Det är ganska vanligt bland vänsterskribenter att av och till kika på diskussionen inom det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Mer sällan försöker man sig på bredare överblickar. Gärna plockas något illustrativt citat från auktoriteten Zbigniew Brzezinski, ur någon Pentagonrapport eller ur något manifest från den vildsinta gruppen av neokonservativa politikmakare. Sällan hinner eller orkar vi egentligen följa diskussionerna bland den uppsjö av rådgivare, tankesmedjor och mer eller mindre etablerade tidskrifter där amerikansk utrikespolitik diskuteras och mejslas fram. Men ibland kan det finnas skäl att se litet närmare på tankemönster och försanthållanden bland alla dessa talande huvuden, i synnerhet under perioder av förändring. Och vi befinner oss nu i en turbulent period i det internationella maktspelet. Mellanöstern står i brand, EU skakas av inre spänningar, Ukrainakonflikten har fått folk att tala om ett annalkande kallt eller till och med ett varmt världskrig. Det talas om ”pivots”, geopolitiska kraftförskjutningar, åt ena eller andra hållet över Europa och Asien. Alltså är det angeläget att försöka förstå hur de resonerar i Washington, det försvagade men ändå så mäktiga imperiets huvudstad. Hur planerar de egentligen för imperiets framtid?
Så vi ska upp i den svala, behagliga luften i stratosfären, där Washingtons och västmakternas geostrateger tillbringar sin tid. Kartan är det centrala verktyget, det säkerhetspolitiska intresset och ”our way of life” är motorn. Människorna på marken är väldigt, väldigt långt borta. Men det måste genast kastas in en brasklapp. Talet, eller snarare kakafonin, i Washington är inte homogent. Tvärtom är många element i amerikansk utrikespolitik oerhört svåra att förutsäga. Falanger inom etablissemanget liksom bakomliggande ekonomiska intressen drar åt olika håll, diplomater och enskilda politiker kan föra en närmast egen utrikespolitik (se till exempel Victoria Nulands och senator John McCains agerande i Ukraina) som presidenten sedan får försöka lappa ihop. Mellan och inom Vita huset, State Department, Pentagon och CIA förs regelbundet smärre inbördeskrig om inriktningen. Ett exempel är hur dåvarande utrikesministern Hillary Clinton 2011 med hårda nypor och förfalskade underrättelseuppgifter körde över både Pentagon och underrättelsetjänster för att få sitt krig i Libyen.
Men vi kan ändå få fram några grundläggande tankemönster om vi tittar närmare på den geopolitiska debatten, och inte minst urskilja de avgörande redskapen i den geopolitiska verktygslådan.
Brzezinski har ett belysande citat med historiska förtecken om hur en imperiemakt bör agera: ”den imperiella geostrategins tre avgörande imperativ är att förhindra att vasallerna börjar konspirera sinsemellan och att hålla dem kvar i ett säkerhetsberoende, att hålla tributärerna lydiga och beskydda dem, och att hindra barbarerna från att samordna sig” (min övers.). Dessa resonemang möter vi återkommande i geopolitiska diskussioner. En välkänd sentens som ”söndra och härska” kan paras med förslagsvis ”om dina allierade känner sig alltför trygga så måste du skaka om dem lite grann”. En annan princip som ofta återkommer är den om maktbalans. Innebörden är enkel. Om USA i en situation ska förhålla sig till olika aktörer där ingen anses företräda amerikanska intressen, då balanserar man mellan parterna. Ett numera klassiskt exempel är kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet där USA helt enkelt stödde den svagare parten, bytte häst om pendeln gick åt andra hållet, och därmed förlängde kriget och utmattade bägge länderna.
