Alla partier i Riksdagen är överens om att tiggarna inte ska kunna ses som flyktingar. Det är fascinerande att frågan knappast alls ställs av politiker eller media. Romer lever under fruktansvärda förhållanden i många länder, t ex i Spanien och Italien, men de flyr inte därifrån i hundratusentals. Rumänien är en extrem regim. Om Rumänien låg mitt i Afrika och hundratusentals ur en folkgrupp flydde landet på grund av att de nekas reell tillgång till skola och sjukvård, ja då skulle ingen vettig politiker försvara att Sverige borde vara i union med landet. Men inget riksdagsparti kräver att Rumänien ska uteslutas ur EU. Det är till och med kontroversiellt att påstå att landet styrs av en rasistisk regim. Ingen skulle komma på tanken att samarbeta med ett sådant land om det inte redan var EU-medlem.

Inget av riksdagspartierna vill att tiggarna ska få arbeta i Sverige. Inga politiker påpekar att svenska myndigheter underlåter integrationen av EU-medborgare: AMS, skolor, Migrationsverket, kommuner, landsting med mera, inga av dessa kritiseras. Tiggarna ses underförstått som omöjliga att integrera. Inget riksdagsparti ifrågasätter hanteringen. Istället upprepas frasen att Rumänien är ensamt ansvarigt, som om det innebär att svenska myndigheter saknar ansvar för administrera EU-medborgare i Sverige som flytt hit och vill arbeta!

Märk också hur inget parti kräver en integrationspolitik för tiggare. Orden integration och tiggare används inte tillsammans. Det är som om det vore en naturlag att tiggare inte ska ges möjligheten att integreras i Sverige. Det råder total enighet över blockgränserna om denna linje. Alla partier talar om att “hjälpa” tiggare, men inget parti talar om att “integrera” dessa människor. Ordet “hjälpa” är ofta kravlöst för den som säger det, hjälpen blir nästan aldrig personlig. Integration, däremot, innebär att de som ska integreras måste delta i processen. Den som kräver integration säger också att vi ska lyssna på människor. Det lyssnas inte idag i Sverige.

Inte ens så grundläggande saker som barnkonventionen tycks gälla för tiggare. Deras barn ges inte rätt till skolgång. Det måste vara ett lågvattenmärke i modern svensk politik. Istället för att sätta barnen i fokus, så används byråkratiska frågor om ansvarsfördelning för att utestänga barnen från skolan. Här arbetar myndigheterna enligt det gamla skämtet: när terrängen inte ser ut som kartan, ja då ska du följa kartan. När föräldrarna inte har normala jobb och bostäder, så kan Sverige inte utföra pappersexcercisen. Då är det lättare att bara strunta i barnen och barnkonventionen. Och hur agerar medierna? De ser detta som en problematisk fråga. Istället för att utkräva ansvar av myndigheterna och granska hur de sköter sig, så problematiserar media de facto tillämpningen av barnkonventionen.

I debatten antas tiggare ha för låg utbildning för att kunna integreras i Sverige. Men denna förmodan är dåligt vetenskapligt undersökt. Ändå behandlar (återigen) alla debattörer denna hypotes som om den vore en vetenskaplig sanning. Vad innebär låg utbildning? Är 20 procent eller 80 procent analfabeter? Det är en jätteskillnad! Bristen på vetenskaplig undersökning gör att media framställer värsta-scenariot som det mest troliga. Även om det vore sant att många av tiggarna har dålig skolgång, så är det ingen ursäkt. Alla fall ska hanteras individuellt av myndigheterna. Dessutom kan man fråga om vi ska avvisa andra flyktinggrupper av samma skäl? När börjar Sverige till exempel slänga ut somaliska flyktingar med dålig utbildning? Det låter som en provokation, men det är ju faktiskt en rak konsekvens av tänket att bara välutbildade kan fly till Sverige. Och det är ett tänk helt i linje med Sverigedemokraternas tal om kulturell särart.

Inget av riksdagspartierna har gjort någon ansats till självrannsakan vad gäller de egna partiernas historia om romer i Sverige. De tiger i grupp om det historiska ansvaret och talar i kör när det gäller allmänna fraser mot rasism. Samtliga riksdagspartier (utom MP) har ett mörkt förflutet när det gäller förföljelsen av romer i Sverige. Men de historiska sanningarna landar inte i skolböckerna. Du kan studera under hela grundskolan och gymnasiet utan att behöva lära dig ett dugg om romernas mer än 500 år långa historia i Sverige. Men inga politiker eller media är intresserade av denna fråga. Sverigedemokraterna vinner på walk over.

