Eftersom jag bestämde mig att skriva en teaterpjäs om henne och hennes tid. Resultat blev inte bara ett lyckat teaterstycke översatt till flera språk, utan även två böcker. Mest nöjd är jag med boken ”Till dig jag vänder åter...”, som också är översatt till en radda språk. Så här presenteras den av Lars-Göran Söderberg i Tidningen Kulturen:

Till dig jag vänder åter... En roman att leva med i

Förra året utkom en längre skildring av Ludvig XIV:s fabulösa kärleksliv av den engelska författaren Antonia Fraser, som visade på hur omfattande promiskuiteten var vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet. Intrycket förstärks ytterligare - och med råge! - i den roman som nu föreligger med titeln ”Till dig jag vänder åter”. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.

I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen. De våldsamma lustarnas markis de Sade, Maximilien Robespierre, Beaumarchais och många andra mer eller mindre kända historiska personer upptar scenen, under det att den svenske greven och hans farligt begåvade älskarinna lever ut sina lustar i en omgivning som fullkomligt sjuder av sexuell upphetsning, kopplad till kärlek och hat såväl som till självbevarelsedrift och makt, och allt där emellan. 

Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.

”Till dig jag vänder” åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.

Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare.

Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader.

Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?

Ett kort smakprov:

Prolog: ”Madame har inget att dölja!” (April 1770)

Prinsessan Marie Antoinette stod med armarna i kors. En kammarjungfru var beredd att lösa upp hennes korsett så fort bara Marie Antoinette skulle släppa henne i närheten av sig. Det speciella österrikiska sändebudet, Furst Starhember, betraktade scenen med ogillande. Han tog ett steg närmare Marie Antoinette och petade bort ett osynligt dammkorn från hennes nakna axel med sitt långa pekfinger. Furstens blick hårdnade när han märkte att flickans kropp skakade. ”Er kejserliga moder, Madame, gav mig i uppdrag att överlämna Er till den franska kronans utsände, hertigen de Noailles. I detta rum, som står för Österrike, får Ni lämna allt, även underkläderna, innan Ni vandrar vidare mot hallen där hertigen tar emot Er. Han skall personligen ledsaga Er till Frankrike som finns bakom nästa dörr.”

Kammarjungfrun löste under tiden upp Marie Antoinettes korsett och tog av prinsessan de båda kjolarna. Kall luft drog genom springorna i den oeldade träpaviljongen som hastigt byggts på en öde ö mitt i floden Rhen. Ingen sol syntes denna aprilmorgon. Fursten granskade henne från topp till tå. ”Får jag se vad Madame håller i handen?”

Marie Antoinette stod naken, med ena handen över sina bröst. Den andra, som försökte täcka könet, höll krampaktigt om något. Fursten tog hennes hand och tryckte till den. En medaljong föll ner på golvet.

Han böjde sig ner, öppnade den och log. ”Det hedrar Madame att önska ha med sig den franske kronprinsens porträtt! Men villkoret för Ert överlämnande är att Ni inte får ha med Er någonting. Snart har Ni originalet i Er äkta bädd. Jag hoppas innerligt att Ni inte blir besviken.”

Under tiden kammade kammarjungfrun Marie Antoinettes askblonda hår. Fursten log och bjöd Marie Antoinette sin arm. Hon tog den. ”Jag tycker att vi skall gå nu. Så att Madame slipper bli förkyld. Hertig de Noailles undrar dessutom varför vi dröjt så länge. Låt Er vänstra arm hänga vid sidan. Vik bort håret bakåt, det täcker annars Er hals och Era bröst. Madame är bara fjorton år, men en kännare som hertigen inte kan undgå att märka vilken blomma som håller på att slå ut… Hertigen kommer, trots sin höga ålder, inte att sova i natt, jag menar förstås att han måste skicka en rapport till Louis XV! Österrike har inget att skämmas för. Madame duger bra som blivande mor till franska kungar, Madame har inget att dölja. Herregud! Skorna! Vi glömde Madames skor!”