Till dylika resonemang kring taktik och strategi läggs i diskussionen några klassiska geografiska mönster. De kan tyckas ganska enkla men spelar en viktig roll för hur man i Washington plägar resonera framför en karta. Från den gamle brittiske geografen och politikern Halford Mackinder (1861-1947) har termen kärnlandet (the Heartland) övertagits och förts vidare till i dag. Mackinder menade att Eurasien, den stora landmassan med en majoritet av världsbefolkningen, helt enkelt var nyckeln till global makt. När järnvägar kring 1900 började knyta samman Asien och Europa såg Mackinder det som avgörande för brittiskt världsherravälde att hindra dessa att komma varandra för nära. Britterna skulle försöka få kontroll över Centralasien, och hindra närmanden mellan de gamla europeiska länderna och Ryssland. Östeuropa kunde ses som en buffert. Viktigast var att Tyskland och Ryssland inte fann varandra. Tankegången har återkommit gång på gång i amerikanskt tänkande. Ibland betraktade man Östeuropa och Kaukasus som en buffert mot Ryssland/Sovjetunionen, ibland snarare som ett expansionsområde för de US-allierade krafterna i Europa. När Ryssland var försvagat på 1990-talet dominerade den senare tanken, och just Brzezinski drev då den hårt. Resultatet blev så småningom bland annat Nato-anslutning för flertalet östeuropeiska länder, trots att man tidigare utfäst att så inte skulle bli fallet.
En annan återkommande kartliknelse är den om inringning eller uppdämning, ”containment”. Termen kan härledas från en amerikansk amiral och strateg, Alfred Thayer Mahan, som i en bok 1900 utgick från USAs mål att söka ett sjöherravälde, och där huvudkontrahenten förutsattes vara det landbaserade Ryssland. Strategin skulle enligt Mahan vara att ringa in Rysslands landområden med militära flottor och baser, och sätta käppar i hjulet för landets tillgång till de stora haven och handel med omvärlden. Rysslands position i norra delen av Asien medförde att en avgörande del av kontrollen över Asien utöver sjöherraväldet förutsatte en allians mellan de koloniala västmakter som byggt in sig i Sydasien. Dessutom tänkte sig den förutseende Mahan en framtida uppknytning av delar av Mellanöstern, främst av en kommande turkisk nationalstat och Mesopotamien/Syrien, som skulle fullborda inringningen. Dessa idéer kom att föras vidare inte minst med Sovjetrysslands framväxt, i Frankrike talade Clemenceau efter första världskriget om en ”cordon sanitaire” (säkerhetskorridor) mot det nya bolsjevikiska hotet, och Mackinder uppdaterade villigt sina geopolitiska modeller. Principen levde vidare i utökad skala efter andra världskriget med den välkända uppdämningspolitiken mot det kommunistiska blocket. Ett element var Trumandoktrinen som med Grekland som modell stadfäste att USA skulle hindra kommunistiska eller progressiva resningar i främst de stater som ingick i det bälte av länder, nu alltmer formellt avkolonialiserade, runt Sovjetblocket och Kina som Mahan diskuterat ett halvsekel tidigare. Mycket kraft och pengar, och ett och annat krig, lades genom åren på att försöka säkra länder som Iran, Indien, Indonesien, Japan, Korea (snart delat), Pakistan och Vietnam, vanligen genom att stödja reaktionära härskare som ofta hade mycket blod på sina händer. Uppdämningstanken, och syskonidéer som dominoteorin, var ytterst användbara då de gav ett slags legitimitet åt ett expansivt imperialistiskt projekt som kunde presenteras som defensivt, och som medförde hotbilder för allierade och vasaller som därmed tvingades närmare sin herre i Washington. Uppdämningen ändrade ibland fokus. När Nixon, som det hette, öppnade för Kina menade man sig ha tvingat in en kil i det kommunistiska blocket. Reagan såg oanade möjligheter med uppdämningsprincipen och använde den för att militärt utrusta vad man kallade antikommunistiska gerillor i så skilda länder som Afghanistan, Angola och Nicaragua.
Det kalla kriget kännetecknades av ganska stabila om än minst sagt spänningsfyllda geopolitiska mönster. Med Sovjetblockets fall trädde världen in i en fas där förändringarna kom fort, men geopolitikens roll blev suddigare. Det kan illustreras med alla upprop om ”Den nya världsordningen”, ”Historiens slut” och ”Liberalismens seger” som kastades ut från väst. Den förda politiken fick också nya inslag med mindre fokus på det territoriella. 1990-talet var guldåren för försöken att etablera en global handelsordning med WTO, och dollarns ställning som världsvaluta blev ännu mer central och stomme för en ny fas, finansialiseringen av världsekonomin. Den tillfälligt arbetslösa atlantiska försvarsalliansen Nato fick en ny roll att stegvis försöka ersätta det ibland olydiga FN-systemets blåa hjälmar, med flygbombningar i Serbien och Afghanistan som resultat. Alltmer talades om den ”mjuka makten”, att använda mänskliga rättigheter och andra liberala grundidéer för att kringgå den traditionella folkrätten och nationella suveräniteten som var så djupt inskriven i internationell rätt.
Det var kanske inte så konstigt att det var vid denna tid som en del inom vänstern började tala om Imperiet istället för imperialism. I och för sig fanns en och annan gammal röst som fortfarande tänkte i gamla banor. Kändast blev kanske Huntington med sina funderingar kring en global kamp mellan regionala civilisationer, som kokade ned till den enkla uppmaningen: the West against the rest. Andra höll ett öga på det gamla Kärnlandet och anade annalkande problem. Brzezinski, Kissinger m.fl. menade att Tysklands enande på sikt kunde innebära att landet blev litet väl självständigt och kanske började närma sig Ryssland. Brzezinski kom med sin moderna klassiker 1996, där han ändå med tillförsikt sade att USAs världsherravälde skulle fortsätta men att en förutsättning var att hindra nya utmanares framväxt. Det avgörande medlet var kontrollen över Asien, och en etapp på vägen var Östeuropa.
Andra kartherrar satt under 1990-talet och funderade över Centralasien. Sovjetunionens fall hade öppnat upp enorma vidder i regionen där gas och olja förekom i stora mängder i nya instabila stater. Dessa resurser borde ju hamna under västliga energibolags kontroll, tyckte man, och kunde också användas för att genom enorma pipeline-system exempelvis minska Europas beroende av Ryssland. Att med kriget i Afghanistan från 2001 få militära baser i regionen kunde bli en fortsättning på inringningsstrategin mot Ryssland. Med de enorma problemen i Afghanistan valde president Obama att lägga om strategin, och utropade 2011 Nya sidenvägs-initiativet. Med diplomati och påtryckningar utifrån närvaron i Afghanistan skulle man knyta ihop Central- och Sydasien med satsningar på främst kommunikationer, och energisatsningar med syftet att föra gas från Kazakstan och Turkmenistan och vattenkraftsel från Tadzjikistan och Kirgizistan söderut till Afghanistan, Pakistan och Indien, bland annat med gasledningsprojektet TAPI. Målet var att riva loss de energiproducerande ex-sovjetiska staterna från beroendet av den ryska energiinfrastrukturen ämnad för export västerut, och i stället utveckla band i nord-sydlig riktning som skulle tävla mot de väst-östliga kontakter Kina nu börjat bygga. I Washington hoppades man att en styrning mot handelsliberaliseringar och samarbeten skulle göra jobbet, medan det verkliga behovet snarare var pengar som väst inte var så villigt att tillhandahålla.
