Vänner! Fredsvänner!
Jag ska tala om Jugoslavien. Det är egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. De sträcker sig över ett helt decennium, från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008.
Det är alltså ett decennium av krig i Europa, och det är inledningen till en ny historisk epok, som vi kan kalla ”epoken efter Sovjetunionens sammanbrott”, eller ”epoken efter kalla kriget”, eller om man så vill ”epoken med USA som ensam supermakt”.
Den epoken började med Berlinmurens fall i november 1989. Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl (som senare blev det återförenade Tysklands förbundskansler) fick då stöd av USA:s president George Bush för Tysklands återförening, som följde i oktober 1990.
Kohl och Bush enades också om samarbete för att riva upp kommunismen i Östeuropa, och där blev Jugoslavien, med sin självständighet och alliansfrihet, den främsta måltavlan. Ena Tyskland, splittra Jugoslavien, blev den gemensamma linjen.
Detta decennium av krig i Europa visade EU:s verkliga natur – inte som ett fredsprojekt, utan som ett krigsprojekt. Om EU beslutsamt hade motsatt sig krig och gått in för medling och förhandling, så talar allt för att krigen helt hade kunnat undvikas.
Men EU:s dominerande linje – framdriven av Tyskland och USA – blev istället: Ena Europa, splittra Jugoslavien.
Natos bombkrig mot Jugoslavien sammanföll också med att Nato definierade sin nya roll. Efter Warszawapaktens upplösning hade Nato saknat en tydlig roll, men den 24 april 1999, medan bombningarna av Serbien ännu pågick, antog Nato ett nytt strategiskt koncept. Den militärallians som femtio år tidigare hade lanserats som en försvarspakt blev nu en angreppspakt. Det nya Nato gav sig självt rätt att genomföra militära aktioner också utanför alliansens område – ”out of area”.
Krigen i Jugoslavien har flera inslag som senare kommit att upprepas i andra krig:
De visade hur imperialistiska makter på klassiskt kolonialt sätt utnyttjar interna motsättningar (främst nationella och religiösa, men också sociala, klassmässiga och politiska motsättningar) för att söndra och härska.
De innebar en kursomläggning i folkrätten, där brott mot den dittills gällande folkrätten ideologiskt motiverades med begrepp som ”humanitär intervention”, ”skyldighet att skydda” och så vidare.
De blev också stilbildande för propagandakriget, där man skapar syndabockar för att framställa den angripna parten som skyldig och för att personifiera kriget, som framställs som om der riktade sig enbart mot en ”diktator” – inte mot befolkningen.
Den främsta syndabocken och måltavlan blev det angripna landets president Slobodan Milosevic, men trots en extremt utdragen skenrättegång lyckades man inte komma fram till ett domslut mot honom, utan lät honom istället dö i sin cell i Haag.
Det visade sig vara ett otympligt sätt att hantera demoniserade motståndare. I Irak gjorde man därför processen kort mot Saddam Hussein och avrättade honom snabbt. I Afghanistan (fastän egentligen i Pakistan) mördades Osama bin Ladin utan någon som helst rättegång, och Libyens statschef Muhammar Khadaffi lät man helt sonika lyncha efter att han tillfångatagits av Natoförband – givetvis i strid med alla regler för vad som är tillåtet i krig, men helt i stil med Ku Kux Klans modus operandi.
Balkanområdet kan ses som Europas mjuka underliv – men också som Mellanösterns nordvästliga flank. Särskilt Bosnien och Kosovo har en betydande muslimsk befolkning och historiska band med det ottomanska väldet, dagens Turkiet. Jugoslavien blev därmed den första pusselbiten i det som George W Bush kallade Större Mellanösternprojektet – the Greater Middle East Project. Jugoslavien var också en första viktig spelpjäs i USA:s geostrategiska scenarier för epoken efter det kalla kriget – både Samuel Huntingtons ”civilisationernas krig” (Foreign Affairs 1993) och Zbigniew Brzezinskis stora schackspel – alltså inringningen av Ryssland och Kina (The Grand Chessboard 1997).
