Franska etablerade massmedier och politiker har börjat det nya året med att gemensamt avlägga ett löfte för 2014 att sätta munkorg för gott på en fransk-afrikansk komiker som är på väg att bli alltför populär bland unga människor.

Mellan jul och nyårsafton sade ingen mindre än republikens president, François Hollande, under ett besök i (mycket stora) affärer i Saudi-Arabien att hans regering måste finna ett sätt att förbjuda framträdanden av komikern Dieudonné M’Bala M’Bala, som den franske inrikesministern Manuel Valls krävt.

Ledaren för det konservativa oppositionspartiet UMP, Jean-François Copé, instämde omgående med att lämna ”fullständigt stöd” för att tysta den ohanterlige underhållsartisten.

Av DIANA JOHNSTONE

I en unison mediekören skrev bland andra veckotidningen Nouvel Observateur i en ledare att Dieudonné är ”redan död”, ”helt bortgjord”, ”slut”. Ledarskribenter debatterade offentligt huruvida det vore en bättre taktik att försöka få honom i fängelse för ”hets mot folkgrupp”, att stänga ner hans föreställningar på grund av potentiellt ”hot mot allmän ordning” eller att utöva påtryckningar på kommunerna med hot att skära ned kulturstödet om de låter honom uppträda.

Målet för Manuel Valls, nationens högste chef för polisen, är klart. Men makthavarna famlar efter rätt metod.

Den kliché som upprepas avfärdar Dieudonné med att ”ingen längre skrattar åt honom”.

I verkligheten är sannningen den motsatta och det är det som är problemet. Videoinspelningar från hans turné till olika franska städer nyligen visar stora teatersalonger fullpackade med folk som vrålar av skratt åt sin favorithumorist. Han har populariserat en enkel gest som han kallar “quenelle”. Den imiteras av unga människor över hela Frankrike. Den betyder helt enkelt och uppenbart att vi har fått nog.

För att hitta en förevändning att krossa Dieudonné har den ledande judiska organisationen CRIF (Conseil Représentatif des Institutions Juives de France, det franska AIPAC) och LICRA (Ligue internationale contre le racisme et l’antisémitisme, som åtnjuter särskilda privilegier enligt fransk lag) kommit med det fantastiska att stämpla Dieudonné och hans anhängare som ”nazister”. Det är bara alltför uppenbart quenellen är en vulgär gest som betyder ungefär ”stoppa upp den där bak”, med ena handen pekande överst på andra armen, som pekar nedåt för att beteckna ”hur långt upp” det ska stoppas.

Men för CRIF och LICRA är quenellen ”en omvänd nazisthälsning”. (Man kan aldrig vara för ”vaksam” när man letar efter den dolde Hitler.)

Som någon påpekade: en ”omvänd nazisthälsning” kan lika gärna ses som antinazistisk. Om den nu hade någonting alls att göra med Heil Hitler, vilket den så klart inte har.

Men världens massmedier tar upp detta påstående, åtminstone framhåller de att ”en del anser att quenellen är en omvänd nazisthälsning”. Utan avseende på att de som använder den inte tvekar om vad den betyder: Åt h-e med systemet!

Men i vilken utsträckning är CRIF och LICRA “systemet”?

Frankrike behöver alla skratt som finns att få

Den franska industrinhåller på att försvinna, med fabriksnedläggningar ena veckan efter den andra. Skatterna för de lågavlönade medborgarna stiger för att rädda bankerna och euron. Desillusionen över den Europeiska unionen växer. EU:s regler utesluter alla allvarliga ansträngningar att förbättra den franska ekonomin. Under tiden fortsätter politiker till vänster och höger med sina innehållslösa tal, fyllda med klichéer om ” mänskliga rättigheter” - i stor utsträckning som en ursäkt för att börja krig i Mellanöstern eller göra högtravande uttalanden riktade mot Kina och Ryssland. President Hollandes sympatisiffror har sjunkit till 15%. Hur folk än röstar får de samma politik made in EU.