Den globala handelssatsningen med WTO fick i slutet av 1990-talet alltmer problem. Protester höjdes i väst och försiktigheten hos länder i Syd blev allt tydligare. Processen måste nystartas, tyckte man i Washington och tänkte att det skulle gå fortare om man, som man redan gjort med NAFTA, förhandlade med enskilda länder och regioner. På det viset var det lättare att utöva påtryckningar och driva igenom mer tveksamma punkter. Ansvaret gavs till Robert Zoellick som skissade flera regionala frihandelsfördrag. Mellanöstern var en hård nöt att knäcka, i synnerhet som man ville knyta de ovilliga arabländernas handel till Israel, men det skulle nog gå om man fick in en tung fot där också, tyckte man. Som tur var skulle man precis invadera Irak, och det uppfattades som en perfekt kil in i Mellanöstern. Frihandelsområdet, MEFTA, blev efter en del år bara en tumme, kriget i Irak tog luften ur drömmarna om det irakiska nyliberala paradiset och den regionala frihandelssatsningen. Kvar blev en inte helt säkerställd kontroll över landets olja. Motsvarande satsning i Latinamerika mötte snart utmaningar av liknande satsningar på frihandel och andra samarbeten som ett antal latinamerikanska länder hade fräckheten att dra igång på egen hand.
Hur kunde det bli så här? undrade man i Washington när offensiven över halva planeten bara lett till katastrofer. Svaret blev att gå tillbaka till ruta ett och satsa på den egna kretsen i Eurasiens kanter, inte minst som ett svar på hur den röda drakens ekonomi börjar märkas alltmer över kontinenten. Med de nya handelsinitiativen TTIP och TPP vill USA nu stärka de ekonomiska banden ytterligare över Atlanten med EU, och över Stilla Havet med en kil in i östra Asien, och främst Japan där man är angelägen om att öppna upp för amerikanskt kapital. Ett viktigt inslag i avtalen är att stärka storföretagens möjligheter mot statliga regleringar och öppna upp statsdominerade ekonomiska sektorer. Avtalen, i synnerhet TPP, är i nästa steg tänkta att expanderas till fler länder och att utgöra modell för avtal på andra håll.
Under ett tag, och tydligast de allra senaste åren, har andra makters intressen och strategier kommit att ändra de geopolitiska förutsättningarna. På global nivå finns inte minst BRICS-organisationen och bland annat en utvecklingsbank, som med främst kinesiska pengar vill utmana de ekonomiska organisationer, Världsbanken och IMF, som USA haft så stort inflytande över. I Eurasien kommer utmaningarna från öster. Där har sedan ett tag Ryssland och Kina drivit olika typer av regionala satsningar för att öka handel, kommunikationer och säkerhetssamarbete. Ryssland har främst fokuserat på att säkerhetspolitiskt knyta upp några av de ex-sovjetiska staterna i CSTO och ekonomiskt med den färska ekonomiska unionen EaEU, till vilken nu över 30 länder ansökt om samverkan. Kina och Ryssland har sedan 1996 gemensamt haft en inte särskilt livaktig säkerhetsorganisation i SCO, men under sista åren har arbetet tagit ett språng och man har nu beslutat om att ta in Indien och Pakistan. Efterhand har de ekonomiska musklerna vuxit hos de två stora länderna. Kinas ekonomiska under behöver knappast nämnas och Rysslands ekonomi stärktes under 2000-talet genom höga oljepriser. Stegvis har Kina alltsedan 2003, och i allt snabbare takt, lanserat en lång rad investeringsprojekt runtom i Asien, och övertagit namnet Den nya sidenvägen för projektet. Det rör sig om en massiv satsning på vägar, järnvägar, hamnar och pipelines, med flera målsättningar: man vill öka handels- och investeringsmöjligheter över Asien och ända bort till Europa, Mellanöstern, och söderut till Thailand, Singapore och Malaysia, och samtidigt öka möjligheterna till energiimport västerifrån, genom pipelines från Iran, de ex-sovjetiska länderna i Centralasien och via omlastningshamnar i Myanmar. Man vill i samband med detta stärka den ekonomiska tillväxten i de västra delarna av Kina, som hittills inte skördat samma frukter som i öst. Man ser också en möjlighet att bygga om sina handelsleder så de blir mindre beroende av de havsrutter runt Sydostasien, till exempel Malackasundet, och i Indiska oceanen, som USA länge försökt hålla strategiska hökögon över.
