelats upp, men temporärt misslyckats.

EU:s förhållande till det nya Ryssland ut­vecklades länge i positiv riktning.

Michail Gorbatjov lanserade 1989 i samtal i Bonn frasen “vårt gemensamma europeiska hus”. Han blev tagen på allvar sedan han bl.a. dragit tillbaka trupperna från Afghanistan. En unik chans uppstod att skapa ett Europa av ömsesidig respekt, där järnridån för alltid skulle sopas bort. Tankarna stadfästes i den s k Parischartan 1990, som knappast någon minns längre.

Men gradvis förgiftades stämningen av att Nato, som i slutet av det kalla kriget hade lovat inte expandera “en enda tum”, ryckte allt när­mare Rysslands gränser. Allt oftare nonchal­erade man i väst Rysslands uppfattning. USA fortsatte att bygga sin monolitiska världsmakt.

Om USA hade 450 militärbaser i 36 länder 1955, så var de 1990 över 700. Och idag över 800.15

Efter Nato:s angreppskrig mot Jugoslavien, invasionerna av Afghanistan, Irak och Liby­en nådde relationerna plötsligt den punkt där Rysslands ledning bestämde sig för att sätta ner foten.

Det kom att gälla Syrien där Ryssland till­sammans med Storbritanniens parlament m fl förhindrade en väpnad USA-intervention. Och det gällde Ukraina där EU först vägrade alla trilaterala förhandlingar om Ukrainas associ­ationsavtal, men nu efter ett och ett halvt års förödande inbördeskrig har tvingats gå med på detta.

De ryska ledarna behöver inte lida av någon särskild förföljelsemani för att se att stötrikt­ningen i 1990- och 2000-talens amerikans­ka krig går mot den eurasiatiska landmassan, världsön, dvs. främst Ryssland och Kina.

I maj omfattade Natos nybildade snabbin­satsstyrka 40 000 man, huvudsakligen nära ryska gränsen.16 USA har aldrig efter det kal­la kriget haft så många soldater i Europa som idag.

Om Ryssland 2014 svarade för 4,8 procent av världens militärutgifter, svarade USA och dess allierade för 64 procent. Enbart EU svarar för tre gånger större militärutgifter än Ryssland, som de anklagar för hotfullt vapenskrammel.

Den spelade upprördheten kring Krims åter­förening med Ryssland tjänar syftet att remil­itarisera och disciplinera Europa. USA insåg mycket väl att Ryssland aldrig skulle tillåta Krim att bli en Nato-bas. I samma stund USA störtade den lagliga regeringen i Kiev var Kiev förlorat för alliansen.

Som man konstaterar i en SIPRI-volym 1997 har den ryska suveräniteten över Krim varit “bestämmande för rysk politik från 1600-talet till 1800-talet… och gäller fortfarande”17.

Även den som av någon orsak förvägrar Krims befolkningen den självbestämmanderätt som följer av FN-stadgan måste inse att Ryss­land har säkerhetsintressen, en röd linje, som sträcker sig längre än den nuvarande federa­tionens gränser. Prejudikaten har USA skapat själv, bl.a. genom Monroedoktrinen, där USA för övrigt högtidligt förpliktade sig att inte in­gripa “i någon europeisk makts inre angelägen­heter”.18

Sveriges position, att kräva att Ryssland ska lämna tillbaka Krim är mer än lovligt naiv. Sverige kräver inte ens att Turkiet återlämnar Norra Cypern som ockuperades med militärt våld 1983.

Vi vet från historien att inget av världskri­gen startade som en blixt från klar himmel. De startade genom att den ena krigshärden efter den andra flammade upp, tills processen så småningom antog en oåterkallelig styrka.

Idag heter dessa farliga krigshärdar Ukraina, Syrien, Irak, Libyen, Afghanistan…

På vägen har det inte saknats förslag om att ändra inriktning, att inkludera Sovjetunionen eller Ryssland, för att uppnå ökad säkerhet, och bryta ner misstron.

Långt före perestrojkan hade Frankrikes president de Gaulle i november 1959, när det kalla kriget var som kallast, modigt förordat ett

Europa “från Atlanten till Ural”.

1983 lade Olof Palme fram rapporten “Com­mon security”, där han och en rad europeiska politiker och säkerhetsexperter förordade bil­dandet av en kärnvapenfri zon tvärs genom Eu­ropa. Palme intresserade sig för förändringar­na i öst och hade trots de kyliga relationerna i ubåtsaffärernas följd rest på tre begravningar i Moskva: Brezjnevs, Tjernenkos och Androp­ovs.

Tre veckor efter att han äntligen fått kl­artecken att “träffa den nye”, dvs. Gorbatjov, mördades han.

Istället för nedrustning och frysning av mil­itärpakterna upplöstes den ena pakten och den andra marscherade fram.

Men det har verkligen inte löst problemet. Att vårt hus, vad som skulle vara vårt europeis­ka hus, efter sekler av förödande krig, varav de båda senaste industriellt dödande, ännu behär­skas av maktgrupperingar som är beredda att riskera ett nytt storkrig för att uppnå sina ego­istiska syften.

Noter

1 http://artflsrv02.uchicago.edu/cgi-bin/philologic/getobject.pl?c.5:233.encyclope­die0513

2 Assyrierna byggde en 80 km lång kalk­stenakvedukt, med bl.a. en 10 m hög sektion över en 300 m bred dal, för att få vatten till sin huvudstad, Nineve.

3 Se Luciano Canfora: Eine Kurze Geschichte der Demokratie 2006/2007, s 16.

4http://www.frontierweekly.com/articles/vol-47/47-25/47-25-Not%20Out%20Of%20 Greece.html

5 Det är slående att forskningen i väst varit ointresserad av att ta reda på exakt hur euro­peiskt Ryssland är. Bara i sommar har arkeolo­ger på Gotland kunnat förlänga de svensk-rys­ka kontakterna 200 år bakåt i tiden.

6 Mein Kampf del 1 s 138 (Hägglunds, 1992)

7 Citerat efter Mark Mazover: Dark Conti­nent, s 138-326.

8 W. E. B. Du Bois, “Neuropa: Hitler’s New World Order,” The Journal of Negro Education 10 (juli 1941)

9 Tal i Sportpalast, Berlin, 1941.

10 Goebbel’s Diaries 1942-43 (New York 1948) s 325.

11 Om den genomsnittliga årslönen för ar­betare och tjänstemän var 1 580 riksmark 1933 motsvarar stödet till nazisterna drygt 50 000 sådana årslöner.

12 http://www.relay-of-life.org/nazi-roots/

13 http://www.vernoncoleman.com/ashort.htm

14 http://ec.europa.eu/eurostat/tgm/table.dotab=table&init=1&language=en&pcode=ts dec100&plugin=1

15 Base Nation: How U.S. Military Bases Abroad Harm America and the World (Ameri­can Empire Project)

16 International Business Times 22/6 2015.

17 Russia and Europa. Sipri 1997 s 35.

18 http://www.amerika.org/globalism/the-concept-of-grossraum-in-carl-schmitts-juris­prudence-nikolai-von-kreitor/