Mycket annat har också ”utlokaliserats”. Skolan t.ex. som marknadskrafterna fått ta över och som inte längre kan försörja landet med den kompetens som behövs. Man tänker väl att den kan vi importera. Och påpassligt nog har då också invandringsfrågan utlokaliserats. I den mening att den lyfts ut från det traditionella politiska livets intressekonflikter och placerats i en ny värld i vilken det bara finns gott och ont, goda människor och onda. Och där de goda är de som är för fri invandring medan de onda är de som är mot samma sak.
Hela det politiska etablissemanget tycks idag vägledas av föreställningen eller - om man så vill - övertygelsen att den förkättrade territorialstaten är på väg ut och att den gränslösa världens tid står för dörren. Trots att lika lite talar för det som för att den lika förkättrade kapitalismen och dess motsättningar är det. På väg ut alltså. Och att kapitalismen sedan är gränslös är inte något argument för att det territoriellt uppdelade statssamfundet har sett sina bästa dagar. För gränslös har kapitalismen alltid varit
Att agera som om man levde i en tid som inte föreligger håller inte i längden. Förr eller senare straffar det sig. Sedan må man haft hur goda avsikter som helst. Därom vittnar historien. Idag vet vi att 1900-talets experimenterande med kapitalismen var en återvändsgränd. Men hur står det till med medvetenheten i dag om att det aktuella experimenterandet med territorialstaten och misstron mot allt vad statsgränser heter också det är en återvändsgränd.
Ja, inte särskilt bra, om man skall döma efter det ointresse som Göran Adamson, sociolog på Malmö högskola, har fått erfara, när han i en ny bok gör upp med multikulturalismen, vår nya statsideologi. Boken heter ”Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster” och i den ser han denna nya ideologi som ett attentat mot det moderna Sverige. Ja, hela upplysningsprojektet. Och han kallar den för en trojansk häst placerad mitt ibland oss. Och med tanke på just det näst intill obefintliga intresset för hans bok skulle man kanske också kunna kalla denna ideologi för elefanten i rummet. Den finns där men ingen vill tala om den.
En av författarens teser är att multikulturalismen och högerpopulismen med Sverigedemokraterna som ledande företrädare hänger ihop som ler och långhalm. Båda klassificerar i etniska termer i stället för i de traditionella politisk-ekonomiska kategorierna. Eller – för den delen – de professionella. Främmande för båda är också föreställningen om ett slags kulturernas jämlikhet Och den enda skillnaden mellan dem är att medan högerpopulismen sätter den egna etniciteten framför alla andra så gör multikulturalismen tvärtom.
Mot denna bakgrund är det svårt att inte hålla med Göran Adamson när han säger att multikulturalismen och högerpopulismen föder och göder varandra. Med en fiende som multikulturalismen behöver högerpopulismen inga vänner och med en fiende som högerpopulismen behöver inte heller multikulturalismen några vänner.
I motsättningen mellan världen av stater och medborgare å ena sidan och världen av etniciteter å den andra så reduceras Sverigedemokraterna som ett politiskt parti och mångkulturalismen som en statsideologi till varandras spegelbilder. Båda etnifierar statslivet. Och det är alltså på den vägen vi är idag. Vårt statsliv etnifieras alltmer. Och även om den utvecklingen kanske utan alltför stor dramatik kan rulla på ett tag till, så måste vi förr eller senare ändå bestämma oss. Staten eller klanen. Medborgarskapet eller etniciteten.
Särskilt intressant i boken är framställningen av hur den här nya statsideologin växt fram. För här blommar verkligen etnomystiken. Och den som inte tidigare oroat sig för hur det skall bli med Sverige framöver, gör det garanterat när han/hon tagit del av den berättelsen. Tala om mörker!
Kommentarer
Olof,
Adamson bok är väl värd att läsa. Den klargör de motsatsförhålla nden som utgör konceptet mångkultur i Sverige. Det är en falsk dikotomi där den ena polen utgörs av mångkultur nära sammanflätat med begrepp som antirasism, tolerans, öppenhet, fri invandring o. dy., emedan motpolen står för rasism, anti-ziganism, islamofobi, fascism och ett slutet samhälle. I praktiken är dock Sverige i avseenden ett av de mest segregerande länderna i väst och därmed minst inkluderande. Ett exempel som jag tycker uppfyller flera av de kriterier som Adamson beskriver som mångkulturell trojansk häst, men som han inte i övrigt berättar om är de förment progressiva sunnimuslimska föreningar som har fått en långt större räckvidd än dom har medlemsunderlag till. Konkret handlar det om Muslimska Brödraskapet (MB) i Sverige. Även om det inte finns någon officiell filial för MB i Sverige finns de i de flesta länder i Europa och i USA sedan decennier tillbaka. Öppna sympatisörer finns i Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) och en rad associerade föreningar. De har ett tämligen likartat arbetssätt och agenda ("Dawa", Kalifatet). I dessa metodik ingår bl.a. att starta upp flertalet föreningar för att lyfta så mycket kommunala och statliga bidrag som möjligt. Verksamhet utgörs av sådant som studiecirklar mot islamofobi och rasism. För att kunna hålla hjulen igång och motivera existensen agerar man också tämligen aggressivt och inte sällan anklagar man svenskar och det svenska samhället för rasism. Man brer med stora penslar och försöker t.o.m. måla upp en bild av ett Sverige som en f.d. stor kolonialmakt och att herrementalitet nedärvts i blod. Man säger sig vara offer för majoritetssamhä llets ("de vitas"/"islamof obernas") förföljelse, som man också säger är en parallell av nazisternas förföljelse av judarna på 30-talet. För en genomgång av MBs arbetssätt rekommenderas den mycket läsvärda "The new Muslim brotherhood in the West" (2010) av Lorenzo Vidino.
Vill man ha assimilering istället för integration? (Alltså tvångsanpassnin g istället för ömsesidigt lärande av varandras kulturer). Vad ska i så fall tvångsanpassas?
Nej, liksom du, tycker jag inte att poster ska tillsättas på grund av personens bakgrund. Om det är det du menar med multikulturalis m. Men jag tycker att minoritetspersp ektiven ska vara närvarande t ex när utbildningar utformas. Det kan handla om så enkla saker som att muslimska skolbarn inte ska tvingas äta griskött, för att ta ett exempel. Jag ser inte den sortens frågor som splittrande av arbetarklassen. Tvärtom ser jag den sortens frågor som förutsättningen för att vi ska kunna bygga en gemensam folkrörelse.
Många i de nationella minoriteterna har inte vågat berätta om sin bakgrund p g a att de riskerat att förlora vårdnaden om barnen (och tidigare riskerat tvångssterilise rats). När de nu vågar berätta att de tillhör en folkgrupp, så tycker inte jag att det är en tendens till etnifiering, utan en normalisering. Ja, rent av en inkludering i samhället! Ett samhälle som tiger sig till en förment normalitet riskerar snabbt att bli förtryckande.
RSS-flöde för kommentarer på denna post