Men låt oss gå tillbaka och se lite på bakgrunden:
Jugoslavien var på Titos tid och även decenniet efter hans död 1980, ett självständigt och alliansfritt socialistiskt land, som balanserade mellan stormakterna och spelade en betydande roll i den alliansfria rörelsen. Det var inte en vasallstat till Sovjetunionen, och det var därför inte givet att denna stormakts upplösning 1991-92 skulle få så förödande konsekvenser för landet och dess befolkning som den så småningom kom att få.
Men Jugoslavien var aldrig ett homogent land. Det var en federation med stor självständighet för delrepublikerna och betydande inslag av marknadsekonomi. Indiens förutvarande premiärminister Nehru beskrev Titos Jugoslavien som ”ett land med två alfabeten, tre religioner, fyra språk, fem nationer och sex federala republiker”. Man kan tillägga att Jugoslavien hade sju grannar och åtta kommunistiska partier. Motsättningarna inom landet – såväl klassmotsättningarna som motsättningarna mellan delstaterna skärptes på 1980-talet, genom en ekonomisk politik dikterad av IMF och Världsbanken.
Motsättningarna underblåstes och utnyttjades av nationalistiska separatistiska grupper med rötter bland Hitlers anhängare under andra världskriget, däribland kroatiska ustasja och arvtagarna till muslimska SS-förband i Bosnien. Dessa nationalistiska separatistiska grupper stöddes ekonomiskt och militärt av Tyskland – och senare också av USA.
Den autonoma provinsen Kosovo var en del av republiken Serbien med etniskt albansk folkmajoritet. Där växte det fram en albansk nationalism, först en politisk opposition ledd av den kosovoalbanske ledaren Ibrahim Rugova, därefter den militanta, etniskt nationalistiska och separatistiska terrorrörelsen UÇK. Serber i Kosovo kände sig diskriminerade och förföljda, och det gällde också andra etniska minoriteter och även albaner som motsatte sig UÇK. Också den kosovoalbanska separatismen stöddes politiskt, ekonomiskt och militärt av Tyskland och USA.
Minnen från andra världskrigets förföljelse av serber, judar, zigenare och politiska motståndare till nazismen revs upp – i Kroatien, i Bosnien-Hercegovina och i Kosovo.
I detta politiska klimat blev nationell identitet för oerhört många människor en reell fråga – en fråga om medborgerliga rättigheter och ofta om direkt överlevnad. Den kom att överskugga klassfrågan.
Först ut gick Slovenien, som förklarade sig självständigt 25 juni 1991. Självständighetsdeklarationen hade inte föregåtts av ens några försök till förhandlingar. Lokala styrkor ur det slovenska Territorialförsvaret, som i flera månader olagligen hade beväpnats från utlandet, angrep jugoslaviska gränsposteringar. Under tio dagars skärmytslingar dödades 40 jugoslaviska soldater och ett dussin slovener. Överdrivna slovenska rapporter till omvärlden målade upp striderna som ”storserbiska” övergrepp mot den nyss självständiga staten. Så rapporterade också internationella media.
Slovenien var en delstat med tämligen homogen befolkning och utan egentliga gränsproblem, och kraven på utbrytning och självständighet skulle ha kunnat hanteras enkelt – om de hade förhandlats fram, och om de inte hade varit prejudicerande.
Men utbrytningen hängde nära samman med Kroatiens anspråk på självständighet, som var betydligt mer komplicerat.
Kroatien var under andra världskriget en formellt självständig vasallstat till Hitlertyskland. Det utmärkte sig då bland annat för en brutal utrotningskampanj mot serber, judar och andra minoriteter. Det gjorde att den fortfarande betydande serbiska minoriteten i Kroatien på 1980- och 90-talen var mycket oroad över den kroatiska nationalismen – och den oron skulle visa sig befogad.