Projektet är imponerande, och satsningarna närmar sig en biljon dollar. En ekonomisk korridor förbereds mellan Indien-Bangladesh-Kina-Myanmar, och en annan mellan Kina och Pakistan som redan inneburit stora investeringar i hamnen i pakistanska Gwadar, och nu utlovade ytterligare 46 miljarder till utbyggnad av kommunikationerna mellan de bägge länderna. Transportleder som inbegriper både vattenvägar med utbyggda hamnar, landvägar och järnvägar ska nu knyta samman Ryssland-Iran-Azerbajdzjan, Indien-Iran-Ryssland, Indien-Kina, samt Kina-Kazakstan och möjligen ända till Iran och Persiska viken. I flera av projekten knyts Iran och dess gasresurser österut och norrut, något man i USA sedan länge motarbetat. Flera stora projekt för att väva samman Kina och Ryssland är också planerade. Rysk gas säljs i ökande grad till Kina genom ledningar som nu snabbt ska byggas ut från Sibirien in i Kina, man har undertecknat ett avtal för 30 års gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar, och Ryssland blir en allt viktigare transportväg till Europa för kinesiska varor. Höghastighetståg planeras från Kina till Singapore, och den enorma sträckan Beijing-Moskva. Investeringarna förutsätter i många fall ett samarbete utan dollarn som valuta, vilket snabbt kommer att öka den kinesiska valutans roll. Som ett alternativ till USAs TPP-initiativ har dessutom ASEANs regionala frihandelsinitiativ, RCEP, anammats av Kina och även Indien, Australien med flera, sammanlagt hälften av världens befolkning och 40 procent av världshandeln.
Kina håller helt enkelt på att återstarta den ihopkoppling av den eurasiska landmassan utanför imperiets kontroll som Mackinder en gång varnade för, och de tre stater USA helst av allt velat hålla i sär – Kina, Ryssland och Iran - närmar sig varandra i rask takt. USA och de internationella privatägda energibolagen har helt enkelt inte mäktat de investeringar som drömmarna om en USA-ledd satsning i Syd/Centralasien hade krävt. Kanske kan det sägas vara symptomatiskt att en av de ledande ideologerna för denna satsning, geostrategen Alexandros Petersen, själv dödades i en bombattack i Kabul 2014.
Ryssland har förlorat inflytande i Centralasien i och med att dess föråldrade infrastruktur för energiexport västerut ersatts av de kinesiska projekten. Gazprom har helt enkelt efterträtts av CNPC som energihegemon i en rad länder. Det ökande samarbetet med Kina har emellertid spelat Putin förhållandevis väl i händerna. Men man har i Moskva även planer på andra geopolitiska förskjutningar, i det här fallet med satsningar som går söderut i olika korridorer över Asien. I Centralasien talas om en Nord-syd-korridor mellan Ryssland, Iran och Indien, och i öster om att med både kommunikationer och EaEU-samarbeten länka Ryssland till ASEAN-blocket i allmänhet och Vietnam och Thailand i synnerhet. På den västra sidan har man under sista åren gjort en del frambrytningar med sina mer strategiska exportprodukter, högteknologiska vapen och kärnkraftsteknologi och lyckats skaka USAs allianssystem i kanterna med nya avtal med Iran å ena sidan och Turkiet, Saudiarabien, Jordanien och Egypten å den andra, och dessutom vissa närmanden till Israel. Egypten har också inbjudits till avtal med EaEU och dollarlöst valutasamarbete. I Syrien vill Putin trots stora utmaningar stärka sin säkerhetspolitiska satsning, som kan användas för vidare energisatsningar, för att stärka Rysslands position i regionen men också för att försöka hålla emot islamistiska rörelser som riskerar öka oron i de egna ryska områdena i Kaukasus och även runtom i Centralasien.
