Koreas befrielse var en historisk seger i den antikoloniala, antifascistiska kampen för nationell frigörelse under andra världskriget. Den förebådade en ny era av nationell självständighet och välstånd för hela koreanska nationen.

Men idag är Korea ett delat land och Koreahalvön är en av världens främsta spänningshärdar. Är fred möjlig på Koreahalvön? Svaret ligger i historien om det koreanska folkets kamp för självständighet, fred och nationell återförening.

Delningen i två koreanska stater var ett resultat av USA:s strävan att överta kontrollen över Koreahalvön efter kolonialmakten Japan och där etablera ett militärt brohuvud på den asiatiska kontinenten.

Angriparstaten Japan förblev odelad, helt under USA:s kontroll. Istället delades den nu befriade japanska kolonin Korea, vars folk aktivt bidragit till den anti-japanska kampen, i två ockupationszoner, som efter några år etablerades som separata stater.

Koreas delning är en tragedi för det koreanska folket, den koreanska nationen. I ett längre historiskt perspektiv är den förhoppningsvis en tillfällig och övergående epok i nationens 5 000-åriga historia.

Kampen för en fredlig och självständig återförening av landet fortgår i dag. Det är i första hand en uppgift för det koreanska folkets självt – i norr, i söder och utomlands. Men Koreafrågan handlar också om freden i Ostasien, som hänger nära samman med frågan om fred i Europa.

Den är därför en angelägenhet för fredsrörelsen världen över, och den har ett klart samband med freden och säkerheten i Europa.

I norra Korea byggdes en självständig stat ledd av Kim Il Sung, den främste koreanske partisanledaren och den ende som överlevt kriget mot Japan. Basen för staten i norra Korea var nybildade folkliga partier och massorganisationer. En omfattande jordreform och andra demokratiska reformer genomfördes. Före detta samarbetsmän greps och straffades.

I södra Korea däremot upprättade USA en ockupationsregim, övertog kommandot över den administration, polis och militärmakt som japanerna inrättat, och allierade sig med de mest reaktionära och repressiva samhällselementen. En period av förföljelser och mord på patrioter inleddes. Den riktade sig främst mot dem som aktivt bekämpat den japanska kolonialismen och som verkade för jordreform och andra demokratiska krav, men också mot politiker ur olika läger, även konservativa, som ville samarbeta med nordsidan för att bevara landets enighet.

Krig är, som Carl von Clausewitz påpekade, politikens fortsättning med andra medel. Även om händelseförloppet i Korea övergick i öppet krig först 1950, och blodiga strider pågick i tre år, till 1953, kan man som den amerikanske journalisten Hugh Deane med goda skäl tala om Koreakriget som hela perioden 1945-1953. Under hela denna tid pågick en omfattande folklig mobilisering i hela landet mot USA-imperialismen för nationens enande och oberoende.

Frågan om nationens enande var i grunden en intern angelägenhet för den koreanska nationen, men USA:s massiva inblandning förändrade kampens karaktär. Kriget övergick från inbördeskrig till ett nationellt befrielsekrig.

Koreakriget var USA:s första stora erövringskrig efter andra världskriget. Ett drygt decennium senare skulle det följas av krigen i Vietnam, Kambodja och Laos. För USA, världens då mäktigaste militärmakt, slutade det snöpligt. De nationella befrielsestyrkorna i Korea och Kina, med viss uppbackning från Sovjetunionen, lyckades slå tillbaka den amerikanska offensiven och hejda angriparen.

Men Korea förblev delat. Den norra delen var totalt sönderbombad och USA behöll kontrollen över södra delen av landet.

Den unga folkrepubliken i norra Korea tog sig an uppgiften att återuppbygga landet och att bygga ett socialistiskt samhälle. Tack vare den av Kim Il Sung utvecklade jucheidén lyckades man bevara självständigheten gentemot sina två rivaliserande bundsförvanter Sovjetunionen och Kina och samtidigt slå vakt om enighet mot USA-imperialismen.

Södra Korea behärskades fram till 1990-talet av en serie militärdiktaturer dominerade av USA. I strid med vapenstilleståndsöverenskommelsen behöll USA militärbaser i södra Korea och rustade upp med mängder av vapen, däribland kärnvapen.

En omfattande kamp för demokrati och sociala rättigheter och förbättringar pågick. Protester slogs ned mycket brutalt, däribland massakern efter det omfattande demokratiska upproret i Kwangju i maj 1980.

Kontakter med nordsidan var – och är i huvudsak fortfarande – förbjudna enligt den ”Nationella säkerhetslagen”.

Sovjetunionens upplösning 1990 förändrade världsläget. Flera länder övergav socialismen, och Kina lade om sin politik. Demokratiska Folkrepubliken Korea genomgick några mycket svåra år då förbindelserna med deras främsta ekonomiska partners förändrades radikalt. Situationen förvärrades av naturkatastrofer och av att den store ledaren president Kim Il Sung gick bort.