Därtill kommer att gränsdragningen mot Serbien var omstridd – och inte minst att en kroatisk utbrytning med nödvändighet skulle följas av Bosnien-Hercegovina, med sin etniska mosaik. Det stod klart att en sådan utveckling skulle bli både blodig och destruktiv.
I detta läge drev Tyskland på EU för ett snabbt erkännande av Sloveniens och Kroatiens självständighet – i strid med vedertagna folkrättsliga principer och utan förhandlingar om ekonomisk bodelning efter federationens upplösning, om olösta gränsfrågor, minoritetsrättigheter och förutsebara problem kring en separat bosnisk statsbildning.
Det internationella erkännandet av Slovenien och Kroatien innebar att det som dittills varit en jugoslavisk inbördeskonflikt internationaliserades, det vill säga erkännandet öppnade vägen för utländsk militär inblandning.
EU drev sedan Bosnien-Hercegovina till utträde – och krig – genom att kalla till folkomröstning om oberoende – i strid mot delrepublikens konstitution.
Västmakterna gick vidare med att erkänna Bosnien-Hercegovina som en självständig stat, fastän det var mycket långt från att leva upp till de främsta traditionella kriterierna för ett sådant erkännande: en central regering med kontroll över sitt territorium och accepterad av invånarna.
Å andra sidan erkändes inte den centrala delen av Jugoslavien, som helt klart var en stat, den del som inte velat upplösas och fortfarande kallade sig Jugoslavien. Federala Republiken Jugoslavien fick inte behålla den plats i Förenta Nationerna som tidigare innehafts av Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien.
Då Bosnien-Hercegovina på grund av den EU-stödda folkomröstningen stod på randen till ett totalt omfattande inbördeskrig, lyckades faktiskt EU förhandla fram en fredsuppgörelse, den så kallade ”Lissabonöverenskommelsen”, en kompromiss som accepterades av alla parter för att undvika inbördeskrig.
Men uppmuntrad av USA drog den fundamentalistiske bosnienmuslimske ledaren Alia Izetbegovic tillbaka sitt stöd, eftersom överenskommelsen inte gav honom och hans muslimska parti en dominerande roll i den blivande republiken.
Det resulterade i fyra och ett halvt år av krig, som slutligen avslutades med det av USA framförhandlade Daytonavtalet – som var mindre fördelaktigt för muslimerna än Lissabonöverenskommelsen, men som gav USA inflytande på EU:s bekostnad.
I Izetbegovic och hans muslimska parti hade USA:s regering funnit sin egen aktör (eller schackpjäs) att stödja i den tysta rivaliteten mellan västmakterna. Om Tyskland hade sin egen aktör, Kroatien, så hade USA nu fått en själv.
I Bosnien-Hercegovina upprättade USA en antiserbisk allians mellan muslimer och kroater, som fick stöd av Natos flyg.
Parallellt med kriget i Bosnien genomfördes fördrivningen av serber från Kroatien. Invasionen i det huvudsakligen av serber bebodda Krajina var den största militära operationen efter andra världskriget.
Kroatien angrep med 100 000 man och krossade allt militärt motstånd i en blixtoffensiv. Med systematik och uthållighet brände man serbiska byar i område efter område. Det var en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé – med stöd av USA.
Fördrivningen av omkring en kvarts miljon serber från Krajina och från bosniska områden ledde till den största flyktingströmmen i Europa sedan andra världskriget – medan stora delar av världen valde att titta åt annat håll – nämligen det som hände, eller påstods ha hänt, i den bosniska småstaden Srebrenica.
Fortfarande trummar media i återkommande artiklar, inslag och nyhetsrapporter in budskapet om ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, medan man sällan hör talas om vem som bar ansvar för det fyra och ett halvt år långa kriget i Bosnien-Hercegovina, eller om fördrivningen av den serbiska befolkningen i Kroatien.
