I diskussionen om den nuvarande flyktingkatastrofens orsaker är det många, speciellt vänstermänniskor, som anger Syrienkriget och Natos militära ingripande i Libyen 2011 som avgörande faktor. Det är sant att antalet flyktingar har ökat kraftigt den senaste tiden på grund av nu pågående krig och konflikter. Men det var inte, som även Jan Myrdal nu hävdar, det västliga angreppet på Libyen 2011 eller kriget i Syrien "som gjort Medelhavet till en massgrav".

Är Sverigedemokraterna ensamma i sin syn på tiggare – eller råder det i själva verket en utbredd samsyn bland riksdagspartier och media?

I en artikel och lång intervju i New Statement 13 juli har Greklands efter folkomröstningen 5 juli avgångne finansminister, Yanis Varoufakis, offentliggjort hur det finansiella kapitalet obönhörligt malde ned Syrizaregeringens försök och mandat från det grekiska folket att förhandla till sig bättre villkor i åtstramningspolitiken, en skuldnedskrivning och samtidigt behålla euron.  Den uppgörelse som tvingades fram av euroledarna i helgen innebär försämrade sociala villkor för det grekiska folket, bara vaga löften om en omstrukturering av skulden, och en privatseringsfond som tvingar Grekland att sälja ut offentligt egendom som i praktiken gör Grekland till en lydstat till Trojkan.

Vid varje nytt besök i Italien märker jag att den ekonomiska krisen ytterligare förvärrats och att hopplösheten blivit ännu mer påtaglig

CIA spelade nyckelroll i mordet på italiensk statsman. Aldo Moro, ledare för Italiens kristdemokrater, gick mycket långt i en historisk kompromiss med Italiens kommunister på 1970-talet. Därmed utmanade han USA:s geopolitiska intressen. Han mördades av Röda Brigaderna, men CIA drog i trådarna.

Det mesta i denna valrörelse kretsar kring frågan om vilka partier som skall liera sig med varandra och vilka politiker som skall få chansen att efter valet nå fram till ”köttgrytorna”. Jag säger därför som jag brukar: arma älskade Italien!

Italien har nyligen fått en ny regering, en teknokratisk, opolitisk expertregering. Men till mångas förvåning har den nye försvarsministern, Giampaolo Di Paola, visat sig ha en högst politisk och därtill kontroversiell agenda. Häromdagen förklarade han, inför parlamentets försvarsutskott, att han vill att de fyra italienska AMX Ghibli-plan som är stationerade på basen i Herat, i Afghanistan, skall få rätt att bomba och inte som hittills bara ägna sig åt spaning.

Skyldig till skuld. En europeisk resa i Nazitysklands skugga

Henrik Arnstad

Norstedts

Finland 1944. Krig, samhälle. Känslolandskap

Henrik Meinander

Atlantis

Finlands oerhört dramatiska historia under andra världskriget (2VK) driver ständigt författare att pröva sina historietolkningar och läsare att granska dem. Dramatiken började redan vid det korta inbördeskriget jan–maj 1918 som slutade med den vita sidans seger och följande våldsorgier (se A. Roselius I bödlarnas fotspår, recenserad i FIB 9/09). Under hela 1920–30-talet regerade högern i Finland och den fascistiska Lapporörelsen var dess ”bruna bataljoner”. Det var en arrogant och militaristisk höger som senare skulle förhandla med Sovjetunionen. Naturligtvis skar det sig och vinterkriget 1939-40 var därmed ett trist och fruktansvärt faktum. De ryska fredsvillkoren var hårda, men inte orimliga. Detta kunde den finska militarismen inte smälta utan de kastade sig med glädje, tillsammans med Nazityskland, över Sovjet 1941. Hitlers Operation Barbarossa är omtalad och omskriven, men det finska anfallet har tonats ned. Eller så gör man som Finlands president Tarja Halonen gjorde 2005 och förklarar det bara var ett ”specialkrig”, i meningen separat krig.

