Priserna har vid varje pristillfälle ifrågasatts på grund av namnen, bland annat av Svenska Akademiens avgående ständige sekreterare Peter Englund. I år skriver Jonas Gardell ”Så har de delat ut Leninpriset igen. Denna gång till Mikael Wiehe. Undrar fortfarande när de ska börja dela ut Hitler-priset”. Jag replikerade i konstruktiv anda (men kanske förhastat) på hans Facebook ”Varför inte ett Jonas Gardell-pris till Nobels fredspristagare, Barack Obama, för mästerskap i dödande i demokratins namn (drönarkung) och fint gehör (NSA)” Svart humor.

Nedan diskuteras priserna, med fokus på debatten 2013, ett fokus som är lika aktuellt och likadant också i år.

En ”förbjuden debatt” skedde då – om en av 1900-talets främsta politiker, VI Lenin (1870-1924). Hans samlade verk omfattar 46 tjocka band, och han ledde Oktoberrevolutionen. Karl’n hann uträtta mycket på kort tid.

Den kände statsvetaren professor Bo Rothstein inledde med en artikel 13/4 i Göteborgsposten genom att kritisera en artikel i Aftonbladet 17/3 av Åsa Linderborg. Hon visar i sin artikel större vidsynthet och öppenhet än Rothstein, vars inlägg för mig är en besvikelse i sin stela och faktiskt ganska inskränkta hållning. Lindeborg påminner oss om att ”Den franska revolutionen var en till stor del borgerligt-­liberal skapelse, liksom den amerikanska. I båda revolutionerna formulerades rättighetsförklaringar som reglerade förhållandet mellan staten och individen. Samma sak med den engelska 1688. Gemensamt med dessa tre revolutioner är att de alla var väldigt blodiga.” Detta gällde alltså ingalunda bara Oktoberrevolutionen, som var mer komplicerad eftersom Sovjetunionen efter revolutionen anfölls av flera andra stater.

”Visst måste vi se Jefferson som en progressiv gestalt även om han var slavägare och därmed inte levde som han lärde. Amerikanska revolutionens progressiva betydelse kan inte överskattas, trots att dess tillblivelse ledde till folkmord på indianer. På samma sätt ledde den ryska revolutionen till utrensningar, men kan man för den skull reducera den ryska – eller den amerikanska – revolutionen till massmord?”

Vidare påminner hon om att ”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur. Utvecklingen mötte givetvis motstånd och blev allt brutalare. Robespierre såg terrorn som ett undantagstillstånd för att rädda en revolution som var hotad. Undantagstillstånd riskerar alltid att permanentas – se Sovjet – men trots allt var Robespierre ändå den första levande statsmannen sen antiken som använde ordet demokrati som honnörsord. 1789 kom den första rättighetsförklaringen med betoning på den privata egendomen. 1793 års mänskliga rättigheter, formulerade av Robespierre, accepterar privategendomen men inför också sociala rättigheter: staten har en skyldighet att tillhandahålla omsorg och detta ska vara överordnat allt annat. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten.”

Det är sådant Rothstein ogillar. Han riktar dock viss befogad kritik mot olika brister hos ”vänstern” tycker jag. Rothsteins huvudsakliga invändning är att han är djupt besviken över att länder som Kuba, Vietnam, Kina och Zimbabwe efter sina revolutioner inte införde vad vi menar med demokrati och mänskliga rättigheter. Det är helt riktigt, även om en demokratisering skett. Den allmänna uppfattningen bland marxistiskt baserade politiker var att socialismen var ett så mycket rättvisar och bättre system än kapitalismen, som kontrolleras av en liten elit. Jag tror att framtida socialistiska stater på ett helt annat sätt kan och måste integrera en utvidgad demokrati, inte minst inom det ekonomiska området, jämfört med de tidigare försöken i länder utan någon demokratisk tradition. Och visst kan man kritisera Lenin för hårdhet mot motståndarna i revolutionen, liksom man kan kritisera aktörerna i t.ex. de ovan nämna revolutionerna. Lenins språkbruk var inte sällan intensivt, ja rentav överdrivet. Rothstein exemplifierar med en order om avrättande av motståndare mitt under det 5 år långa inbördeskriget kriget, en order som inte kom att verkställas, som Stefan Lindgren påpekar i sitt svar (se nedan).

Rothstein undviker helt den fundamentala frågan i dagens värld – att den formellt demokratiska staten USA är den stat som är i särklass mest aggressivt i utrikespolitiken efter andra världskriget, har upprättat och understött fler diktaturer än någon annan stat och har vid flera tillfällen saboterat/störta demokratiskt valda regeringar (Iran 1953, Indonesien 1965, Guatemala 1953, Chile 1973, Nicaragua (contras) på 1980-talet och på 2000-talet Zaleya i Honduras, Aristide på Haiti och troligen Logo i Paraguay. USA tillämpar inte FN-stadgan och försöker störta alltför självständiga staters regeringar med aggressiva odemokratiska medel. Detta sker med stöd av andra vanliga demokratier, som Sverige. Hur kommer detta in i Rothsteins världsbild kan man undra?

Jan Myrdal bemöter lugnt Rothsteins kritik med en personligt färgad kommentar om sina erfarenheter från den äldre generationen i en politiskt färgad uppväxt.

I ett inlägg kritiserar Stefan Lindgren, författaren till ”Lenin – en biografi” (1999) Rothstein, bl.a för att denne menar att Lenin cyniskt offrade människoliv och demokratiska rättigheter för att nå sina mål. Lindgren påpekar att:

* medan Clemencau (Frankrike), Asquith (Storbritannien), Nikolaj II (Ryssland) och kejsar Wilhelm II (Tyskland) skickade 17 000 000 människor i döden i första världskriget förde Lenin snabbt Ryssland ur första världskriget, till priset av en fred som inte var så gynnsam för landet.
* Det fanns inga demokratiska rättigheter i Ryssland före Oktoberrevolutionen, och det blev inga sådana i vår mening med demokratin.
* Däremot fick folket via staten kontroll över produktionsmedlen.
* Vid tiden för Oktoberrevolutionen hade 19 % av svenskarna rösträtt.
* Ryssarna fick semester, åtta timmars arbetsdag och daghem åt alla innan svenskarna fick det.
* Oktoberrevolutionen inspirerade till en revolution i Tyskland som fällde kejsardömet och bidrog till att framtvinga fred och slut på världskriget.
* Interventionen efter Oktoberrevolutionen av Storbritannien, Frankrike m fl. för att ”kväva bolsjevismen i sin linda” (W Churchill) krävde 700 000 liv, förutom de 2 300 000 ryssar som dött under första världskriget.

Faktum är att Sovjetunionen snabbt anträdde marschen från fattigt, isolerat land till en stormakt trots allvarliga fel (förtrycket, dödandet av oskyldiga, arbetsläger) och de enorma förlusterna under andra världskriget, (20 miljoner döda) och ett sönderslaget land, till att bli världens andra supermakt. Lenins Sovjetunionen kom att bli en inspiratör och stöttepelare för förtryckta folk runtom i världen.

Har även publicerats som blogginlägg på http://jinge.se