Varför riktar då de styrande politikerna sin vrede mot ”den mest talangfulla komikern i sin generation” (som hans kolleger erkänner även när de fördömer honom)?

Det kortfattade svaret är förmodligen att Dieudonnés snabbt stigande popularitet bland unga människor illustrerar en växande generationsklyfta. Dieudonné har fått skrattarna med sig mot hela det politiska etablissemanget. Detta har fört med sig en strid ström av skymford och högtidliga löften att stoppa hans framträdanden, försätta honom i konkurs och till och med få honom i fängelse. Skymforden utgör också miljön för fysiska angrepp mot honom. För några dagar sedan blev hans medhjälpare Jacky Sigaux fysiskt attackerad mitt på ljusa dagen av flera maskerade män framför magistratens hus i 19:e arrondissemanget mitt emot parken Buttes Chaumont. Han har anmält händelsen.

Men hur mycket skydd kan man vänta sig från en regering vars inrikesminister, Manuel Valls – ansvarig för polismakten – högtidligen har lovat komma på något sätt att tysta Dieudonné?

Historien är typisk men det är nästan säkert att den rapporteras illa utanför Frankrike – precis som den rapporteras illa i Frankrike, där finns ju källan till nästan alla utländska rapporter. Vid översättning blir det lite extra förvirring som orsakas av förvanskningar och felaktigheter.

Varför hatar de honom?

Dieudonné M’Bala M’Bala föddes i en Parisförort för nära 48 år sedan. Hans mor var vit, från Bretagne, hans far var afrikan, från Kamerun. Detta borde göra honom till affischbarn för den ”multikulturalism” som den ideologiskt dominerande vänstern hävdar att den främjar. Och under den första delen av sin karriär, då han samarbetade med sin judiske vän Elie Simoun, var detta precis vad han var: Han bedrev kampanjer mot rasismen, riktade sin kritik mot Nationella fronten och ställde till och med upp i val mot en NF-kandidat i sovstaden Dreux tio mil väster om Paris, där han bor. Liksom alla de bästa komikerna riktade Dieudonné alltid in sig på aktuella händelser, med en värme och värdighet som är ovanlig inom yrket. Hans karriär blomstrade, han spelade i filmer, var gäst i TV och utvecklade egna projekt. Som skarp iakttagare utmärker han sig särskilt med relativt subtila imitationer av olika personlighetstyper och etniska grupper, från afrikaner till kineser.

För tio år sedan, den 1 december 2003, kom Dieudonné som gäst i en TV-show med den passande rubriken ”Man kan inte göra alla glada” som ägnades åt aktuella händelser. Han var nödtorftigt förklädd till att vara ”konverterad till sionistisk extremist” och rådde andra att avancera i livet genom att ”ansluta sig till De godas axelmakter USA-Israel”. Detta var under det första året av USA:s angrepp på Irak, som Frankrike vägrat att delta i och som fick Washington att döpa om vad de kallade ”French fries” (egentligen belgiska) till “Freedom fries”. Ett relativt milt angrepp på George W. Bushs “Axis of Evil” tycktes fullständigt i takt med tiden. Sketchen slutade med en kort hälsning, “Isra-heil”. Detta var en bra bit från den Dieudonné men var van vid men icke desto mindre var den populäre komikern vid den tiden omhuldad med entusiasm av andra artister och studiopubliken gav honom stående ovationer.

Därefter började protesterna komma. De gällde särskilt den avslutande gesten som betraktades som att den liknade Israel vid Nazi-Tyskland.

”Antisemitism!” blev ropet, fastän målet var Israel (och Förenta staterna som allierade i Mellanöstern). Det blev alltfler krav att hans frmträdanden skulle förbjudas, att han skulle åtalas, att hans karriär borde stoppas. Dieudonné försökte rättfärdiga sin sketch med att den inte riktade sig mot judar som sådana men, till skillnad från andra före honom, försökte han inte be om ursäkt för en överträdelse som han ansåg att han inte gjort sig skyldig till. Varför blev det inga protester från de afrikaner han gjort narr av? Eller muslimer? Eller kineser? Varför skulle en enda folkgrupp reagera med sådan ilska?