Hur är då det amerikanska svaret på dessa utmaningar? Det utrikespolitiska etablissemanget talar nu om att ”dämma upp” Kinas inflytande i Asien, i stället för som tidigare stegvis försöka integrera landet i en liberal världsordning. Enligt en strategi utformad våren 2015 av CFR, Council on Foreign Relations, den tyngsta tankesmedjan i utrikespolitiska frågor, hoppas man att USA ska kunna hålla emot det kinesiska inflytandet genom egna handelssatsningar, med främst TPP. Några östasiatiska ekonomier utanför Kina, man hoppas på fler så småningom, ska knytas hårdare till USA med Japan som mellanhand. Militärt vill man öka trycket kring Kina för att de länder som lutar åt USA ska förbli lojala. Man vill också införa tullar mot Kina, och förbehålla amerikansk gas och olja till sina vänner.
Många rapporter i USA fokuserar nu på spänningar och problem inom de eurasiska samarbetsprojekten. Ryssland förutsätts ha en för svagt utvecklad landsdel i öster och riskerar att förlora kontrollen där med ett ökande kinesiskt inflytande, och inflyttande, i området. EaEU möter hinder med oro i Kazakstan över att Ryssland vill använda unionen för att öka sitt inflytande i regionen, och med de nu pågående västsanktionerna och låga oljepriserna som även indirekt drabbar övriga EaEU-länder via Ryssland. Dessutom har Ukrainas inträde i EaEU stoppats, för lång tid framåt. Kina anses inte ha en kolonial ”tradition” och kommer därför inte att ”välkomnas” in i Sydostasien på det vis USA blivit tack vare sitt basimperium, och det framhålls också att Kina kan vänta ekonomiska problem med anledning av sin demografiska utveckling. Befolkningstillväxt har blivit ett konkurrensmedel i geostrategernas tankevärld. EaEU och SCO har sedan tidigare interna problem och deltagarländerna har svårigheter att komma överens i en rad frågor. Att länder som Indien och Pakistan samtidigt närmar sig SCO noteras nästan med tillfredsställelse, eftersom här nya konflikter byggs in i samarbetsorganisationerna. Redan läggs också amerikansk kraft på att vidga samarbetet med Indien för att ersätta den pågående förlusten av Pakistan. Likaså noteras med intresse lokala konflikter som uppstår i de kinesiska projektens kölvatten, med sociala protester i Myanmar som exempel. Med tanke på hur Pentagon under en rad år nu framhållit att man egentligen inte har kapacitet att föra större landbaserade krig, så tyder allt sammantaget på att USAs beredskap i den närmaste framtiden går mot destabilisering av strategiska områden snarare än krigsinsatser. Läget för USAs egna initiativ TTIP och TPP är just nu oklart, de hemliga förhandlingarna har kommit långt och TPP är nyligen färdigställt fast beslut väntas först våren 2016. Men motståndet ökar inte minst inom USAs eget politiska etablissemang. Ifall avtalen inte går i hamn blir antagligen destabiliseringsalternativet desto mer attraktivt.
Men ett problem återstår. USA kan inte nöja sig med att slå sönder initiativ i Eurasien. Det är inte bra för affärerna, och man vill i det längsta behålla EU som sina nära allierade. TTIP-projektet är en pusselbit i sammanhanget. EU har behov av resurser, inte minst energi, som måste hämtas utifrån. Med insatserna i Libyen och Syrien har USA temporärt lyckats krossa försök att få olja och gas till Europa där ryska, iranska och kinesiska intressen spelade en roll. Men olja och gas måste komma någonstans ifrån, och drömmar om att amerikanska leveranser ska ändra spelreglerna i Europa är antagligen luftslott som snart går upp i rök. Ryssland, med sina enorma reserver, är hela tiden villigt att bygga ut gentemot EU, senast med en rad initiativ söder om Svarta havet mot Balkan, och med initierandet tillsammans med en rad europeiska bolag av Nord Stream 2, ett nytt gasledningssystem över Östersjön. USA stödjer EUs projekt att bygga upp en energiunion som bland annat syftar till att hindra ryska intressen i europeiskt energibehov, men den lär inte vara på plats förrän 2030. Ska gasen komma från Qatar - vilken väg då? Eller blir det avgörande de brittiska intressen som noga bevakar möjligheterna att bygga ut gasutvinning i östra Medelhavet kring Grekland, Cypern, Gaza och Egypten? I EU, och även bland en del av de amerikanska tanktänkarna, hoppas många på att den iranska gasen ska komma till Europas räddning, på villkor att Iran inte knyts för nära till Ryssland. Men de stora investeringar som fordras, och tillväxtakten i det iranska samarbetet österut, talar inte till EUs fördel. Vi kan räkna med komplicerade turer framöver.