Fursten tog själv av prinsessan hennes rosa tygskor och betraktade dem en stund medan Marie Antoinette stod med blicken sänkt mot sina bara fötter. ”Ja, nu har Madame äntligen vuxit ur sina barnskor. Det var på tiden!” På hans vink öppnades dörrarna och en sekreterare utropade att Österrikes ärkehertiginna prinsessan Maria-Antonia av huset Habsburg, tillika Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette, gift med kronprinsen Louis-Auguste genom ombud, skall träda in tillsammans med Österrikes speciella sändebud. En kvartett på podiet stämde upp till en menuett. Marie Antoinette vandrade in i en välbelyst hall, stödd på furstens arm. Tät dimma var det enda som fanns att se genom fönstren. Inte ett enda kvinnligt ansikte fanns bland alla män som genast rest sig så fort hon kom in. Fursten stannade upp.

Marie Antoinette märkte plötsligt att fursten släppt hennes arm och trätt tillbaka utan ett ord. Hon stod ensam i en cirkel av män som alla betraktade henne. Marie Antoinette tyckte att cirkeln kring henne slöts allt tätare. En äldre herre utskilde sig ur mängden, bugade sig för henne och presenterade sig. Blodet pulserade i hennes öron, hon uppfattade inte namnet men gissade att han var Frankrikes speciella sändebud, en hertig. Hertigar i hennes nya hemland skulle hälsas på ett särskilt sätt men Marie Antoinette hade glömt hur. Det franska sändebudet granskade hennes figur medan han väntade på hälsningen. Hans mun drogs till ett lystet leende som han inte gjorde några försök att dölja.

Marie Antoinette nickade till slut med tårar i ögonen och vacklade till. Hertigen bjöd henne sin arm. Hans rock kändes kall. Paret stod stilla en stund, sedan vinkade hertigen till kvartetten som hastigt avslutade menuetten och började spela den franska kungasången. Hertigen vände sig till Marie Antoinette, gjorde en befallande gest och ledsagade henne långsamt ut ur hallen. Dörrarna på den andra sidan öppnades på vid gavel. Hertigen stannade till och vände sig om. Hans blick mötte furstens. Herrarna växlade ett nästan omärkligt leende. Dörrarna slöts bakom Marie Antoinette. Hertigen bugade sig för henne: ”Mottag mina gratulationer, Madame. Ni är i Frankrike. Min hustru skall strax ta hand om Er. Jag ber att få avlägsna mig.”

Marie Antoinette avskedade honom i samma ögonblick som en dörr till ett annat rum öppnades. Det lilla rummet där hon befann sig var till bristningsgränsen fyllt av okända kvinnor som kommenderades av en gammal dam. Två bastanta kammarjungfrur började genast trä kläder på den skälvande prinsessans kropp. Marie Antoinette slet sig loss och föll gråtande den gamla damen om halsen. Damen lyfte inte ett finger.

En av kammarjungfrurna ryckte i Marie Antoinette, ledde ut henne mitt på golvet och började snöra hennes liv i en ny, hårdare, korsett. En annan trädde på henne silkesstrumpor och stoppade hennes fötter i splitternya skor som kändes fruktansvärt trånga, samtidigt som hon väste där hon knäade på golvet: ”Madame är i Frankrike! Madame skall tala franska!”

Marie Antoinette svalde tårarna.

När hon, trött efter en lång resa och sömnlösa nätter, trädde in i Versailles slott, möttes hon av den gamle kungen Louis XV:s skarpa och granskande blick. Kungens medelålders ogifta döttrar flockades kring honom. Ingen av dem log. Marie Antoinette neg och såg sig omkring efter den sköne unge man som hon lärt känna på bild, men såg ingen. Kungen log med en halv mun och knuffade fram en tjock pojke som gjorde sitt bästa för att bocka på rätt sätt. Pojken mumlade något ohörbart. I nästa stund tittade han bort och drog sig tillbaka. Marie Antoinette förstod plötsligt att det var han som var Louis-Auguste, prinsen hon var gift med.

© vladimir oravsky