Så inleddes ett årtiondns upptrappning. LICRA inledde en lång serie rättegångar mot honom (”hets mot folkgrupp”). De förlorade till en början, men fortsatte att pressa på. I stället för att backa ur det hela, gick Dieudonné längre i sin kritik av ”sionismen” efter varje angrepp. Under hand blev Dieudonné bit för bit avstängd från TV-framträdanden och behandlad som paria av de tongivande medierna. Det är först det senaste överflödet av bilder på internet med unga människor som gör quenelle-tecknet som har fått det etablerade Frankrike att dra slutsatsen att ett direkt angrepp på Dieudonné skulle vara effektivare än att försöka ignorera honom.

Den ideologiska bakgrunden

För att börja förstå innebörden av affären Dieudonné, är det nödvändigt att man fattar det ideologiska sammanhanget. Av skäl som är alltför sammansatta för att man ska kunna gå igenom dem här, har den franska vänstern – den vänster som en gång i första hand bekymrade sig om arbetarklassens välfärd, om social jämlikhet, om att göra motstånd mot angreppskrig, om yttrandefrihet – faktiskt brutit samman. Högern har vunnit det avgörande ekonomiska slaget, med seger för politiken att främja monetär stabilitet och det internationella investeringskapitalets intressen (”ny-liberalism”). Som tröstpris får vänstern åtnjuta en viss ideologisk dominans, baserad på antirasism, antinationalism och hängivenhet gentemot Europeiska Unionen – även gentemot det hypotetiska ”social-Europa” som för var dag sjunker djupare ner mot de förlorade drömmarnas gravplats. Denna ideologi passar faktiskt perfekt ihop med en globalisering hopkopplad med det internationella finanskapitalets krav.

I frånvaro av någon som helst socio-ekonomisk vänster har Frankrike sjunkit ner i en sorts ”identitetspolitik”, som både lovordar multikulturalism och reagerar häftigt mot ”kommunitarianism”, eller ”avskilt folkgruppsliv”, dvs försvar av all oönskad etnisk partikularism. Men vissa etniska partikularismer är mindre önskade än andra. Den muslimska slöjan förbjöds först i skolorna och kraven att förbjuda den i det vuxna samhället ökar. Naqib och burka är visserligen sällsynta men förbjuds enligt lag. Dispyter utbryter om halal-mat på cafeterior och bön på gatan, samtidigt som serieteckningar regelbundet smädar islam. Vad man än tycker om detta, kan kampen mot kommunitarianism av vissa ses som riktad mot en särskild folkgrupp. Under tiden har de franska ledarna gått i spetsen när det gäller att ropa på krig mot muslimska länder från Libyen till Syrien medan de framhärdar med sin hängivenhet mot Israel.

Under tiden är det en annan folkgrupp som är föremål för ständig och ivrig omsorg. Samtidigt som religiös tro och politiskt engagemang har avtagit drastiskt, har under de senaste tjugo åren Förintelsen, i Frankrike kallad Shoah, gradvis blivit en sorts statsreligion. Skolor håller årliga minneshögtider, Förintelsen dominerar i ökande grad historiemedvetandet, som inom andra områden är på nedgång samman med många humanistiska studier. Särskilt gäller att av alla händelser i Frankrikes långa historia är Shoah den enda som är skyddad i lag. Den så kallade Gayssot-lagen förbjuder att man på något sätt ifrågasätter historien om Shoah, på det hela taget ett ingripande mot yttrandefriheten som saknar motstycke. Dessutom har vissa organisationer, som LICRA, be viljats privilegium att stämma enskilda personer på grundval av ”hets mot folkgrupp” (som tolkas mycket brett och ojämnt) med möjlighet att samla in skadestånd för den skadade folkgruppen(community). I praktiken används dessa lagar primärt för att åtala påstådd ”antisemitism” eller ”förnekelse” gällande Shoah. Även om sådana åtal då och då ogillas i domstolarna, utgör de trakasserier och hot. Frankrike är ett land där BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) mot israeliska bosättningar också kan angripaas som ”uppmaning till rashat”

