OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!

SWISHA 50 KR TILL 1232240356,

SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.

 

Sök i artikelarkivet

Hur skall det bli med Sverige?

Bo Persson 4 augusti 2014
  • Skriv ut
  • Epost
  • Kommentarer (7)

goran-adamson.jpg

Vart är Sverige i dag egentligen på väg? Vår krigsmakt har inte längre till uppgift att försvara våra gränser utan är tillyxad för att göra nykoloniala legojobb åt den enda supermakten många hundratals mil utanför våra gränser. Utanför våra gränser stiftas idag också allt fler av våra lagar.

Mycket annat har också ”utlokaliserats”. Skolan t.ex. som marknadskrafterna fått ta över och som inte längre kan försörja landet med den kompetens som behövs. Man tänker väl att den kan vi importera. Och påpassligt nog har då också invandringsfrågan utlokaliserats. I den mening att den lyfts ut från det traditionella politiska livets intressekonflikter och placerats i en ny värld i vilken det bara finns gott och ont, goda människor och onda. Och där de goda är de som är för fri invandring medan de onda är de som är mot samma sak.

Hela det politiska etablissemanget tycks idag vägledas av föreställningen eller - om man så vill - övertygelsen att den förkättrade territorialstaten är på väg ut och att den gränslösa världens tid står för dörren. Trots att lika lite talar för det som för att den lika förkättrade kapitalismen och dess motsättningar är det. På väg ut alltså.  Och att kapitalismen sedan är gränslös är inte något argument för  att  det territoriellt uppdelade statssamfundet har sett sina bästa dagar. För gränslös har kapitalismen alltid varit

Att agera som om man levde i en tid som inte föreligger håller inte i längden. Förr eller senare straffar det sig. Sedan må man haft hur goda avsikter som helst. Därom vittnar historien. Idag vet vi att 1900-talets experimenterande med kapitalismen var en återvändsgränd. Men hur står det till med medvetenheten i dag om att det aktuella experimenterandet med territorialstaten och misstron mot allt vad statsgränser heter också det är en återvändsgränd.

Ja, inte särskilt bra, om man skall döma efter det ointresse  som  Göran Adamson, sociolog  på Malmö högskola, har fått erfara, när han i en ny bok gör upp med multikulturalismen, vår nya statsideologi. Boken heter ”Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster” och i  den ser han denna nya ideologi som ett attentat mot  det moderna Sverige. Ja, hela upplysningsprojektet. Och han kallar den för en trojansk häst placerad mitt ibland oss. Och med tanke på just det näst intill obefintliga intresset för hans bok  skulle man kanske också kunna kalla denna ideologi för elefanten i rummet. Den finns där men ingen vill tala om den.

En av författarens teser  är att multikulturalismen och högerpopulismen med Sverigedemokraterna som ledande företrädare hänger ihop som ler och långhalm. Båda klassificerar i etniska termer i stället för i de traditionella politisk-ekonomiska kategorierna. Eller – för den delen – de professionella. Främmande för båda är också föreställningen om ett slags kulturernas jämlikhet Och den enda skillnaden mellan dem är att medan högerpopulismen sätter den egna etniciteten framför alla andra så gör multikulturalismen tvärtom.

Mot denna bakgrund är det svårt att inte hålla med Göran Adamson när han säger att multikulturalismen och  högerpopulismen föder och göder varandra. Med en fiende som multikulturalismen  behöver högerpopulismen inga vänner och med  en fiende som högerpopulismen behöver inte heller multikulturalismen några vänner.

I motsättningen mellan världen av stater och medborgare å ena sidan och världen av etniciteter å den andra så reduceras Sverigedemokraterna som ett politiskt parti och mångkulturalismen som en  statsideologi till varandras spegelbilder. Båda etnifierar statslivet. Och det är alltså på den vägen vi är idag. Vårt statsliv etnifieras alltmer. Och även om den utvecklingen  kanske utan alltför stor dramatik kan rulla på ett tag till, så måste vi förr eller senare ändå bestämma oss. Staten eller klanen. Medborgarskapet eller etniciteten.

Särskilt intressant  i boken är framställningen av hur den här nya statsideologin växt fram. För här blommar verkligen etnomystiken. Och den som inte tidigare oroat sig  för hur det skall bli med Sverige framöver, gör det garanterat när han/hon tagit del av den berättelsen. Tala om mörker!

Bo Persson
Twittra
Publicerad i Debatt
Taggad under
  • SVenskmånfaldsspolitik
  • Göran Adamson
  • Bo Persson

Relaterade artiklar (efter tagg)

  • Debatt: Tro inte på Dagens Nyheter!
  • Räkna med fortsatt Nato-debatt
  • Nej till Nato
  • Syriendebatt
  • Joanna Helander får ”Frihets- och Solidaritetsmedaljen”
Mer i denna kategori: « Replik till DNs Nathan Shachar (som DN inte vill publicera) Varför kraschade MH17? »

Kommentarer   

#7 Jim 2014-08-09 18:15
Del 2. Att många av de anklagelser som tillåts torgföras i medier (e.g. "Hijabuppropet" ) ofta inte utmynnar i domslut i rättväsendet ignoreras ofta av media och kvar hänger påståenden om ett rasistiskt Sverige. Inom vänstern accepteras ofta dessa utsagor utan eftertanke. Det finns flera exempel på detta och inte alls sällan är det just MB-associerade föreningar som ligger bakom. Viktigt här är att jag inte på något sätt vill överdriva betydelsen av dessa grupper då jag ser att dess makt och ekonomi är tämligen begränsad. Men det som gör den islamistiska verksamheten till ett amplifierat problem är att dess föreningar accepteras som representanter för alla muslimer i Sverige. Den svenska mångkulturmodel len förefaller den brittiska bygga på kontakter med "community leaders". Att de "muslimska" ledarna ofta inte är någon representant för alla "muslimer" förbigås och extrema åsikter kommer att kunna härledas till stora grupper av muslimer utan intresse av religion eller politik. I sin tur kommer detta att bekräfta den islamisering av samhället som SD påtalar. SD och MB/islamisterna talar nämligen samma språk och hänger därmed tillsammans som ler och långhalm. Vi känner till SD och hur dom varnar för de demografiska förändringarna och hur (etniska) svenskar kommer att hamna i minoritet inom ett visst antal år och att muslimerna då tar över samhället för att införa sharialag. MB har just denna agenda. MBs store mentor al-Qaradawi har just förordat enklavisering på islamistisk grund i väst ("Muslim ghetto" skriver han) där bl.a. interaktion med icke-muslimer skall vara begränsat. Qaradawi förordar även ökat barnafödande hos "muslimerna" i väst för att på fredlig väg ta över värdsamhället. På detta och flera andra kontaktytor kommer SD och MB/islamisterna att hänga ihop som ler och långhalm. Att SD överdriver i sin retorik mildras när etablerade partier och myndigheter samarbetar och finansierar grupper med agenda-driven politisk islam på schemat.
Citera
#6 Jim 2014-08-09 17:58
Del 1.
Olof,
Adamson bok är väl värd att läsa. Den klargör de motsatsförhålla nden som utgör konceptet mångkultur i Sverige. Det är en falsk dikotomi där den ena polen utgörs av mångkultur nära sammanflätat med begrepp som antirasism, tolerans, öppenhet, fri invandring o. dy., emedan motpolen står för rasism, anti-ziganism, islamofobi, fascism och ett slutet samhälle. I praktiken är dock Sverige i avseenden ett av de mest segregerande länderna i väst och därmed minst inkluderande. Ett exempel som jag tycker uppfyller flera av de kriterier som Adamson beskriver som mångkulturell trojansk häst, men som han inte i övrigt berättar om är de förment progressiva sunnimuslimska föreningar som har fått en långt större räckvidd än dom har medlemsunderlag till. Konkret handlar det om Muslimska Brödraskapet (MB) i Sverige. Även om det inte finns någon officiell filial för MB i Sverige finns de i de flesta länder i Europa och i USA sedan decennier tillbaka. Öppna sympatisörer finns i Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) och en rad associerade föreningar. De har ett tämligen likartat arbetssätt och agenda ("Dawa", Kalifatet). I dessa metodik ingår bl.a. att starta upp flertalet föreningar för att lyfta så mycket kommunala och statliga bidrag som möjligt. Verksamhet utgörs av sådant som studiecirklar mot islamofobi och rasism. För att kunna hålla hjulen igång och motivera existensen agerar man också tämligen aggressivt och inte sällan anklagar man svenskar och det svenska samhället för rasism. Man brer med stora penslar och försöker t.o.m. måla upp en bild av ett Sverige som en f.d. stor kolonialmakt och att herrementalitet nedärvts i blod. Man säger sig vara offer för majoritetssamhä llets ("de vitas"/"islamof obernas") förföljelse, som man också säger är en parallell av nazisternas förföljelse av judarna på 30-talet. För en genomgång av MBs arbetssätt rekommenderas den mycket läsvärda "The new Muslim brotherhood in the West" (2010) av Lorenzo Vidino.
Citera
#5 Bo Persson 2014-08-07 20:45
Mycket kort svar på din inledande fråga, Olof: Staten skall inte sortera/dela upp efter etnicitet utan se alla som individer
Citera
#4 Olof Rydström 2014-08-07 19:49
Men vad innebär det konkret att vara motståndare till multikulturalis m? Jag tycker begreppet är oklart.