En avgörande fråga som kvarstår rör relationen Europa och Ryssland. Här är de amerikanska diskussionerna ganska disparata. George Friedman, det amerikanska underrättelseföretaget Stratfors grundare, menade i en bok 2011 att det var synd att USA inte fullföljt sin Nato-expansion för att slutgiltigt oskadliggöra Ryssland genom en total inringning i Östeuropa och även med till exempel Kazakstan. Äventyret i Mellanöstern fördröjde projektet, och Moskva lyckades vända utvecklingen med Georgienkriget 2008 och i Ukraina 2010 med Janukovitjs valseger. Utarbetandet av EaEU och de senare skeendena i Ukraina, som bland annat härrörde ur motsättningen mellan Ukrainas EU- eller EaEU-associering, har eskalerat motsättningarna. Många har menat att Ryssland inte är något avgörande problem. På sikt har man tänkt sig en integrering av Ryssland i den liberala världsordningen/ekonomin, och även Brzezinski har tidvis anslutit sig till denna hållning.
Under tiden anses en stabil inringning räcka till, där man främst måste se till att länder som Polen, Rumänien och Turkiet hålls någorlunda nöjda med sakernas tillstånd. Friedman lekte till och med med tanken att man skulle släppa de baltiska staterna eftersom de var för svårförsvarade om problem skulle uppstå. Men man är också överens om vikten av att behålla kilen mellan Ryssland och EU, och att så långt möjligt försvaga Rysslands position, och åtminstone temporärt landets ekonomi. Ukrainakonflikten blev härvidlag ett utmärkt verktyg för att öka spänningarna mellan EU och Ryssland, och försvaga deras ekonomiska band genom sanktioner. Hökar inom Obamaadministrationen ville driva konflikten längre, men en Nato- liksom en EaEU-expansion med Ukraina är nu omöjliggjord för lång tid framåt. Många har uttryckt tillfredställelse med läget som det blivit 2015. För dem är kilen mellan EU och Ryssland det avgörande, medan Ukraina kan få rasa samman bäst det vill. Denna kil kommer säkerligen att utmanas av flera skäl: europeisk irritation över de ekonomiska förlusterna på grund av sanktioner är ett, Ukrainas osäkra utveckling och nya ryska initiativ är andra. Ryssland vill helst fortsätta bygga ut banden till Europa och inte gärna bli för beroende av Kina. Gazproms senaste satsning på ett Nord Stream 2 över Östersjön är bara första steget; det visar för övrigt att Sveriges säkerhetspolitiska position är något att fundera över. Ett Nato-inträde i denna situation vore ett osedvanligt dumt risktagande.
Den antiryska retoriken har dock närmat sig farliga nivåer i USA, och kan nu även höras från Pentagon och Nato som ända till Ukrainakonflikten snarast lyft fram Kina som den egentliga fienden. Nato har hittat ett nytt existensberättigande, och Obama, som trots allt haft en dämpande roll, kommer snart att få en efterträdare som antagligen har en mer aggressiv hållning. En del alarmistiska tolkningar om att USA skulle önska storkrig med Ryssland kan vi lägga åt sidan. A och O bland Washingtonstrategerna är att ett land som Ryssland gärna får försvagas, men bara till en viss gräns. Den gränsen går vid att landet inte förlorar kontrollen över sina egna kärnvapen, och att konflikter inte drivs så långt att vapnen faktiskt riskerar att användas. Fast man ska ju alltid hålla i minnet risker för oförutsedda konsekvenser, när kärnvapenmakter spelar högt mot varandra.
