Så kan ett politiskt ställningstagande se ut i språkligt miniatyrformat.

 

   De senaste veckornas rapportering från den israeliska offensiven mot Gaza har gett många prov på politiska ställningstaganden, maskerade till ”nyhetsjournalistik” och ”analys”, inte minst i Dagens Nyheter. Tidningens främste ideolog är dess Mellanösternkorrespondent sedan många år, Nathan Shachar. Han är väl medveten om den ideologiska hårdvaluta som ligger i journalisters förmåga att skapa inlevelse och distans.

   Konventionell Mellanösternrapportering lider av två låsningar, som båda emanerar från det s k internationella samfundets officiella uppfattning. Den ena kan vi kalla ”kålsuparteorin”. Den utgår från den populära föreställningen att det aldrig är ens fel när två träter. I fallet Israel/Palestina bortser ”teorin” från den fundamentala skillnaden i makt. Parternas ansvar för och möjlighet att förändra situationen framstår då som jämnt fördelade.

 

   Den andra låsningen kan vi kalla ”normalitetsperspektivet”. I det perspektivet framstår uppror, krigshandlingar, terrordåd i Israel/Palestina som onormala avvikelser från det normaltillstånd som ofta benämns ”fredsprocess” - men vars rätta namn är ockupation. Och ockupation är inte och kan aldrig vara ”normal”. Dess realitet är till sitt väsen abnormt och våldsamt. För den ockuperade är våldet inget som blossar upp då och då. Det pågår varje dag, varje stund på ockuperat område, vid gränsövergångar och checkpoints, på jordbruksmark och i rättssalar.

   I en stort uppslagen DN-artikel, publicerad samma dag som ledarartikeln ovan, raffinerar Nathan Shachar dessa retoriska strategier. I stället för kålsuparteorins ”å ena sidan och å andra sidan” svävar han inte på målet om vad som är orsak till våldsamheterna: Hamas. I stället för att hänvisa till ”fredsprocessen” som det normala tillståndet i regionen, blickar Shachar tillbaka. Han framhåller tidigare, heroiska epoker i den palestinska motståndskampen och skäms inte för att slå dagens palestinier i huvudet med deras tidigare uppror. I kolonial stil utser han goda och onda representanter för de koloniserade bland de palestinska fraktionerna. Och i samma anda drömmer han sig tillbaka till det Gaza han mötte 1975:

 

”Stranden vid Shaati, det största av Gazaremsans flyktingläger, kryllade av ivriga brunbrända barn. I lägrets minimala hem fanns ingen plats, till och med matlagningen sköttes utomhus. Ungar skulle inte hänga de upptagna kvinnorna i kjolarna, stranden var deras lekrum. De metade, flög drakar och släpade blöta trädgrenar till al-tabuun, bakugnen på backen där farmor gjorde alla sorters bröd. Gaza var ockuperat, men denna strandscen, med vitklädda glassgubbar och saftförsäljarna i sina osmanska kostymer med bjällror i fezen, andades frihet och gemyt.”

   I Shachars artikel framtonar den tidiga ockupationens Gaza som ett närmast paradisiskt naturtillstånd i bjärt kontrast till dagens islamistiska och av Hamas förtryckta fäste. Den dåtida ockupationens ”frihet och gemyt” har avlösts av nutidens religiöst motiverade förbud och våld. Det  råder ingen tvekan om att det palestinska folket i Gaza bör befrias - men från vad? Liksom i förbifarten framträder dagens verkliga ockupant inte som Israel utan som Hamas, det palestinska folkets valda företrädare, vars kamp - enligt Shachar - riktar sig ”inte så mycket mot Israel som mot det egna samhället”.

 

   Så osynliggörs den israeliska ockupations- och blockadpolitiken. Så blir en stor svensk dagstidning megafon åt den israeliska statspropagandan.

Mikael Löfgren

 

(Läs Nathan Shachars Sorgesång över Gaza på DN här.)