Syrienkriget och folkrätten - Anförande vid Sergels torg 121104

Jag är här i dag för att säga några ord om folkrätten. Rapporterna om utvecklingen i Syrien har varit otillförlitliga och ensidiga. I hög grad har rapporteringen byggt på tvivelaktiga eller oredovisade källor. Men vissa saker är klarlagda. Delar av oppositionen i Syrien har ställt sig målet att störta Syriens president Assad. En del av upprorsmännen har även tagit till vapen. Är det lagligt? Nej, så klart att det inte är lagligt. Alla suveräna stater har synnerligen hårda straff för sådant. I Sverige upp till livstids fängelse. Det är bara om ett uppror lyckas som det är lagligt, påpekade en gång August Strindberg.

Om det bara är med utlandets hjälp som upproret lyckas, så är det en helt annan sak. Då rör det sig om kränkning av internationell fred och säkerhet. Det är där folkrätten kommer in. Folkrätten är bra, för den ger inget stöd för manipulationer från utlandet, som i fråga om Syrien. Folkrätten förbjuder inblandning i andra staters inre angelägenheter.

Bland befolkningen i Syrien finns det olika meningar om vad som är bäst för Syrien. Konflikterna och stridigheterna i Syrien borde uteslutande vara interna syriska angelägenheter. Men så är det inte längre. I Syrien har det blivit fullt inbördeskrig på grund av utländska makters stöd till de upproriska. Som i alla krig, drabbas civilbefolkningen hårt. Detta faktum har utnyttjats av västvärlden och arabvärlden för att skapa opinion för ingripande mot Syrien. När det gällde Libyen, lyckades de, även om man skall komma ihåg att det väpnade motståndet där ännu fortsätter. När det gäller Syrien finns det mer besvärliga politiska skäl för att de ännu inte fullt ut har lyckats.

Vårt eget land saknar nuförtiden politiker som talar om - eller ens vill förstå - att det strider mot FN-stadgan att börja krig. Vår utrikesminister säger att Syriens president ”måste stiga åt sidan”. Sverige deltar i hårda sanktioner mot Syrien. Sverige är ju en del av EU utan egen utrikespolitik. Carl Bildt säger däremot åtminstone klart ifrån att Sverige inte ska delta med trupp i Syrien. Det erkännandet bör man ge honom och det ska vi komma ihåg för framtiden. Det är ett politiskt övervägande av Bildt. Övervägandet att vi skall respektera folkrätten får vi göra själva.

USA och EU har ensidigt beslutat om en rad långtgående sanktioner riktade mot Syrien. EU har infört sanktioner som inkluderar investeringsförbud i den syriska oljesektorn och vissa relaterade exportförbud, begränsningar vad gäller export av utrustning för IT och telekommunikation, en rad olika förbud på kredit- och finansområdet, restriktioner mot handelsstöd och flygfrakt, och förbud för Europeiska Investeringsbanken och regeringar att låna ut pengar till Syrien.

Dessa sanktioner måste anses vara olagliga enligt folkrätten. Syrienfrågan ligger på säkerhetsrådets bord. Staterna är bundna av FN-stadgans kollektiva säkerhetssystem och får inte agera genom att vid sidan av säkerhetsrådet införa långtgående sanktioner. De är bundna av säkerhetsrådets beslut att för närvarande inte vidta några åtgärder.

Härtill kommer att sanktionerna mot Syrien innebär ett aggressivt ekonomiskt tvång som siktar till regimskifte och kränker Syriens suveränitet. Sanktioner kan aldrig vara tillåtna för att framtvinga en regimförändring. Andra stater får inte heller hota med sådana handlingar.

Men omvärldens inblandning i Syriens inre angelägenheter har gått längre än så. Det står klart av en mängd rapporter att det till Syrien har strömmat in mängder av vapen och militanta aktivister för att förstärka upproret. Det är mest lätta men även tunga vapen. Leveranserna har nu hållit igång upproret i ett och ett halvt år.

Civilbefolkningen lider, det sker kränkningar av mänskliga rättigheter i Syrien, gör inte det att omvärlden får rätt att ingripa? frågar sig många.

Nej, det är visserligen en vanlig föreställning att omvärlden borde ingripa för att minska lidanden, men nej. FN-stadgan tillåter inte inblandning i staternas inre förhållanden. Folkrätten är till för att upprätthålla fred mellan stater. Krig är det allra värsta som kan drabba ett folk.

FN-stadgan innehåller inte någon folkrättslig regel som skulle kunna rättfärdiga sanktioner mot en stat som åsidosätter mänskliga rättigheter. Non-interventionsprincipen i artikel 2 (7) innehåller tvärtom ett förbud mot att ingripa i frågor som faller inom vederbörande stats egen behörighet.

Någon allmän folkrätt som skulle tillåta sanktioner för att främja något av alla dessa behjärtansvärda ändamål har inte heller utbildats. Majoriteten av världens stater håller fast vid non-interventionsprincipen.

För USA och EU är däremot främjande av mänskliga rättigheter den vanliga motiveringen för sanktioner, ingripanden, flygbombningar och andra angreppshandlingar.

FN-stadgan förbjuder angreppskrig. Stadgan gäller primärt förhållandet mellan staterna. Men FN:s generalförsamling godkände 1946 att Nürnberg-tribunalen hade dömt tyska ledare till döden för att ha inlett andra världskriget. Generalförsamlingen godkände såväl de rättsliga principerna i Nürnberg-stadgan som Nürnberg-tribunalens domar. Det innebar att ny folkrätt skapades som gäller än idag.

FN:s generalförsamling har senare i resolutioner slagit fast att angreppskrig ”är det allvarligaste av alla brott mot fred och säkerhet i hela världen”.