Vill man ha assimilering istället för integration? (Alltså tvångsanpassnin g istället för ömsesidigt lärande av varandras kulturer). Vad ska i så fall tvångsanpassas?

Nej, liksom du, tycker jag inte att poster ska tillsättas på grund av personens bakgrund. Om det är det du menar med multikulturalis m. Men jag tycker att minoritetspersp ektiven ska vara närvarande t ex när utbildningar utformas. Det kan handla om så enkla saker som att muslimska skolbarn inte ska tvingas äta griskött, för att ta ett exempel. Jag ser inte den sortens frågor som splittrande av arbetarklassen. Tvärtom ser jag den sortens frågor som förutsättningen för att vi ska kunna bygga en gemensam folkrörelse.

Många i de nationella minoriteterna har inte vågat berätta om sin bakgrund p g a att de riskerat att förlora vårdnaden om barnen (och tidigare riskerat tvångssterilise rats). När de nu vågar berätta att de tillhör en folkgrupp, så tycker inte jag att det är en tendens till etnifiering, utan en normalisering. Ja, rent av en inkludering i samhället! Ett samhälle som tiger sig till en förment normalitet riskerar snabbt att bli förtryckande.
Citera
#3 Bo Persson 2014-08-07 08:38
Olof, jag kunde ju lagt till att den organisering i motsättningen mellan arbete och kapital du är inne på i ett mångkulturellt samhälle till och med försvåras av den här multikultiideol ogin. Ja, att det till och med är dess objektiva funktion . Även om den vänster som förordar den kanske rent subjektivt inte tänkt på det. Denna vänster, flumvänstern alltså, är ju överhuvudtaget inte känd för att tänka särskilt mycket.
Citera
#2 Bo Persson 2014-08-06 22:46
Mångkulturellt samhälle och mångkulturalism en som statlig ideologi är inte samma sak, Olof Rydström. Och Göran Adamsons bok handlar om det senare
Citera
#1 Olof Rydström 2014-08-06 13:07
Det är omöjligt att organisera arbetarklassen och samtidigt vara motståndare till ett mångkulturellt samhälle.
Citera
Uppdatera kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Om du inte kan läsa koden, klickar du här för ny kod. Detta kan du upprepa hur många gånger som helst.
OBS! Om du istället uppdaterar sidan i webbläsaren kan du tappa din skrivna text.
 
Skriv av koden för skräppostskyddet i fältet nedan:


Skicka
Avbryt
JComments
TOP
TOP