Henrik Arnstad kom 2006 ut med en bok om Sveriges krigstida utrikesminister Christian Günther och det spel han deltog i. Boken lyfte förtjänstfullt fram den kontroversiella frågan om Finlands ansvar. Historieprofessorn Henrik Meinander var inte sen att skynda till den storfinska historieskrivningens försvar (SvD 3/12 -06): Arnstad förstår inte komplexiteten i krigsläget, att Finland ”måste liera sig med Tyskland” och Finland hamnade utan egen förskyllan på nazisternas sida, den s.k. ”drivvedsteorin”.

Nu återkommer Arnstad med en bok om skuldfrågan i Finland, Tyskland, Österrike och Italien. Han försöker väva ihop för- och krigshistorien i de fyra ”vapenbrödraskapen”. Det är ett spännande grepp även om det nog hade behövts mer än 200 sidor. Finlandsavsnittet är starkt och borrar kring de frågor som togs upp i inledningen. SS-chefen Himmler och hans efterlevande familj är fokus för Tysklandsavsnittet. Det är inte originellt, vi har hört det förut, men det är skrämmande sakligt. Italienavsnittet inleds med referat av den charmiga, men totalt förljugna Hollywoodfilmen Kapten Corellis mandolin. Greppet är fyndigt. Den italienska fascismen har via sin förankring i den italienska borgerligheten ständigt förskönats: ”Vi var aldrig nazister.” Arnstad är saklig och djärv. Det senare kommer recensenterna att straffa honom för. Han visar genom konkreta exempel på likheterna mellan Finlands och Italiens upprättande av koncentrationsläger. I ett avslutande kapitel pekar Arnstad på hur fakta har svårt att besegra myterna om 2VK. Hans långa diskussion om Sveriges roll under kriget, t ex transittrafiken, är avslöjande och välgörande. Det finns många skäl varför man bör läsa Skyldig till skuld.

Meinanders bok koncentrerar framställning till ett år – 1944 – och det är sanningens år för Finland. ”Vapenbrödraskapet med Tyskland” framstår för alla som minst sagt brydsamt. De finländska styrkorna står långt in i Sovjet, och nu vänder strömmen. Ryssarna inringar i Operationen Bagration flera tyska armékårer i Vitryssland. Därmed upphör Nazitysklands militära styrka. Finland deltar i kriget – på fel sida. De allierade reagerade också skarpt och t.ex. USA bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland.

Meinander är utomordentligt kunnig, och hans källmaterial är överväldigande. Boken skildrar i 12 kapital, månad för månad händelserna. Framställningen är mycket klar och Meinander skildrar inte bara diplomati och krigshistoria, utan ger bred historiska och sociala utblickar. Det gör hans bok mycket läsvärd.

Nå, hur är det med rättfärdigandet av brödraskapet med Nazityskland? Kanske har Meinander modifierat sig något i förhållande till angreppet 2006 på Arnstad? Han medger direkt att den tyska hjälpen med krigsmateriel, en armédivision och två flottiljer med attackflyg var avgörande för att stoppa ryssarnas offensiv öster om Viborg och i Fjärrkarelen (Östkarelen). Han hamnar dock till slut i att regeringens avvisande av ryska fredsvillkor våren 1944 och uppslutningen på Hitlers sida ”räddade” Finland från att bli sovjetisk lydstat. Därför ger också Meinander statsrådet Paasikivi epitetet ”pessimist” då den senare ville acceptera de ryska fredsvillkoren (och undvika kriget).

Vi sitter idag med facit i handen, och därför ger jag Meinander rätt i att Finlands situation var svår och bedömningarna blir komplicerade. Professorns allvarligaste brist är nog att han inte erkänner antikommunismen hos den finska ”överheten” som en stark förklaringsvariabel. Man ville inte förhandla; bolsjevikerna var pack och skulle behandlas därefter. En annan regering hade troligen kunna hålla Finland utanför kriget. Dock, läs Meinanders bok och döm själv.

3/10