I en artikel och lång intervju i New Statement 13 juli har Greklands efter folkomröstningen 5 juli avgångne finansminister, Yanis Varoufakis, offentliggjort hur det finansiella kapitalet obönhörligt malde ned Syrizaregeringens försök och mandat från det grekiska folket att förhandla till sig bättre villkor i åtstramningspolitiken, en skuldnedskrivning och samtidigt behålla euron.  Den uppgörelse som tvingades fram av euroledarna i helgen innebär försämrade sociala villkor för det grekiska folket, bara vaga löften om en omstrukturering av skulden, och en privatseringsfond som tvingar Grekland att sälja ut offentligt egendom som i praktiken gör Grekland till en lydstat till Trojkan.

Det blev en oväntat stor seger för Nej-sidan i Grekland,och ökat stöd för Nej till fortsatt åtstramingspolitik. Frågan är vad som nu ska ske. Tsipras står rimligen starkare i förhandlingar med Europeiska centralbanken, Europeiska unionen och Internationella monetära valutafonden (IMF). IMF kom nyligen med ett dokument som fastslår att Grekland behöver längre tid för återbetalning. Nobelpristagarna Krugman och Stiglitz tillhörde de som stödda Nej-sidan- Att en folkomröstning skedde är en framgång för demokratin i dess mening ”folkstyre”.
Förhandlingarna mellan Grekland och Trojkan har pågått i fem månader, och får väl anses som resultatlösa.
Det ekonomiska stödet till Grekland har inte följts av ökad tillväxt utan av sänkt Brutto Nationalprodukt, BNP fem år i rad, ökad arbetslöshet, ökad fattigdom och misär, ökad sjuklighet och ökning av självmorden. En uppgift anger att Grekland under dessa år tappat 25 procent av sin ekonomi, och att till exempel den 18 maj fick Grekland betala nästan 24 procent ränta för två-åriga statspapper (SvD  21 maj). En räntenivå på statspapper på fem till sju procent anses idag var en form av absolut smärtgräns.

I en artikel här 8/2 ”Vad står IMF och Världsbanken för?” beskrev jag några karakteristika för IMF och Världsbanken mot bakgrund av två artiklar i nr 12 av FIB/Kulturfront förra året. Den ena artikel hette ”Så förlorar USA kontrollen över världsekonomin” och var skriven av Pål Steigan, som menade att ”Världsbanken och IMF är kända för att vara verktyg för den amerikanska ekonomiska politiken.”