För någon vecka sedan hade Göteborgs Posten två artiklar om massgravar från kriget i nuvarande Bosnien-Herzegovina av frilansjournalisten Annika Hamrud. Författaren hade besökt en nyupptäckt massgrav i byn Tomašica. Offren förutsattes vara muslimer och förövarna serber, i förbigående nämns också romer och kroater. Gravens innehåll var förfärligt och GP sparade inte på makabra bilder.

Krigen i före detta Jugoslavien var förfärliga och det finns ingen anledning att betvivla uppgiften att de begravna var bosnienmuslimer. Men tyvärr fogar sig artiklarna till en oändlig rad av artiklar i våra stora medier, tidningar och TV, som bara tar upp vad som i västvärldens ögon blivit de ”värdiga” offren för de jugoslaviska krigen. De tusentals mördade serberna nämns praktiskt taget aldrig.

Följande statistik har tagits fram av det internationellt finansierade Research and Documentation Center i, numera helt muslimska, Sarajevo:

97 207 personer dog eller saknades under kriget i Bosnien–Herzegovina 1992–1995. Det är 2,22 procent av republikens dåvarande invånare (samtidigt innebär det en halvering av antalet offer jämfört med vad som spreds i media vid tiden). Av dessa beräknades 39 684 vara civila och 57 523 soldater. 16 662 av de 97 207 var saknade. Av samtliga offer var 64 036 bosnienmuslimer, 24 905 serber, 7 788 kroater och 478 av andra nationaliteter. 98,5 procent av soldaterna stupade i strider.

Ett källkritiskt problem

Av samtliga offer var alltså knappt 66 procent bosnienmuslimer. Man har beräknat att hälften av de bosnienmuslimska offren var soldater, vilket innebär att sammanlagt cirka 33 procent av samtliga offer var civila muslimer. Här finns dock ett källkritiskt problem – det har på olika håll funnits en tendens att underskatta den militära delen av de muslimska offren – massgravarna innehåller nästan bara män i militära årsklasser (offren i massgravarna runt Srebrenica hörde till exempel i stor utsträckning till den muslimska 28 divisionen).

Man bör i sammanhanget komma ihåg att bosnienmuslimerna var de som förde flest krig: mot bosnienserberna, mot bosnienkroaterna men också inbördes – Alija Izetbegovi´cs Sarajevoregim mot trosfränden Fikret Abdi´cs västbosniska muslimer.

I de nämnda artiklarna finns flera rena felaktigheter: Hamrud nämner en muslimsk kvinna som flyttades till ett serbiskt ”dödsläger”. Läsaren associerar naturligtvis till Auschwitz. Men några sådana läger är inte kända från 1990-talets jugoslaviska krig (under Andra världskriget hade Ustaša-kroaterna dock ett stort sådant verkligt utrotningsläger – Jasenovac). Hon skriver också att dessa påstådda läger ”avslöjats av brittiska journalister” och nämner ”bilderna av de utmärglade männen bakom stängsel”. I själva verket rör det sig om bilder från krigsfångelägret Omarska och ett blandat läger med evakuerade och fångar i Trnopolje. Bilderna togs av västjournalister som var inbjudna av den bosnienserbiska regeringen!

Den utmärglade mannen i Trnopolje som gång på gång visades i våra media är inte alls typisk för sina kamrater, som ser välnärda ut. Det är dessutom inte han som står ”bakom” taggtråden, det är den engelska journalisten Penny Marshall som ställt sig bakom ett hönsnät! Endast några få avmagrade personer finns belagda i det stora bildmaterialet från serbiska läger, fångarna ser regelmässigt fysiskt normala ut. Därmed inte sagt att svåra övergrepp av olika slag inte förekom. Till saken hör att bosnienmuslimerna aldrig släppte in någon utländsk media till sina många fångläger.

Hamrud har sannolikt varit i god tro. Men tyvärr fungerar beskrivningar av den typ hon och så många andra gör som led i ett propagandakrig som pågått sedan årtionden. Inte propaganda så att skildringarna, i regel förfalskar, utan för att de utelämnar betydande delar av verkligheten och historien. Historien kan därmed göras svartvit. Starka krafter har intresse av detta:

1. Bosnien-muslimerna kan få sympatier i sin ensamma offerroll.

2. EU–USA (inklusive Sverige) kan i efterhand legitimera att de bidrog till att utlösa dessa krig i Jugoslavien genom att diplomatiskt erkänna utbrytningar av delar av en legitim medlem av FN i strid mot bland annat 1975 års Helsingforsavtal om okränkbara gränser i Europa.

3. Nato får argument för sin självtagna rätt att intervenera för att stoppa ”folkmord” (till exempel Libyen). Tyvärr hänger våra media sedan länge på detta tåg.

Alija Izetbegovi´cs väststödda muslimer är värdiga offer som ständigt skall uppmärksammas i media. Abdi´cs muslimer som är offer för dessa är ovärdiga. Kroatiska offer är värdiga, men bara när de är offer för serber, inte när de är offer för muslimer. Inga serbiska offer, i någon del av före detta Jugoslavien, är värdiga.

När skall också alla dessa ovärdigas lidande under det grymma och onödiga kriget i Bosnien–Herzegovina uppmärksammas?

Lennart Palm

historiker, professor vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet