Den kände journalisten John Pilger kallar uppgörelsen ”ett historisk förräderi” och skriver att redan 30 juni publicerade premiärminister Tsipras ett brev i vilket han ”lovade EU-ledarna, Europeiska Centralbanken och IMF att acceptera deras grundläggande, mest fördärvande förslag – vilket han nu har accepterat”.  I sin intervju i NewStatesman säger Varoufakis att Europgruppen ”fullständigt och högljutt”  kontrolleras av Tyskland och särskilt dess obeveklige finansminister Wolfgang Schäuble. EU-ledarna, menar Varoufakis, hade redan bestämt sig när Syrizaregeringen kom till makten att krossa den. Han säger att motparten ”fullständigt saknande demokratiska betänkligheter” och budskapet från de mäktigaste var: ”Du har rätt i vad du säger, men vi kommer att krossa dig hur som helst”.

 Syrizaregeringen agerande kommer säkert att diskuteras intensivt, och särskilt om det är möjligt att bygga ” ett socialt Europa”, med diktatoriska och alltmer odemokratiska EU-institutioner som bas. Men regeringen skall ändock, trots kapitulationen inför den finansiella makten, ha en eloge för att den som första valda demokratiska regering just utmanat denna makt. I intervjun säger Varoufakis  att de andra hårt skulddrabbade länderna (Portugal, Spanien, Italien Irland) redan från början gjorde det fullständigt klart att de var de mest energiska motståndarna till Syrizaregeringen. ”Deras största rädsla var vår framgång: skulle vi lyckas i förhandlingarna och få en bättre uppgörelse för Grekland skulle detta naturligtvis utplåna dem politiskt, de skulle bli tvungna att förklara för sitt eget folk var för de inte förhandlade som vi gjorde”, säger Varoufakis.  Istället har dessa regeringar direkt knäfallit inför den finansiella makten.

 Varoufakis beskriver eurogruppens förhandlare som ovilliga att faktiskt förhandla.  Han säger att hans ständiga förslag till Trojkan var att diskutera tre-fyra åtgärder, som t.ex. skattesystemet eller momsen, komma överens och sedan åtgärda detta. Men Trojkan var inte intresserad av politiska skäl. I stället fördröjde den förhandlingarna i oändlighet och krävde att ”allt” skulle diskuteras på en gång. Den krävde finansiell statistik, vilket krävde mycket tid och ändlösa diskussioner. Den frågade vad som skulle hända med momsen, men förkastade våra förslag. Den frågade om privatiseringar, och förkastade sedan regeringens förslag. ”Det var som katten som jagade sin egen svans” säger Varoufakis.

 Varoufakis utnämndes som finansminister för att förhandla med ett EU som visade sig inte ville samtala, som inte längre fruktade en ”Grexit” efter EU-eliten med berått mod ”socialiserat” de privata bankernas och finanskapitalets skuldtillgångar, och lagt bördan på EUs befolkningarna genom åtstramningspolitiken, samtidigt som ECB effektivt ströp likviditeten till det grekiska banksystemet. Innan han avgick förslog Varoufakis efter att ECB i praktiken tvingat grekiska banker att stänga inte en omedelbar ”Grexit”, men väl trycka ”krispengar”, en nedskrivning av ECBs obligationer samt ta kontroll över den grekiska centralbanken. Men han förlorade i Syrizas inre ledning och avgick.

 Det grekiska förhandlingsdramat har visat på EU-institutionernas och IMFs reaktionära natur, som inte kan kallas annat än för finansiell fascism. För allt fler medborgare har EUs maktelit tappat ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. För allt fler medborgare har grekernas kamp för social och ekonomisk värdighet varit inspirerande i ett EU där icke-demokratiska institutioner använder sig av utpressning och fruktan för att genomdriva impopulära beslut. Professorn i sociologi, Donatella della Porta, vid European University Institute skriver att ny forskning ”visar  hur den finansiella krisen har förvandlats till en demokratisk och legitimitetskris för EUs institutioner”. Ett är säkert, kampen för ett värdigt liv kommer att gå vidare, oavsett Trojkans och EU-elitens maktpolitik.