De förbrytelser som begås av enskilda personer sedan ett krig har startats, kan straffas enligt lagar som ska gälla i FN:s medlemsländer. FN-stadgan och Nürnberg-stadgan har samma tydliga fokus mot just angreppskrig och utgör tillsammans en ytterst aktuell plattform för freden.

I dag är den omstridd. Denna klara plattform för fred, som USA en gång i tiden var med och utformade, ser västmakterna numera som ett problem som begränsar deras handlingsfrihet. Politiskt strävar man efter att komma bort från att angreppskriget skall vara det i särklass allvarligaste internationella brottet. Istället lyfter man fram det ”humanitära”. Det är meningen att fokus skall skifta från att ta ställning mot anfallskrig till att bara behandla krigets humanitära aspekter - som t ex att ”onödigt” många civila skadas.

President Assads regim är av det auktoritära slaget, men det gör den inte särskilt unik. Det finns gott om exempel på sådana regimer bland världens stater. Det gäller inte minst bland övriga medlemmar av Arabförbundet, som lade fram en s k ”fredsplan” som avvisades av Syrien som en öppen inblandning i landets interna angelägenheter, en plan som västmakterna tacksamt fortsatt att driva.

Det är inte omvärldens sak att sätta betyg på Assad.

De västliga stormakterna och deras olika allierade i arabvärlden utövar ett allt hårdare tryck mot landet. Man blandar sig i en intern konflikt genom tyngande sanktioner, krav på regimförändring, stöd till upprorsmän och annan intervention i landets angelägenheter.

Händelseutvecklingen i Syrien aktualiserar centrala frågor om grundläggande principer i FN-stadgan. Händelserna bör ses mot bakgrund av angreppet på Libyen.

I fallet Libyen lyckades de västliga stormakterna driva igenom en resolution i säkerhetsrådet, som öppnade för användning av våld mot landet. Detta beslut var inte förenligt med FN-stadgan. Säkerhetsrådet har visserligen rätt att agera med användning av våld vid ”hot mot internationell fred och säkerhet”, men konflikten i Libyen var inte av det slaget. Det var en intern konflikt, som syrienkonflikten var från början. Säkerhetsrådets agerande skärpte de interna stridigheterna och omöjliggjorde en fredlig lösning av dem. Resolutionen var inte laglig, då den gick utanför ramarna för det mandat som medlemsstaterna gett säkerhetsrådet enligt FN-stadgan.

Resolutionen gav ett visst utrymme för användning av våld. De västliga stormakterna brydde sig inte om de spärrar som fanns i resolutionen och satte igång ett omfattande och långvarigt bombkrig för att åstadkomma regimskifte, där även markstridskrafter sattes in, trots att detta stod i direkt strid mot säkerhetsrådets beslut. Bombkriget ledde enligt bedömningar till att över 60 000 människor fick sätta livet till. Så sent som förra veckan dödades 600 människor i Bani Walid.

Enligt FN-stadgans helt grundläggande norm, som återfinns i artikel 2 (4), ska FN:s organ och alla medlemsstater avstå från hot om våld och användning av våld i sina internationella förbindelser. Detta är den internationella rättens fundament: krig är förbjudna. Från detta förbud finns det bara två undantag: (i) rätt till självförsvar för att avvärja ett väpnat angrepp och (ii) enligt beslut av säkerhetsrådet för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Våldsförbudet kompletteras av principen om non-intervention som framgår av artikel 2 (7) i FN-stadgan och förbjuder inblandning i staternas interna angelägenheter.

Förhållandena i Syrien har inte varit sådana att de ger grund för inblandning i landets interna angelägenheter. Syrien hotar inte sina grannar. Förhållandena i landet utgör inte ett hot mot internationell fred och säkerhet. I Syrien handlar det om en intern konflikt som skärpts under hand och blivit till ett inbördeskrig.

FN-stadgan ger inte säkerhetsrådet rätt att ingripa i ett inbördeskrig. Inte heller kan en sådan rätt grundas på så kallad ”humanitär intervention”, som tillbakavisas av en överväldigande majoritet av världens stater. En intervention har inte heller folkrättsligt stöd i hänvisningar till det snarlika ”R2P” (Responsibility to Protect). Att upprätta flygförbudszoner eller skyddszoner skulle kräva en militär intervention i Syrien och utgöra ett flagrant brott mot FN-stadgan och en grov kränkning av Syriens territoriella integritet.

Säkerhetsrådet får gripa in bara för att återställa eller upprätthålla internationell fred och säkerhet. Vilket statsskick och vilken regim Syrien ska ha är en intern syrisk angelägenhet.

Genom bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen ifrågasätts en internationell rättsordning som skall vara bindande för alla stater. Inblandningen i Syrien har samma karaktär. Frågan gäller ytterst om laglöshet och godtycke ska breda ut sig i de internationella relationerna, där ett antal dominerande västmakter med USA i spetsen kan göra vad som helst.

Frågan gäller om vi som bor i mindre och svagare stater skall ha rätt eller inte att till vårt försvar åberopa folkrättens våldsförbud sådant det gäller enligt FN-stadgan. Om ett land som Sverige skall få leva i fred eller inte. Och om vi skall eller inte skall delta i angrepp på andra stater som inte hotar oss eller något annat land.

Om man vill värna freden och Sveriges nationella intressen ansvarsfullt ska man formulera frågorna utifrån FN-stadgan. Det gjorde Sverige tidigare. Men det gör inte någon ledande politiker i dag, det gör inte heller med något undantag de officiella fredsorganisationerna, det gör absolut inte FN-förbundet, och det gör väl knappast heller de stora massmedierna.

Det är anledning nog att samlas här i dag.

Erik Göthe