Whodunit?

De flesta läskunniga kom i kontakt med uttrycket ”whodunit?” som är en beteckning på en genre som går ut på att avslöja Who has done it?, det vill säga vem är den skyldige (till ett visst brott).

Jag hörde skådespelerskan Cecilia Forss berätta att hon medverkar i Hitchcocks pjäs ”De 39 stegen”.

Jag minns intervjuer med flera skådespelare praktiserande så kallad method acting. Det kunde ha varit Peter Sellers, Marilyn Monroe, Meryl Streep, Hilary Swank, Angelina Jolie, Glenn Close, Jane Fonda, Marlon Brando, Adrien Brody, Ryan Gosling, Tom Hanks, Forest Whitaker, Christian Bale, Shelley Winters, Nicolas Cage, Daniel Day-Lewis, Reese Witherspoon, Michael Caine, James Dean, Al Pacino, Robert De Niro, Val Kilmer, Heath Ledger, Leonardo DiCaprio, Johnny Depp, Joaquin Phoenix, Anne Hathaway, Gena Rowlands, Dustin Hoffman, Ed Harris, James Stewart, Gary Oldman eller Jack Nicholson. Metoden går ut på en minutiös förberedelse inför framställningen av den roll som man kommer att åta sig på teaterscen eller film. Bland annat, lär man sig allt om den författaren som skrev manuset till den pjäs eller den film där rollen ingår. Ingen av dessa skulle påstå att pjäsen ”De 39 stegen” är skriven av Hitchcock.

Romanen “The Thirty-Nine Steps” är skriven av den brittiske advokaten John Buchan år 1915. Den tillhör den exklusiva skaran romaner som alltid finns på bokhandelsdiskarna, eftersom den trycks gång på gång på nytt, den tillhör en oskriven kulturell kanon.

Alfred Hitchcock filmade den år 1935 och sedan dess är den filmad åtminstone ytterligare tre gånger, den senaste tv-versionen är från 2008. I radion förekom den både i uppläst form och som dramatisering, Orson Welles framställning är legendarisk, liksom det mesta vad denne universelle geni var involverad i.

Den pjäs som Cecilia Forss medverkar i är inte skriven av Hitch, utan den är skriven av duon Simon Corble och Nobby Dimon och pjäsen hade premiär år 1995. Tio år senare skrev Patrick Barlow om Corbles och Dimons pjäs och det är denna version som spelas sedermera oftast. Royaltyn uppbärs av alla tre dramatikerna.

Att Cecilia Forss inte vet vem som skrev pjäsen ”De 39 stegen” är inte att förvåna sig över. Pjäsens svenska affisch och annat press- och säljmaterial inklusive webben, nämner de medverkandes namn med stora tjocka bokstäver. Även regissörens namn finns med. Och översättarens. Och även producenternas och investerarnas. Författarnas namn nämns precis ingenstans. Inte ens med initialbokstäver. Simon Corble, Nobby Dimon och Patrick Barlow, de författare som dessa skådespelare et cetera bör tacka för sina inkomster, de är avsiktligt grundligt förtigna.

Jag har flera pjäser som spelas ute i världen. Och dessvärre drabbades jag av samma erfarenhet som författarna av pjäsen ”De 39 stegen”.

Big deal, säger du kanske och fullföljer: Oravskys namn kom inte med på affischen, det överlever han.

Visst överlever jag.

Men betänk följande: Om mitt namn inte kommer med och pjäsens titel ändras, samtidigt som jag inte får vetskap om den nya och olegitima titeln, då har jag inga som helst möjligheter att veta att jag har rätt att förvänta mig royaltyn för mitt arbete. Då kan ingen spåra upp min pjäs ens på nätet.

Big deal, säger du kanske än en gång och fullföljer: Oravsky missar royaltyn för kanske 100 framföranden, det överlever han.

Visst överlever jag. Men betänk följande: En pjäs publika styrka och bärighet avgörs bara ytterst sällan av dess inre strukturella och poetiska kvalitéer. I vår värld är det den statistiska, kvantitativa mätmetoden som är den mest anlitade och därmed även utslagsgivande. En teaterdramaturg eller en teaterchef behöver inte bemöda sig med att läsa ett manuskript, allt som de behöver göra är att googla: var och hur många gånger den och den pjästiteln som spelats tidigare. Man förlitar sig på det delvis felaktiga antagandet att succé automatiskt föder succé. Även den uppsättning av ”De 39 stegen” som ger arbetstillfället åt Cecilia Forss och hennes kamrater skryter med, att pjäsen spelades ”på över 70 andra scener runt om i världen”.

Skulle samma pjäs vara mindre spelvärd om det var en okänd dramatiker som kom traskande med den?

Teaterchefernas feghet i kombination med sorgset dålig manusbedömningsförmåga, håller på att ta död på teaterns framtid.

Var säker på att vid någon av kommande scenkonstbiennaler kommer man att diskutera whodunit? Vem har tagit kol på dramatiken? Och svaret kommer från en klipsk teaterchef: Det är dramatikerna själva. Eller kan någon i församlingen säga mig ett enda namn på en dramatiker jämngammal med Lars Norén eller yngre?

En anspråkslös uppmaning till alla skådespelare och regissörer och översättare vars namn hamnar på teateraffischer och annat pr-material: kräv att tillsammans med era namn, även nämns namn på dem som berikade er med de ord och tankar som ni förmedlar från scen, tv-skärm och bioduk, oavsett om det rör sig om en debutant eller en Sir Tom Stoppard.

© Vladimir Oravsky