Vi befinner oss i en period då det amerikanska imperiet utsätts för alltmer utmaningar. Kina och delvis Ryssland kommer kanske att slutligen bryta den asiatiska delen av den eurasiska landplattan från de gamla kniptångsmanövrerna och tvinga USA till ett mer balanserat samarbete. Risken är emellertid stor att USA väljer destabilisering av svagare parter i de asiatiska satsningarna som ett sätt att hindra eller fördröja utvecklingen. Om man kan hitta sätt att skapa eller förstärka splittring mellan Kina och Ryssland kommer mycket kraft att läggas på det. Kanske genom ett närmande till någon av dem, men det är nog inte det troligaste. I Mellanöstern kan destabilisering sägas redan återkommande ha varit strategin, senast i spelet kring Syrien där Obama i åratal valde att satsa på flera hästar för att skjuta upp avgöranden och hålla sina disparata allierade nöjda. De amerikanska regionala strategierna skakas just nu i grunden när Ryssland inträtt i det syriska kriget, och bland geostrategerna, t.ex. en åldrig och rasande Brzezinski, anses det som en avgörande förlust när Ryssland agerar militärt utanför den tänkta inringningszonen i Kaukasus. Ryssland får sägas ha stärkt sin roll i regionen, den allierade Assadregeringen och det ryska fotfästet tryggas för en tid framåt, samarbetet med Iran förstärks med – ett svagt – Irak, och utvecklingen inom OPEC kan bli intressant framöver. Men Ryssland riskerar också förlora några av de andra möjliga partners man bearbetat under senare år. Vad som händer framöver är svåranalyserat. Iran fortsätter antagligen försöka finna öppningar åt olika håll. USA lär försöka sig på ett modus vivendi med Ryssland i regionen och hoppas samtidigt på att Saudi och Turkiet vidmakthåller USAs intressen, och fortsätter utnyttja de pågående motsättningarna i detta spel. Men dessa stater har stora problem som kommer av deras egen aggressiva politik, och Turkiet lär på sikt behöva sina energisamarbeten med Ryssland. Saudi kanske närmar sig en kollaps med anledning av inre motsättningar, oljepriserna, en försvagad ställning i regionen och ett Jemenkrig som man förlorat kontrollen över. Borta i den europeiska hörnan är EU än så länge en lojal part till USA, men intressemotsättningar lär allt oftare uppstå mellan främst Tyskland och USA, frågan om sanktionerna mot Ryssland blir antagligen en av de första konfliktpunkterna. Risken är även här att USA fortsätter med destabilisering utanför Natoområdet, som en strategi att tvinga sina allierade till fortsatt lojalitet och beroende västerut.
Det geopolitiska spelet har alltid funnits där, men med ett utmanat imperium har kartans dragningskraft ökat. Det är inga egentliga systemutmaningar som nu träder fram. Pengar och profitmotiv talar även i de nya utvecklingsbankerna, valutasamarbetena och investeringsprojekten. Nya stormakter och allianser börjar växa fram med sina ekonomiska intressen, behov av energi och råvaror, och säkerhetspolitiska rockader. Kanske ska vi kalla det för en begynnande postimperialistisk konkurrens? Så länge de nya aktörerna levererar investeringar i fattiga länder, och alternativ i det internationella systemet, så får utvecklingen ändå anses positiv. En intressant motsättning kan anas mellan det amerikanska systemets förtröstan på privatkapitalistiska storbolag och det faktum att de nya makterna ofta har statliga företag som främsta mellanhänder. Om makten över världen verkligen härleds från kontrollen över Eurasien, så håller makten i alla fall på att ändra karaktär och form. Men den gamla makthavaren kommer att hålla emot, med näbbar och klor.