Den våldsbenägna Jewish Defense League, som är förbjuden i Förenta staterna och till och med i Israel, är känd för att slå sönder boklådor och klå upp enskilda, även äldre, personer, När de identifieras är det en god utväg att fly till Israel. Offren för JDL lyckas inte uppväcka någonting som kommer i närheten av den massiva offentliga indignation som väcks när en judisk person faller offer för hänsynslöst våld. Samtidigt flockas politikerna till de årliga middagarna hos CRIF som samma nit som de i Förenta staterna flockas till middagarna hos AIPAC – inte så mycket för kampanjfondernas skull som för att demonstrera sitt korrekta sinnelag.

Frankrike har Västeuropas största judiska befolkning, som faktiskt i stor utsträckning undkom den deportation under den tyska ockupationen som utvisade judiska immigranter till koncentrationsläger. Förutom gammal etablerad judisk befolkning finns många nykomlingar från Nordafrika. Allt detta ger en mycket dynamisk, framgångsrik befolkning, talrikt representerad i de mer synliga och populära yrkena (journalistik, nöjesindustri liksom naturvetenskap och medicin, bland andra yrken).

Av alla de franska partierna har det Socialistiska partiet de närmaste historiska förbindelserna med Israel (särskilt via Shimon Peres israeliska Arbetarparti inom Socialistiska internationalen). På 50-talet, när Frankrike (via Peres) bekämpade den algeriska nationella befrielserörelsen, bidrog den franska regeringen till Israels projekt för att bygga sitt kärnvapen. I dag är det inte Arbetarpartiet som styr Israel, utan yttersta högern. Hollandes mysresa nyligen till Benjamin Netanyahu visade att politikens drift mot höger i Israel inte gjort något för att få relationerna ansträngda – de verkar närmare än någonsin.

Ändå är denna judiska folkgrupp mycket liten jämfört med det stora antalet immigranter från Nordafrika eller de svarta immigranterna från Frankrikes forna kolonier i Afrika. För ett antal år sedan var det en ledande intellektuell i Socialistpariet, Pascal Boniface, som försiktigt varnade partiets ledare för att de så kraftigt lutar åt att gynna den judiska folkgruppen och att detta kan på sikt kan skapa valproblem. Uttalandet i ett politiskt värderingsdokument orsakad en uppståndelse som nästan kostade honom hans karriär.

Men faktum återstår: det är inte svårt för det franska folket av arabisk eller afrikansk bakgrund att känna att den folkgrupp som verkligen får Respekt med stort R är den judiska folkgruppen.

Politiskt utnyttjandet av Förintelsen

Norman Finkelstein visade för en tid sedan att Förintelsen kan utnyttjas för mindre ädla syften: som att pressa fram penningsummor från schweiziska banker. I Frankrike är dock situationen en helt annan. Otvivelaktigt fungerar ständiga påminnelser om Shoah som ett slags skydd för Israel mot den fientlighet som väcks av hur staten behandlar palestinierna. Men religionen kring Förintelsen har en annan och djupare politisk inverkan utan direkt relation till judarnas öde.

