Václav Benda är inte alltför känd i Sverige, men å andra sidan, ända fram tills nu, var den svenske generalkonsuln Raoul Nordling inte det heller. Och Nordling trots allt ”räddade Paris från total ödeläggelse i andra världskrigets slutskede” och har i Frankrike fått både äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och även hedersmedborgarskap.
Benda var aktiv under Pragvåren, något som inte ansågs vara alltför förtjänstfullt av regeringen som gladde sig åt Warszawapaktens invasion i augusti 1968. Han blev en av undertecknarna av oppositionsgrupperingen Charta 77 och en av grundarna av Kommittén för försvar av de orättvistförföljda [Výbor na obranu nespravedlivě stíhaných (VONS)]. Efter sammetsrevolutionen 1989, blev Benda återigen en aktad och fullvärdig medborgare. År 1998 tilldelades han Tjeckiens statliga utmärkelse ”Förtjänstmedalj”, något som även exempelvis Miloš Forman, Milan Kundera, Bohumil Hrabal, Jiří Menzel, Emil Zátopek och Arnošt Lustig kunde glädjas åt. Benda dog år 1999, bara 52 år ung.
Jaroslav Suk bor i Sverige, eftersom han, liksom Benda och Václav Havel ochJan Patočka och Jiří Hájek och Jiří Němec och Ladislav Hejdánek och Pavel Kohout och Zdeněk Mlynář och Petr Uhl och Ludvík Vaculík… också skrev under Charta 77, och också var aktiv i Kommittén för försvar av de orättvistförföljda. Så här beskriver Jaroslav Suk sin resa till Sverige i boken ”Utbrytarkungens knep : eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska Sverige”: ”Det var torsdag den 26 februari 1981, familjen stod på Ruzyněflygplatsen med mina föräldrar, min syster och våra vänner. Det var sista stunden vi var tillsammans. Då trodde vi att det var för alltid. Att vi aldrig skulle kunna vara tillsammans igen. Och Danda, min fru, grät.
Jan von Hofsten från den svenska ambassaden skakade min hand och sa ett par välmenande, men då för mina öron så oerhört otroliga ord: ’Jag önskar er att ni trivs i ert nya hemland’. Han betalade för vårt överviktiga bagage, c:a 350 tyska mark, och jag bad min pappa att betala till honom. Sedan gick vi igenom kurarna för passkontroll, fast vi inte hade några pass. Vi hade bara ett A4-blad där det stod att vi var statslösa. Nu kunde vi bara se våra nära genom en glasvägg. Vi var i transithallen tillsammans med en grupp finklädda svenskar. Och Danda grät med sin bukett i handen.
Flygplanet steg brant i skyn, och Danda bara fortsatte gråta.
Det var ett sammansvetsat nät av mänskliga kontakter i Charta 77, som gav oss all solidaritet, värme och närhet. Den gav oss tröst mot den allrådande ondskans härjningar, men kunde inte skydda oss, och kunde inte skydda våra barn.
Vi lämnade bakom oss alla dessa vänner, som också behövde vår hjälp och vår tröst, våra krafter i all verksamhet där vi samlade fakta om orättvisor och försökte att publicera dem och bekantliggöra dem för så många som möjligt. Vår utgivningsverksamhet av förbjuden litteratur, ett försök att behålla de värden som regimen försökte förinta, och även att bevara en slags demokratisk diskussion, i en begränsad krets, men väl mycket mer öppen och saklig, utan parlamentariska pseudodiskussioner och mediala intriger. (…)”
(”Utbrytarkungens knep” finns även som app ”Från Tjeckoslovakien 1968 till Sverige 2014 - Interaktiv berättelse om livet i det nya landet, baserad på antologin Utbrytarkungens knep” (länk här) och även i tjeckisk översättning under titel ”Kdo mě okradl o mého bratra?”)
Jaroslav Suk är tveklöst värd en utmärkelse för sin kamp för frihet och demokrati. Och han fortsätter att engagera sig för en bättre, jämlikare och friare värld. I Tjeckien, i Sverige och annorstädes. Exempelvis var han – tillsammans med undertecknad Vladimir Oravsky – en av de utländska valobservatörerna i Georgien år 2012 som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE).
Foto: Jaroslav Suk och Vladimir Oravsky
© vladimir oravsky
