Oavsett om en dumhet sägs av Louise Epstein eller en klokhet av Horace Engdahl så är var och ens påverkan på den breda massan lika. Och i dag mer än någonsin. Mestadels för att exempelvis Sveriges Radio P1, sänder allt, oavsett dess tyngd respektive lätthet i repris på repris, i inte så få fall upp till 6, till och med 9 gånger. P1 brukar dagligen bjuda på ett sändningsuppehåll mellan 01:35 och 05:29 under vilket hörs havets brus och tillfälliga fåglars flaxande. Det är inte så sällan det bästa P1 har att bjuda på.

Lyssna på vilket som helst ”kulturprogram” på Sveriges Radio och sådana finns hur många som helst, eftersom sedermera är kultur knappast något annat än en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Dessa ”kulturprofiler” som under sina framträdande klarar av att nämna sitt eget namn åtminstone lika många gånger att de ristar sig i en dement papegojas hjärna – inte sant Marie Lundström, inte sant Louise Epstein – talar, ta mig fan, i tungomål och ingen djävel kan dechiffrera vad de menar, eller är det kanske, hemska tanke, det det de säger som de även menar?

Sedermera är recensenternas omdöme inte mycket att lita på. Dels på grund av att de vill synas, de vill vara kändisar och då anpassar de sina formuleringar efter detta krav, dels för att de saknar kunskap nödvändig för recensentjobbet. Bekanta dig exempelvis med Lisa Bergströms, Louise Epsteins, Marie Lundströms, Jessika Gedins… ”kritikerverksamhet” och försök att säga emot mig. Ludvig Rasmusson, sedermera pensionär, det vill säga gammal nog för att slippa ängslas över sin fortsatta karriär, bekände i ett radioprogram hur han brukade sitta tillsammans med andra recensenter vid dukade bord, så kallade press- eller vip-bord, som krogen bjöd på, och hur hans och de andra recensenternas omdömen om den krogshow som de hade i uppgift att bevaka alltid fick ”väldigt positiva” betyg, samt hur hans recensioner blev mindre entusiastiska när han avstod från de ovannämnda gratisgemytligheterna. Följderna blev följande: krogshowproducenterna hade! ingen nytta av att citera Rasmussons svala recensioner i sina annonser och Rasmussons tidning fick finna sig i att den inte var omnämnd i krogshowsproducenternas annonser. Med andra ord, alla förutom den potentielle och varnade krogshowbesökaren förlorade på Rasmussons integritetsbevarande manöver. Och sådant kan knappast tolereras i längden, ärkedum den som inte förstår det, och Ludvig fick således abdikera från sin behagliga recensentpost …

Det är åskådaren som gör konst. Det är den pladdrande kulturkyparen som gör konst. Det är de dagsländor som försöker överrösta varandra i tävlan om superlativen, för att med sina uttalanden hamna på böckernas baksidesomslag eller filmernas och teateruppsättningarnas tidningsannonser. De förstnämnda skapar konst som lever parallellt med mänskligheten, från århundrade till århundrade, de sistnämnda skapar konst som lever en säsong, kanske två.

Den svenska kulturen är nerlusat av de sistnämnda, av dem som inte bara saknar analys- och urskiljningsförmåga, utan de saknar även minne. De minns inte att de bara under det gångna året utropade minst sex bok- et cetera titlar till litteraturens et cetera ”absoluta milstolpar” och ”oförglömliga mästerverk”, ”magnifika storverk” och ”ett fulländat mästerverk!”, som om ett mästerverk kunde graderas allt ifrån misslyckat till fulländat och som om milstolpar kunde resas var tredje centimeter och ändå kallas milstolpar.

Visst är filmbolagen och förlagen och teatrar hur tacksamma som helst för dessa ordbajsspridare och visst lär sig publiken deras namn, men litteraturen, filmen, teatern, konsten, musiken, kommer att spy upp dem med samma hastighet som de lyckades häva sig upp till olika betydelsefulla poster via bekanta eller bekantas bekanta. Vem känner inte alla dessa Marie Lundströms, Louise Epsteins, Jessika Gedins, Göran Everdahls, Helena von Zweigbergks, Maria Edströms, Anneli Dufvas, Camilla Källers, Roger Wilsons, Fredrik Sahlins, Lisa Bergströms, Karsten Thurfjells, Jane Magnussons, Magnus Utviks, Ingela Linds, Gunnar Bolins, som gör sitt bästa för att litteraturen, teatern et cetera inte blir till något annat än en vehikel för deras egna karriärer.

Eller tror du kanske, du som läser dessa rader att någon, vem som helst av dessa ovannämnda representanter för dagsländskultur tjänar förutom sig själv även någon av muserna, Thalia, Melpomene, Terpsichore, Erato, Clio, Euterpe, Kalliope, det vill säga komedins musa, tragedins dito, dansens, lyrikens, historieskrivningens, musikens och den episka poesins?
De själva är säkerligen övertygade om att så är fallet, det ingår nämligen i människans och därmed även kulturkyparnas överlevnadsinsikt, att tro på sin egen förträfflighet. Och det är denna avsaknad av självinsikt som immuniserar dem mot den socialt nödvändiga skamkänslan.