Mer än något annat har Auschwitz tolkats som symbol för vad nationalism leder till. Hänvisningen till Auschwitz har tjänat till att ge dåligt samvete åt Europa och särskilt åt fransmännen om man betänker att deras relativt lilla roll i det hela var ett resultat av ett militärt nederlag och en ockupation genomförd av Nazi-Tyskland. Bernard-Henri Lévy, den författare vars inflytande har växt till groteska proportioner på senare år (han ledde president Sarkozy i kriget mot Libyen), började sin karriär som ideolog genom att hävda att ”fascismen” är en äkta ”fransk ideologi”. Skuld, skuld, skuld. Genom att sätta in Auschwitz som den mest betydelsefulla händelsen under den senare historien rättfärdigas av författare och talare den Europeiska unionens växande makt som en nödvändig ersättare för Europas medfött ”dåliga” nationer. Aldrig mer Auschwitz! Upplös nationsstaterna till en teknisk byråkrati, fri från emotionellt inflytande från medborgare som skulle kunna rösta felaktigt. Känner du dig fransk? Eller tysk? Det borde du känna dig skyldig för – på grund av Auschwitz.

Europeerna känner allt mindre entusiasm för EU allt eftersom EU förstör deras ekonomier och berövar dem all demokratisk makt över ekonomin. De kan rösta för samkönade äktenskap men inte för att den allra minsta keynesianska åtgärd skall vidtas, ännu mindre för socialism. Likväl är det meningen att skuld över det förgångna ska hålla dem lojala mot den europeiska drömmen.

'Dieudonnés fans verkar, att döma av fotografierna, till största delen brstå unga män, färre kvinnor, de flesta mellan 20 och 30 år. De föddes två hela generationer efter andra världskrigets slut. De har levt hela sitt liv med att höra om Shoah. Mer än 300 skolor i Paris har en plakett till minne av det tragiska öde som drabbade judiska barn som deporterades till nazistiska koncentrationsläger. Vad kan bli verkan av allt detta? För många som föddes långt efter dessa förfärliga händelser, tycks det som om meningen är att alla ska känna skuld – om inte för vad de inte gjorde så för vad de antas skulle kunna göra om de fick en chans.

När Dieudonné förvandlade en gammal halvt rasistisk ”tropisk” visa, Chaud Cacao, stämmer Dieudonnés fans in i melodin en masse. Jag vågar mig på att tro att de då inte gör sig lustiga över den verkliga Shoah, utan snarare över att de ständigt påminns om händelser som ska få dem att känna sig skyldiga, betydelselösa och maktlösa. En stor del av denna generation är less på att höra talas om perioden 1933-1945 samtidigt som deras egen framtid är dunkel.

Ingen vet när de ska sluta

Söndagen innan jag skriver detta gjorde en berömd fotbollspelare av afro-belgiskt ursprung, Nicolas Anelka, som spelar i Storbritannien, ett quenelle-tecken efter att ha gjort ett mål – i solidaritet med sin vän Dieudonné M’Bala M’Bala. Med denna enkla och i grunden obetydliga gest steg upproret till nya höjder.

I franska parlamentet representerar Meyer Habib ”fransmän på andra sidan havet” - omkring 4000 israeler av franskt ursprung. På måndagen twittrade han: ”Anelkas quenelle kan inte tolereras! Jag kommer att lägga fram ett lagförslag som kriminaliserar denna nya nazisthälsning som används av antisemiter.”

Frankrike har antagit lagar som ”kriminaliserar antisemitism”. Resultatet är det motsatta. Sådana åtgärder tenderar bara till att bekräfta den gamla föreställningen att ”judarna styr landet” och bidra till växande antisemitism. När franska ungdomar ser ett fransk-israeliskt försök att kriminalisera en enkel gest, när den judiska folkgruppen går fram med att förbjuda deras favorithumorist, kan antisemitismen bara växa ännu snabbare.

I denna upptrappning är dock maktförhållandena mycket ojämna. En komiker har orden som vapen och fans som kanske skingras när utvecklingen hårdnar. På andra sidan finns den härskande ideologin och statens makt.

I en konflikt som denna är den medborgerliga freden beroende av klokheten hos dem med mest makt att visa återhållsamhet. Om de inte klarar av att göra det, kan detta bli ett spel utan vinnare.

Diana Johnstone är amerikanska bosatt i Paris och kan nås på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Övers. Erik Göthe

TfFR 140130