Gunnar Brulin Mat & Makt förlag 2011

Recension: Kjersti Bosdotter

Stig Sjödin Sällskapet  tilldelar poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg årets Stig Sjödinpris. Sällskapets motivering lyder:

”Jenny Wrangborg skriver poesi från sin vardagsverklighet i restaurangköket. Genom hennes dikter stiger man in i en värld av stress, utsugning och hårdföra arbetsgivare men också av solidaritet, sammanhållning och varmt kamratskap. Kallskänken är hennes utkikspost för skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form.

Jenny Wrangborg står i början av sin skrivargärning, hon sätter ord på en verklighet och kräver förändring. För sin förmåga att nagelfara och gestalta ett arbetsliv där utsattheten ökar, för den glöd som utmärker hennes lyriska uttryck, tilldelas Jenny Wrangborg årets Stig Sjödinpris.”

Prisbeloppet är på 40 000 kr.

Läs också Erik Pålsson Rönbäcks intervju med Jenny Wrangborg i FiB/K 4/10

Jens Liljestrand som tidigare redigerat två böcker med Vilhelm Mobergs brev – Om Gud vill och hälsan varar samt Du tror väl jag är död – driver i sin nya bok Mobergland – Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie starkt tesen att historiesynen i utvandrarserien präglas av Mobergs ställningstaganden under kalla kriget. Romanserien blir ännu ett tillfälle för Moberg att kritisera ett Sverige som under andra världskriget böjt sig för nazismen och nu böjer sig för Sovjet som Moberg ser som det stora hotet.

Under denna tid blomstrar Vilda västern-filmerna med sina ideal av individualism, maskulint våld; då skulle rödskinnen utrotas, nu de politiskt röda. Ensam är stark, staten medför byråkrati som ska bekämpas, kvinnan sköter hem och barn, sexualiteten bejakas men bara inom äktenskapet och homo göre sig ej besvär.

Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien och ger nya och värdefulla inblickar i både Mobergs författarskap och person. 1940–50 talen, då serien skrivs, är den mest högervridna perioden i Mobergs liv. Han tillbringar några år i USA och funderar allvarligt på att bosätta sig där: ”… här borde man levat de senaste 30 åren…” och i ett annat brev skriver Moberg: ”Mina tankar om svensk utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten för Sveriges räkning …”

Naturligtvis påverkade detta utvandrarseriens utformning och Liljestrand gör en oerhört noggrann genomgång av romanseriens historiesyn. Han ställer upp ett schema för kalla krigslitteraturen och Storstarken Karl-Oskar, som blir både kyrkvärd och juryledamot, passar väl in i den mallen. Lite svårare blir det med Robert och ännu svårare har jag att acceptera kalla krigsmallen för utvandrarseriens två kvinnliga huvudfigurer: Kristina och Ulrika.

Allra svårast att passa in är Ulrika, sockenskökan, som enligt kalla krigsmallen borde skildras negativt, men istället representerar den samhälleliga revanschen i möjligheternas land som USA då var. Efter läsning av utvandrarserien framstår dessa två kvinnor som de främsta romanfigurerna.

De två sista kapitlens resonemang om utvandrarserien som ett nationalepos och Moberg som nationalförfattare är minst lika intressant som kalla krigstemat. Genom Liljestrands tre böcker och böcker som Vilhelm Moberg tar ställning samt brevväxlingen Broder Ville, käre snälle Sven finns underlag för en bredare belysning av Mobergs roll som författare.

En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden. Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang – vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwisser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.

Ett författarliv är (antagligen medvetet) stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.

Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker Fiendens språk och Spelet om plugget från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min generation. Mitt ex av Fiendens språk är 4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik. När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar. Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden. Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt. Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.

Maria Sandel var en av pionjärerna inom vår arbetardiktning, liksom den något yngre Martin Koch, som också han gav ut sina främsta verk på 1910- och 20-talen.

Droppar i folkhavet från 1927 anses utgöra den litterära höjdpunkten bland hennes sex romaner.

Hon skrev dessutom noveller och dikter regelbundet i Socialdemokraten och Morgonbris, där hon med patos uttryckte sin starka känsla för arbetarklassen och solidaritet med, i synnerhet, de kvinnor som var både fattiga och hederliga, såsom denna boks huvudperson, den unga Gerda Spant, som får en närmast änglalik framtoning. Hon blir bedragen på pengar och utlovat bröllop av romanens ärkeskurk Ulrik. Maken till beskrivning av en mans uselhet i alla avseenden är svår att finna i svensk litteratur. De får en dotter, Tora, men då har Ulrik redan schappat med Gerdas stålar.

Med Martin Koch har Sandel en klar frändskap även i det att hon tar moralisk ställning i sina böcker. Det finns även tematiska likheter: båda vågar behandla tabustämplade ämnen som homosex, prostitution och abort. Självklart tar hennes hjältinnor – det handlar alltid om kvinnor – kamp för den goda moralen och här förbarmar sig Gerda – utan att fördöma honom – över ”morsans” (hos vilken hon hyr rum) suput till son, Ansgar. Denne får illustrera Sandels tes att även den mest nergångna, arbetslösa och alkoholiserade fattiglapp kan resa sig och ta sitt moraliska ansvar.

Borgerliga kulturkvinnor, som Ellen Key, hade när Sandels fattigdom var som värst erbjudit hjälp. Säkert var det denna händelse som låg till grund för episoden, när romanens Gerda erbjuds hjälp av uslingen Ulriks bror, en hedersman och Ulriks totala kontrast i moraliskt avseende.

”Är det inte bättre att stupa än ta emot hjälp?”, svarade Gerda. Stoltheten är ett bärande tema i alla Sandels böcker.

Hon målar färgrikt och kraftfullt och med sinne för komiska situationer. Ett exempel är  fyra kvinnors kollektiva hämnd på en hatad polis som är på jakt efter hetärer – ett finare ord för horor. Sandel njuter, när hon beskriver sammansvärjningens konstruktion av tricks och fantasifullhet.

Språket är stundom otympligt och överlastat med inskjutna bisatser och föråldrade uttryck. Dock är det förtjänstfullt att romanen ges ut, i synnerhet som Tilda Maria Forselius i ett efterord presenterar en intelligent analys i ämnet ”Maria Sandel och själsadeln, ett bildningsideal med adress till kvinnorna”.

Finns det förresten någonting som kan klia så fruktansvärt som en kulturbärande, läsande och fullt synlig arbetarklass? Det frågar Håkan Ågren i denna krönika om Moa Martinson och arbetarlitteraturen.

De finns överallt: i lokaltrafiken, kiosken och i snabbköpskassan. Ändå hörs de knappt i samhälls-debatten. Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. –Den poesi jag fick läsa i skolan var svårtillgänglig. Den handlade inte om oss utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår.

Mary Andersson började arbeta som flasksköljare på en senaps-fabrik när hon var 13 år och har sedan dess haft 50 jobb. När hon var 40 började hon skriva och i höstas kom hon ut med sin elfte roman Den vingabrödna. Där har hon samlat vad hon kallar pärlor – ögonblick på arbetsplatser hon vill föreviga.

Arbetarlitteraturens nestor och Ivar Lo-pristagaren Lars Furuland avled i början av december. Aino Trosell skriver om Furulands begravning.