Några av dessa kulturkypare kallades i ett tv-program Sveriges kulturelit. Tro mig, det är sant. I Sverige nämligen, förväxlas sedermera varje kalenderbitare med en som har en vältränad intellektuell förmåga och nästa steg blir, att alla de som kan rabbla någon tillfällig tio-i-topp-lista, kommer att kvalificera sig till åtminstone tre av de flera hundra kulturelitligor som dagligen kommer dela ut priser och statyetter för maximalt och totalt oförgömliga mästerverk.

Innan ens Estelle föddes, var det klart vilket ”yrke” hon kommer att ärva. Känner du igen dig i denna beskrivning, Jessika Gedin?
Jan Stenbeck tog över sin pappas Hugo Stenbecks företag Kinnevik efter en arvstrid med systern Margaretha och utvecklade det till ett imperium värderat till över 100 miljarder kronor. That’s fine. Efter hans död tog hans äldsta dotter Cristina över och hon verkar göra ett strålande jobb. That’s even more fine. Vem som ärver vem i Indiska, struntar jag i. Jag struntar även i vem som ärver Bert Karlsson. Viveca Ax:son Johnson är med i ledningen för Ax:son Johnson-sfärens företag Nordstjernan och Alexandra Mörner är med i ledningen för riskkapitalbolaget Novax. Använder sig någon av dessa av statliga medel? Delar de ut priser som bär deras namn men som egentligen är finansierade av mina skattepengar? Frågan är retorisk. Jag bryr mig däremot om vem som ärvde Astrid Lindgren eftersom i det arvet blandas skattepengar med privata som om staten och Saltkråkan AB – som ”äger och förvaltar de rättigheter som är associerade med Astrid Lindgren oc! h hennes författarskap” – hade gemensam ekonomi. Jag bryr mig även om den del av svenska ekonomin som går till Estelle och hennes mor och far och morfar och mormor. Jag bryr mig även om Sveriges radios och SVTs ekonomi, och alla med skattemedel finansierade teatrars ekonomi och Filminstitutets ekonomi, både därför att jag är deras medfinansiär om än inte medägare och därför att dessa inte så sällan sköts som om de var privatföretag.
”Après nous le déluge!” efter oss syndafloden, det vill säga när vi är borta må vad som helst ske. Uttrycket tillskrivs ömsom Ludvig XV av Frankrike, ömsom hans mätress Madame de Pompadour. Några menar att, även om det var han som sade det, var det ändå hon som beordrade honom att säga det. Madame de Pompadour var inte så lite rundhänt med statens medel, och hon bidrog onekligen till den franska monarkins nedgång, småningom även till dess fall.

Det är åskådaren som gör konst. Det var de 1 700 åskådarna som var bjudna till Scenkonstbiennalen i Jönköping sommaren 2013 som gjorde konst. Alla föreställningarna som jag bevittnade avbröts då och då av applåder och samtliga avslutades med ovationer som jag i teatersammanhang varit med om bara tre gånger.

Varför tjöt och applåderade Scenkonstbiennalspublik så okontrollerbart och så till synes övernöjt? Först och främst är det så, att teaterfolk inte är som annat folk. Det är först och främst denna avvikelse från annat folk som gör dem till teaterfolk. När teaterfolk mötts så kramas det som om de inte sett varandra sedan adertonhundratalet, trots att det bara var för två timmar sedan som de fikade tillsammans och baktalade någon från bekantskapskretsen. När teaterfolk är bland folk så föreställer de sig att de befinner sig i en överdimensionerad teatersalong och de vill att även de som sitter i rad tretusenfyra skall se och höra att de kramar om varandra.

Dessutom är det så att vi svenskar alltid är artiga och överpositiva, så länge vi inte heter Alexandra Pascalidou, vi ger dricks för tjänster som redan är betalda, vi applåderar inte för att belöna utan för att inte såra, vi är som Brezjnev mot Ulbricht, vi applåderar och pussar och kramar. Till döds.

Väldans många teatermänniskor har bara tillfälliga anställningar och är på ständigt jakt efter nya kontrakt. Vad annars kan de göra än att uttrycka överdriven entusiasm under och efter varje förställning framförd av en potentiell kollega? Titta på mig, här är jag, kom ihåg mig, omfamna mig, liksom jag omfamnar dig, applåderar fram Scenkonstbiennalens livegna publik.

Scenbiennalen i Jönköping 2013 var lika spännande som melodifestivalen och lika uppbyggande. Jag kan redan nu höra din reflexmässiga anmärkning att så talar en snobb som placerar sig ovanpå de millioner människor som diggar melodifestivalen. Så i förebyggande syfte: Nej det gör jag inte alls, De gustibus non est disputandum / Om tycke och smak bör man ej tvista, men jag tror att mången kan enas med mig att en sonett av Shakespeare kommer leva några dagar längre än de hyllade raderna ”till the end of time …We’re going u-u-u-u-u-u-up”.
© Vladimir Oravsky
Vännenligen

Vladimir Oravsky

Vladimir Oravsky Wikipedia

Vladimir Oravsky Libris

Vladimir Oravsky bibliotek

Vladimir Oravsky Bokus