Jugoslavienkännaren Diana Johnstone påpekar:
”Sorgekulten kring Srebrenica medverkar till att rättfärdiga det kanske värsta av alla folkmordsvillkor: krig. Det underförstådda budskapet i det officiella talet om Srebrenica är att USA preventivt bör bomba potentiella förövare av ’folkmord’.”
I västra Bosnien genomfördes 1995 en stor bosnien-kroatisk offensiv mot serbiska områden, som avslutades med vapenvilan i oktober. Natos bombningar av bosnienserbiska ställningar blev avgörande. Ett fredsavtal förhandlades fram i Dayton, Ohio, under USA:s beskydd [och bekräftades formellt vid en ceremoni 14 december 1995 i Elyseepalatset, Paris]. Det markerade den förändrade styrkebalans som följt på krigsutvecklingen.
Den viktigaste förändringen var att serberna hade utsatts för etnisk rensning och fördrivits från vidsträckta områden i Bosnien och Kroatien. Den utvecklingen skulle sedan fortsätta i den serbiska provinsen Kosovo.
Serbien värnade om det alliansfria och multietniska Jugoslavien, de motsatte sig etnisk rensning, däribland förföljelser i Kosovo av den serbiska minoriteten och andra minoriteter samt av albaner som motsatte sig UÇK. Striderna mellan UÇK och de federala styrkorna framställdes i propagandan som grova övergrepp mot den albanska civilbefolkningen.
En verklig konfliktlösning skulle ha krävt anpassningar från bägge sidor. Den skulle ha krävt åtgärder för att skydda serberna och andra minoriteter (och även albaner) som upplevde sig som hotade av den militanta och reaktionära albanska nationalismen. Det som öppnade vägen för våldet var vissa västmakters aktiva stöd åt UÇK – med kommunikationsutrustning, militär träning, finansiering och inte minst politiskt stöd.
Avgörande blev emellertid Natos krig mot Jugoslavien – ett öppet angreppskrig mot en självständig stat, klart i strid med FN-stadgans grundprincip om fredliga relationer länder emellan. Det blev sedan prejudicerande för kommande angreppskrig – mot Irak, Afghanistan, Libyen m.fl.
Det var Nato som ”befriade”– eller erövrade – Kosovo, bland annat för att USA skulle kunna bygga en stor militärbas i detta tidigare alliansfria område och därigenom flytta fram sina militära positioner i Östeuropa. Ordföranden i det norska stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, motiverade i Aftenposten han varför han undertecknat ett upprop mot det nya Nato. Han påpekade att han själv var gammal Natoanhängare, men framhöll:
”Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definierad fiende och ett väl definierat hot, har det nya Nato ingendera... Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.”
Slutligen vill jag hänvisa till det material som finns på bokbordet, särskilt Diana Johnstones utmärkta översiktliga bok Dårarnas korståg, som jag har översatt tillsammans med den socialdemokratiska f.d. riksdagsledamoten Karin Wegestål. Den boken blev ju, som ni kanske minns, föremål för våldsamma angrepp från tankepoliserna i massmedia med DN:s kulturredaktion i spetsen, vilket ledde till en kuppartad maktstrid och politisk kursomläggning i Ordfront.
I förordet till bokens svenska utgåva kommenterar journalisten och författaren Björn Kumm angreppen i massmedia och striden inom Ordfront. Ordfrontstriden finns också utförligt dokumenterad av Björn Eklund i boken Pudelns kärna.
Tal av Christer Lundgren i Degerfors 2012-08-04
_______
Kommentarer
Har bara en liten fundering om varför
ingen tipsar om den enligt mig bästa
skildringen av Jugoslavienkrig en och
hur dom ingick i en framgångsrik strategi
med början efter USA:s nederlag i Vietnam.
" Humanitär imperialism" av Jean Bricmont.
Kenneth Hermele ville t.o.m stoppa utgivningen
i ett OBS!-inlägg i radions P1, men han var
ju med i den krigshetsande Sarajevolistan.
RSS-flöde för kommentarer på denna post