Denna gång återger vi behandlingen i massmedia av den kände filmaren och Oscarsvinnaren Michael Moores kontroversiella (?) uttalande i USA, vanliga reaktioner i massmedia mot illdådet på Charlie-Hebdo samt övergreppen på journalister av USA & Co (som massmedia i Väst tiger om). Uppgifterna kan hämtats i en artikel på siten Medialen och har till en del återgivits av Nyhetsbanken. Denna gång diskuterar jag alltså inte behandlingen av USA:s ledning då det gäller viktiga avslöjanden av t.ex. Julian Assange, Bradley/Chelsea Manning och Edward Snowden, och ej heller avlyssning av medborgare av företag av ”den fria världens ledare”

Artikeln.
I. 2003 berättade en högt uppsatt säkerhetsexpert för filmaren Michael Moore att ”det finns ingen i USA förutom president Bush som är i större fara än du”. (Michael Moore, ”Here Comes Trouble”, Allen Lane, 2011, sid 4). Moore har attackerats med kniv, med ett trubbigt föremål och har varit förföljd av en man med en pistol. Han fick hett kaffe kastat i ansiktet och fick ta emot smockor mitt på blanka dagen. Verbala övergrepp pågick oupphörligt och det fanns flera dödshot. I boken ”Here Comes Trouble””Jag kunde inte längre gå ut offentligt utan att någon incident inträffade.” (sid 20)

Ett vakt- eller säkerhetsbolag, som sammanställt en lista på över 440 trovärdiga hot mot Moore, sa till honom att ”polisen har gripit en man som planerar att spränga ditt hus. Men just nu är Du inte i någon fara.”(sid 23)

Men varför var Moore en måltavla? Hade han publicerat karikatyrer av profeten Muhammed? Problemen började första veckan av Irakkriget 2003 när Moores film ”Bowling for Columbine” vann en Oscar som bästa dokumentärfilm. Vid Oscarsgalan 23 mars sa Moore inför en världspublik ” Jag och mina medarbetare tycker om ”non-fiction” (verkligheten). men vi lever i en tid där vi väljer en fiktiv president med fiktiva valresultat. Vi lever i en tid där vi har en man skickar oss i krig av fiktiva (påhittade) skäl. … Vi är emot detta krig, Mister Bush. Skäms, Mr. Bush. Skäms! Och nu när du till och med har påven och Dixie Chicks mot dig är din tid ute! Tack så mycket. ”(sid.5-6)

Ungefär halvvägs under detta korta tal ”bröt helvetet lös”. Hemkommen efter ceremonin, fann han tre lastbilslaster med hästgödsel dumpade midjehögt på hans uppfart. Samma natt kunde Moore höra på de stora TV-kanalerna ”hur den ena experten efter den andra ifrågasatte mitt förstånd och kritiserade mitt tal och tala om att jag begått självmord på min karriär. På Internet mötte honom samma kritik från hela USA (s. 9-10).

Sådan kan tydligen i verkligheten respekten för det fria ordet vara i USA.

II Krig – totalt, obarmhärtigt – och civiliserat.
I stark kontrast till kampanjen med omfattande media-förtal av Michael Moore så har journalister reagerat på Charlie Hebdo-illdådet i Paris med passionerat försvar av rätten att förolämpa, (om man nu anser att Moores uttalande ovan var en förolämpning). Bara några exempel (Fler finns i originalartikeln). Visst, det finns också skillnader mellan Moores och Charlie-Hebdos utsagor. Den ene kritiserar etablissemanget, den andra nedsättande om främst en av världsreligionerna som är svagt representerad i ”Väst”…
* Daily Telegraphs chefsintervjuare Allison Pearson skrev ”De som dog igår gjorde så i frontlinjen för ett krig mellan civilisationer. Jag hyllar dem, dessa martyrer för yttrandefriheten.”
* Joan Smith skrev i The Guardian ”Jag känner mig sjuk och darrig. Jag har skrivit hela dagen med tårar rinnande nerför ansiktet. Jag tror inte att jag är ensam om att reagera så här att massakern i Charlie Hebdo, som är ett angrepp på journalister och yttrandefriheten.”
* New York Times kolumnist Roger Cohen twittrade: ”Jag skakar av ilska vid attacken mot Charlie Hebdo. Det är ett angrepp på den fria världen. Hela fria världen ska svara hänsynslöst.”