Många trodde att detta skulle betyda slutet för socialismen också i Korea, men under ledning av Kim Jong Il lyckades landet ta sig igenom ”den mödosamma marschen”, stärka sin militära försvarsberedskap och befästa grunden för en ny period av ekonomiskt uppsving enligt socialistiska principer, det vill säga med inriktning på folkets behov.

Denna nordkoreanska stabilisering sammanföll med demokratiseringen och den så kallade solskenspolitiken i södra Korea, vilket ledde fram till det nord-sydliga toppmötet i Pyongyang mellan ledaren Kim Jong Il och den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung i juni 2000 och den historiska 15 juni-deklarationen, som klargjorde principerna för nationell återförening, däribland principen ”av vår nation själv”.

Detta banbrytande toppmöte, på upptakten till det nya millenniet, väckte stor entusiasm bland det koreanska folket och sågs som inledningen på en ny era av fred, samverkan och nationell återförening.

Även internationellt välkomnades den positiva utvecklingen. Kim Dae Jung hyllades med Nobels fredspris för sin ”solskenspolitik”.

Sverige hade 1973 som första västerländska land upprättat diplomatiska relationer med Demokratiska Folkrepubliken Korea. Statsminister Göran Persson tog tillfället då han var EU:s ordförande att leda en EU-delegation till norra och södra Korea i maj 2001 och uttala stöd för avspänningspolitiken, vilket ledde till att de flesta EU-länder upprättade diplomatiska relationer med DFRK.

I USA:s ledning oroades man över närmandet mellan norra och södra Korea, som hotade att försvaga USA:s kontroll och militära herravälde över södra Korea och därmed också över Japan.

USA:s hållning i Koreafrågan skärptes radikalt då president George W. Bush inledde det så kallade ”kriget mot terrorismen”. I sitt tal till nationen den 29 januari 2002 utpekade han Nordkorea som en del av ”ondskans axelmakter”, det vill säga ett land som påstods ge stöd och skydd åt terrorister.

De övriga länder han nämnde i det talet var Irak och Iran, och kort därefter invaderade och ockuperade USA Irak.

Det är uppenbart att koreanerna hade skäl att ta detta skärpta krigshot från USA på stort allvar.

Men strävan att förverkliga avspänning, samarbete och återförening fortsatte även under den nye sydkoreanske presidenten Roh Moo-hyun, och ett konkret handlingsprogram för samarbete antogs vid ett andra nord-sydligt toppmöte i oktober 2007.

Några månader senare övertog den konservative presidentkandidaten Lee Myung-bak makten i södra Korea, övergav samarbetspolitiken och slog in på en aktiv konfrontationslinje.

Så har den sydkoreanska politiken sett ut sedan dess, även under de nuvarande sydkoreanska myndigheterna.

Samtidigt har USA:s president Barack Obama lagt större vikt vid militär uppladdning i Ostasien, bland annat för att möta Kinas växande inflytande, och genomfört allt mer omfattande och provokativa gemensamma militärövningar tillsammans med Sydkorea och Japan, för invasion av norra Korea.

Alltså: Tillbaka till grundfrågan: Är fred möjlig på Koreahalvön?

Svar: Ja, fred är möjlig. Men den förutsätter att USA sluter fred med Demokratiska Folkrepubliken Korea, drar bort sina militärbaser från södra Korea och låter koreanerna sköta sina egna angelägenheter, utan främmande inblandning.

Den förutsätter också att de sydkoreanska myndigheterna avstår från att försöka åstadkomma ett systemskifte i norr och skapa misstro och konfrontation mellan nord och syd och att de upphör med gemensamma krigsövningar med USA riktade mot norra Korea.

Den förutsätter ett genomförande av de nord-sydliga gemensamma deklarationerna.

Detta i sin tur förutsätter ett tryck från världsopinionen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea är den kraft som mest konsekvent och kraftfullt fullföljer det koreanska folkets strävan efter fred, självständighet och återförening och för genomförande av de två nord-sydliga gemensamma deklarationerna.

Demokratiska Folkrepubliken Korea är en socialistisk stat, formad utifrån koreanska traditioner och det egna folkets behov och krav. Dess fiender gör allt för att isolera, skrämma, sabotera, infiltrera och försvaga den socialistiska folkrepubliken. De har hoppats att det ska gå som med många andra revolutioner: Generation 1 genomför revolutionen, generation 2 förvaltar den, generation 3 raserar den. Men koreanerna har förstått att föra revolutionens ideal vidare från generation till generation och fortsätta kampen till fullständig seger.

Jag är övertygad om att fred på Koreahalvön är möjlig och att Korea kommer att återförenas. Det är bara en fråga om tid. Men det är angeläget att göra den tiden så kort som möjligt.

Tre uppgifter ser jag som centrala för oss svenska fredsvänner då det gäller Korea:

• Bekämpa USA-imperialismens dominanssträvanden och europeiska länders och massmedias stöd för dem; USA ut ur Korea!
• Stöd det koreanska folkets kamp för en fredlig och självständig återförening!
• Stärk de vänskapliga relationerna mellan Sverige och Demokratiska Folkrepubliken Korea!