Det har kanske inte gått lika långt utför som i Grekland. Men Italien är ändå ett krisland där alla kurvor pekar neråt och alla varningsklockor klingar ohörda. Ett land där arbetslösheten är förskräckande hög, skatteflykten omfattande och där de olika maffiorna står för en förödande stor andel av landets ekonomiska aktiviteter. Ett land utsatt för det internationella finanskapitalets påträngande intresse och där Marknaden (i form av EU, Europeiska Centralbanken etc.) kräver att få bestämma vilka som skall bilda regering och vilken ekonomisk politik som skall föras.

Först var det ekonomen Mario Monti (som tidigare jobbat bl.a. för investmentbanken Goldman Sachs) som i spetsen för en "opolitisk" teknokratregering skulle leda Italien ut ur krisen. Sedan gick premiärministerposten till centervänstermannen Enrico Letta, vars främsta merit bestod i att ha Berlusconi-rådgivaren Gianni Letta till farbror. Och denna vår har så Florensborgmästaren Matteo Renzi, som marknadsfört sig själv som ung, fräsig och modern, manövrerat ut partibrodern Enrico Letta och själv bildat ny regering. Utan att väljarna har fått säga sitt. Och utan att några genomgripande lösningar på den ekonomiska krisen presenterats.

Denna kris är för övrigt inte enbart ekonomisk. Italien genomlider även en djup kris för själva demokratin och det politiska systemet. Inte bara så att det internationella finanskapitalet visat sig ha mer att säga till om vid regeringsbildningar än de italienska medborgarna själva. Även på de högsta politiska posterna visas prov på oroväckande dåligt omdöme och bristande demokratisk ryggmärgsreflex. Trots att Berlusconi (med kända maffiakontakter på sitt brottsregister) nyligen dömts till fyra års fängelse för grov ekonomisk brottslighet och under två år förbjudits att inneha politiska uppdrag inbjuds han till politisk diskussion med president Giorgio Napolitano. Och även den nytillträdde premiärministern Renzi förhandlar med Berlusconi som därmed, trots politisk avstängning, ges möjlighet att fortsätta påverka landets politik.

Vad den ekonomiska krisen anbelangar möter man den direkt ute på gatan. I centrala Rom ser jag många tiggare men inte, som hemma i Sverige, i första hand rumänska romer, utan vanliga italienska pensionärer, gamla förtvivlade människor som tigger till sitt uppehälle.

Arbetslösheten ligger nu på 13 procent, för ungdomar över 42 procent! Det innebär att hela generationer idag får sin framtid spolierad. Dessa unga vuxna kan inte flytta hemifrån. De blir mammoni eller bamboccioni (morsgrisar eller vuxenbebisar, som det kallas i Italien) och tvingas bo kvar hemma hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. De kan inte själva skaffa barn och bilda familj. De förvägras allt det som anses höra till ett normalt vuxenliv. Deras enda hopp är att så småningom få överta föräldrarnas lägenhet. Frågan är bara om de då kommer att kunna betala hyran.

Det är heller inte enbart de arbetslösa som har det svårt. I Italien finns också många människor som visserligen har jobb men ändå inte kan leva av sin lön. Det är den del av arbetskraften som kallas working poor, fattiga arbetande, och som i Italien påfallande ofta är personer med akademisk examen. Vilket i sin tur förklarar fenomenet cervelli in fuga (på svenska: hjärnflykt), alltså det stora antalet välutbildade italienare som flyr sitt hemland för att söka sig en framtid i utlandet.

Enligt den senaste rapporten från CNEL (Consiglio nazionale dell'economia e del lavoro), ett statligt institut för ekonomi och arbetsliv, är villkoren för dessa fattiga arbetande mycket otillfredsställande: arbetsdagar på drygt tio timmar, avsaknad av anställningskontrakt, ingen som helst ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Enligt CNEL räknas de som tjänar mindre än två tredjedelar av medeltimlönen som working poor. De kan ha timlöner på 7,90 euro före skatt (5,50 euro efter skatt) eller 800-900 euro i månaden. För lite för att kunna försörja sig men tillräckligt mycket för att inte klassas som arbetslös. År 2011 beräknades drygt 14 procent av de arbetande tillhöra gruppen working poor.

I dagstidningen Il Fatto Quotidiano läser jag under min Romvecka ett belysande reportage om hur tillvaron gestaltar sig för dessa lågavlönade och visstidsanställda. Det handlar om flygvärdinnor, journalister, arkitekter, välutbildade personer som lever i påtvingat prekariat. De är inte reguljärt anställda och saknar därför varje form av skyddsnät när de blir sjuka, gravida eller arbetslösa. Speciellt har villkoren för dem som arbetar i skolan, på universitet eller i den offentliga sjukvården de senaste åren drastiskt försämrats till följd av all nyliberal svångremspolitik.

De som lever under dessa osäkra förhållanden kallas i Italien även för neo-schiavi, vår tids nya slavar. Men det är inte heller så att de som är fast anställda har sitt på det torra. Även deras villkor försämras kontinuerligt, med allt större otrygghet som följd.

När den allmänna välfärden monteras ner och fler och fler italienare står utan skyddsnät växer samtidigt behovet av privat välgörenhet. Antalet organisationer, kyrkor och enskilda som erbjuder hjälp till nödställda ökar. Och det är inte bara utländska papperslösa som ber om hjälp. Av dem som kommer till soppköken är nära hälften italienare. Det ordnas också, på ideell väg, sovsalar för bostadslösa och mikrolån till familjer vars pengar inte räcker månaden ut. När frivilligorganisationen Emergency, känd för sin sjukvård i krigszoner ute i världen, kör omkring sina rullande kliniker i södra Italien är patienterna till stor del italienska medborgare som inte har råd med offentlig sjukvård. Principiellt är det förstås fel att generell, samhällelig, välfärd ersätts av privat välgörenhet, men i det krisläge som råder utgör detta den enda räddningen för många människor.

Ja, läget är verkligen bekymmersamt för det krisande eurolandet Italien. Det märks även i nyhetsrapporteringen i tv. Utrikesinslagen lyser där nästan helt med sin frånvaro. Under min Romvistelse var det i stort sett bara jordbävningen i Chile som det rapporterades om. Detta gäller även dagspressen. Till och med en så seriös tidning som la Repubblica har väldigt lite utrikesmaterial. Man har nog med sina egna problem, ekonomiska lika väl som politiska.

Men det vackra landet, il Bel Paese som det kallas, har ju ändå sina kulturskatter och konstnärliga traditioner att trösta sig med. Kruxet är bara att krisen märks även där: de antika monumenten förfaller, museer och andra kulturinstitutioner saknar tillräckliga medel för sin verksamhet, högt kvalificerade musiker spelar på gatan i brist på orkesterjobb.

Finns då inget hopp för Italien? Jo, det måste det finnas. Men troligen inte med euron som valuta. Och heller inte så länge som den italienska staten fortsätter att tolerera den organiserade brottslighetens grepp om samhällsekonomin. Det är den bistra slutsats jag drar efter en i övrigt solig vårvecka i den eviga staden Rom.