III. Värre övergrepp mot journalister av väst.
I The Times skrev David Aaronovitch ”I Paris har för första gången sedan fascismens nederlag en grupp medborgare massakrerats på grund av vad de publicerat”. The Guardian intog en liknande uppfattning:

Men den blodigaste attacken på journalistik i mannaminne, åtminstone i Europa, skedde 23 april 1999, då Nato bombade högkvarteret för den serbiska statens radio och TV och dödade 16 personer. Var detta ett fruktansvärt misstag av civiliserade Väst. Nej, Nato insisterade på att Tv-stationen var ett ”departement av lögner” och ett legitimt mål.

Amnesty International svarade att ”Bombningen av huvudkontoret för serbiska statens radio och TV var en avsiktlig attack mot ett civilt mål och en krigsförbrytelse.” I pressens diskussion om morden i Paris har vi inte funnit något om Natos bombningar av serbiska TV och radio.
* I augusti 2011 fördömde Irina Bokova, generaldirektör för Unesco, Natos bombningar av libyska statliga sändningsmöjligheter den 30 juli som dödade tre mediearbetare, och skadade 21 personer ”Jag beklagar Nato attack på Al-Jamahiriya och dess installationer. Medier bör inte bli måltavlor för militära aktioner. FN:s säkerhetsråds resolution 1738 (2006) fördömer våldshandlingar mot journalister och mediepersonal i konfliktsituationer.” Men Nato bekräftade åter att bombningarna hade varit avsiktliga.
Andra Charlie-Hebdo-liknande mord på journalister av USA.
* I november 2001 träffade två amerikanska missiler al-Jazeeras satellit-TV-station i Kabul, Afghanistan och dödade en reporter. Chefredaktören vid al-Jazeera hade meddelat platsen för kontoret till de amerikanska myndigheterna.
* I april 2003 dödades en kameraman vid al-Jazeera när Bagdad-kontoret bombades av ett amerikanskt flygplan. År 2005 citerade Guardian International Federation of Journalists (IFJ) som uppgav att det fanns rapporter om att George Bush och Tony Blair diskuterade en plan att bomba al-Jazeera, vilket förstärker oro för att attacken i april 2003 var avsiktlig. Enligt Daily Mirror hade Bush berättade Blair för sin plan ”Han gjorde klart att han ville bomba al-Jazeera i Qatar och på andra håll.”
* Vid förra sommarens attack mot Gaza dödade Israel 17 journalister. En utredning av Human Rights Watch drog slutsatsen att de israeliska attackerna på journalister var en av många ”uppenbara kränkningar” av internationell rätt.” (Slut på artikeln).

Krigföringen av USA och andra i Västasien (Mellanöstern) under de senaste dryga 10 åren har varit brutal, slagit sönder stater och dödat kanske över en miljon människor. USA:s och andra mycket hårda sanktioner mot Irak under 1990-talet beräknas ha medför 500 000 dödsfall bland barn, vilket dåvarande utrikesministern Albright i ett beryktat TV-uttalande ansåg vara ett pris man fick betala. Inte terroristdåd? Vad är det då?

Detta har i sin tur haft avgörande betydelsen för framväxt av vad vi kallar terrorism (medan liknande handlingar av t.ex. staten USA ”statsterrorism”, ej finns i massmedia). I den meningen är al-Qaida, al-Nusra och ISIS en produkt av USA:s brutala, imperialistiska politik. Den gynnar rekryteringen. En annan sak är ju det ekonomiska och militära stödet till ”moderate rebeller”, som till stor del hamnat hos de mer extrema grupperna enligt olika rapport (se tidigare blogginlägg). (Och Sovjets orättfärdiga krig i Afghanistan bidrog till CIA:s satsning att bygga upp al-Qadia en gång i tiden).

* I Globalresearch rapporterade nyligen Julie Lévesque att drygt 150 journalister och 54 mediaarbetare dödades mellan 2003 och 2011 i Irak till följd av USA:s krig.
* I Syrien har också drygt 150 journalister dödats till följd av kriget, en intervention av USA via allierade, vilket vi många gånger rapporterat om.

* Har du sett massmedia behandla denna viktiga aspekt? Massmedia tiger och sviker en granskande journalistik utifrån demokratiska värden. Eller hur?

Denna artikel har också publicerats som blogginlägg på http://jinge.se