Är Åland synonymt med lycksalighetens öar och ett föredöme för alla utsatta minoriteter alternativt en oangriplig skärgårdsfästning som kör sitt eget extrema enspråkiga race vilket skadar finlandssvenskarnas sak och gynnar Sannfinländarna hets mot "tvångssvenskan" i skolan. Sanningen är ju den att finskan får existera på Åland men inte ses eller höras. En märklig etnisk mångfald helt på majoritetens villkor som nu har kommit att hyllas av Sverigedemokraterna. Här en reflektion kring Ålands speciella ställning utifrån den intesiva debatt som nu förs i finländska media.

Att ålandsfrågan löstes fredligt 1921 genom Nationernas Förbund lyfts av många fram som ett föredöme på fredlig konfliktlösning. En del framtida problem skapades också. Ålänningarna anser sig vara etniska svenskar (ej finlandssvenskar) och talar svenska. Landskapets speciella ställning, svenskspråkigt, demilitariserat blev ett ”tröstpris” efter att Åland inte fick återförenas med Sverige. I en folkomröstning hade en förkrossande majoritet av ålänningarna tagit ställning för en anslutning till Sverige.

När det gäller internationell konfliktlösning framhålls ”Ålandsexemplet” som ett föredöme som tyvärr inte blivit stilbildande. Dock har Åland, dessa fredens öar, blivit ett föredöme för många åsidosatta minoriteter som vallfärdar dit för att insupa autonomins välsignelser. Till Mariehamn har kommit representanter för den ungerskspråkiga minoriteten i Rumänien, delegationer från Balkan, Östtimor, mellanöstern för att bekanta sig med det åländska själstyret. Åland har blivit en given plats i den finländska utrikesförvaltningens charmoffensiver. Landskapet hägrar som minoriteternas gunstling och autonomiernas fyrbåk i vår sargade värld.

Men i samband med Sannfinländarnas framgångar på den politiska arenan har bilden av det nästan paradisiska Åland börjat ifrågasättas. Att det funnits motsättningar mellan ålänningar och finlandssvenskar är historiskt betingat. Den finlandssvenska eliten agerade aktivt mot ålänningarnas strävan till förening med Sverige. Argumentet var att det svenska språket och kulturen skulle kraftigt försvagas i Finland om Åland avträddes.

Det som Sannfinländarna haft som paradfråga är motståndet mot den s.k. tvångssvenskan (fi. pakkoruotsi). På Åland behöver minsann inte barnen studera finska och det finska språket motarbetas. Ibland är också attityden på Åland allmänt finskfientlig. I Österbottens helsvenska kustsamhällen håller man i alla fall på Finland i ishockey VM. På Åland är det bara Sverige som gäller. Man studerar i Sverige, ser på svensk TV, läser svenska tidningar, vill värva arbetskraft från Sverige. Ålänningarna upplever ingen större kulturgemenskap med vare sig finlandssvenskar och definitivt inte med den finskspråkiga majoriteten. En för en svensk märklig debatt ägde rum för en tid sedan på Åland. En polismästare i Mariehamn med finska som modersmål uppgavs inte få kommunicera med sina kollegor på fastlandet på finska. Enligt de åländska språklagarna skall all myndighetskommunikation ske på svenska.

En del anser att Åland blivit en oangriplig skärgårdsfästning som kör sitt eget enspråkiga race. Den finländska minoriteten ca 4 procent har heller ingen rätt till hemspråksundervisning.

Nu har ålänningarna också kommit i ”dåligt sällskap” genom att Sverigedemokraterna lyfter fram Åland, detta världens svenskaste landskap, som ett föredöme när det gäller enspråkighet och behandling av minoriteter. Vidare kan man också få köpa ”negerbollar” i ett konditori i Mariehamn utan att någon reagerar.

Sammantaget finns i den åländska ”frågan” en sannfinländsk sanning att där motarbetas allt finskt. En riksdagsman i partiet Teuvo Hakkarainen föreslog t.o.m. att alla homosexuella och somalier skulle exporteras från det finska fastlandet till Åland. Vidare finns ”sannåländare” som är hysteriska motståndare mot allt finskt.

De mera moderata konstaterar dock att öarna har privilegier som de inte fått om de blivit ett landskap i Sverige. För fastighetsköp gäller åländsk hembygdsrätt, ej värnplikt, den för många ålänningar viktiga vårliga ejderjakten. Vidare konstateras att åländska ungdomar har svårt att få arbete i den viktiga färjenäringen. De konkurreras ut av tvåspråkiga (svenska, finska) ungdomar från fastlandet. Alltså ett starkt argument för försonligare tongångar mellan företrädarna för de två språken i Finland.

Aktuell i FIB/K för ett antal år sedan med en artikel om Pentti Saarikoski, har varit bosatt i Finland ( Vasa i Österbotten) sommartid.