Den bild av tiggare som förmedlas i media uppfyller ofta inte ens de mest grundläggande kraven på journalistik. I många fall diskuteras till exempel tiggarnas bostäder, som om dessa vore ett sanitärt problem för omgivningen, utan att tiggarna som bor där själva får komma till tals. Att framställa en grupp människor som ansvariga för ett problem utan att de själva får kommentera påståenden är ett skolboksexempel på dålig journalistik. Att media generellt framställer en grupp människor som enbart problemskapande (och inte även som en möjlighet) är kränkande och nedvärderande. Journalister kan uttrycka mycket empati och vara bekymrade över tiggarnas villkor, men i empatin glöms ofta journalistiska principer. Romer behandlas i grunden annorlunda än andra folkgrupper som kommer till Sverige. När läste du senast i ett reportage att det långsiktigt är en stor möjlighet för Sverige att dessa människor söker sig hit? Ord om att invandringen är positiv tycks inte gälla dem. Om vi börjar säga att bara vissa grupper av invandrare är positiva för Sverige, ja då bekräftar vi ju faktiskt SD:s världsbild.

De flesta media och debattörer använder orden “tiggare” och “romer” som om de vore synonyma begrepp. Att de historiska romska grupperna i Sverige inte tigger, utan har helt vanliga jobb, tycks vara en omöjlig faktauppgift att lära sig för journalister och politiker. Den romska kulturen blir därmed, i allmänhetens ögon, inte något deltagande i samhället. Mediebilden blir istället att romer lever utanför samhället. Vi ser hur SD:s myt om det påstått negativa med kulturblandningar indirekt bekräftas genom mainstreamdebattens slarviga jargong.

Samtidigt som det råder konsensus bland riksdagspartierna i de grundläggande frågorna, så framställer media Sverigedemokraternas syn på tiggare som extrem. Men i verkligheten skiljer den sig inte mer än marginellt från övriga riksdagspartiers. I frågan om den grundläggande samsynen om tiggare, som redovisats ovan, råder dock medietystnad. Därför är det inte konstigt att många företrädare från andra partier anser att Sverigedemokraterna är “sanningssägare” eller åtminstone att frågan om tiggare är tabubelagd i debatten.

Men diskuteras inte tiggare? Det är väl en massa debatt, eller…? Det som diskuteras är frågor som förbud mot tiggande eller huruvida du ska ge pengar till tiggare? Det är frågor som splittrar övriga partier. Nyligen gick t ex LO-ordföranden ut och sa att han inte ger pengar till tiggare. Dessa frågor är tyvärr accepterade frågeställningar för medlemmar i övriga partier. Ingen partimedlem i något parti utesluts för att kräva förbud mot tiggande. Denna acceptans av en glidande antiziganistisk svada bidrar inte bara till en otäck grundton i samhällsdebatten. Den splittrar också övriga partier. Ingen partisekreterare sätter ner foten och kräver uteslutningar. Beredskapen att hantera intern främlingsfientlighet och främlingsrädsla saknas. För många bland allmänheten framstår SD som ett parti med bättre intern ordning, eftersom de faktiskt utesluter en del medlemmar. Övriga partiers tafatta hantering gör att de splittras internt av de få frågor som tillåts i debatten. I Sverigedemokraterna får förstås ingen bryta mot partilinjen i dessa frågor. Enigheten i SD ställs mot splittringen i de andra partierna. Och konkret skulle ett förbud mot tiggande sätta stämpeln ‘kriminell’ på tiggarna. Sverigedemokraterna gnuggar händerna. Hur den tillåtna debatten än går, så kommer SD att vinna – direkt genom högre opinionssiffror eller indirekt genom att splittra de andra partierna internt.

Varför röstar så många på Sverigedemokraterna? Kanske det beror på att de andra partiernas frågeställningarna om tiggare inte avviker från SD:s. I tysthet accepterar övriga riksdagspartier de grundläggande premisserna och angriper istället SD för enstaka formuleringar. Väljarna inser att detta är hyckleri. För att bekämpa SD:s framgångar måste vi bekämpa de grundläggande rasistiska frågeställningarna i Sverige. Vi måste våga ställa kritiska frågor också till våra påstått antirasistiska ‘vänner’ i Riksdagen.