Det är jobbigt med begravningar. Min första begravning var min egen mors.
Och jag var bara sjutton år. Jag minns snö och svart jord och hur jag frös.
Sedan undvek jag att gå på begravningar under många år. Fick höra av en släkting att jag svek. Men det gick bara inte, jag var för ung, jag klarade inte av det. Så småningom stålsatte jag mig, tvingade mig. De första gångerna höll jag på att svimma men praktisk kbt fungerar. Om man utsätter sig för det obehagliga tillräckligt länge orkar inte kropp och hjärna fortsätta larma. Paniken lägger sig sakta.
Den här begravningen ville jag gå på, för att hedra Lars Furuland. Å mina egna vägnar, å arbetarförfattarnas vägnar och å Malungs vägnar. Malung som med sitt fläckvisa bildningsförakt ej alltid rätt uppskattat denne hängivne folkbildare.
Som en hälsning från Lars Furulands barndomsland ville jag även bära min malungsdräkt till vilken jag äger ett sorgförkläde. Till min förvåning upptäckte jag att dräkten hade krympt! För trettiotvå år sedan när jag köpte den satt den löst. Nu så icke. För min inre syn såg jag hur häktorna skulle slita sig mitt framför de närmast sörjande framme i koret och hur någon rent av skulle bli dödad av en sådan malungensisk projektil! Vad skulle rubriceringen bli? Allmänfarlig klädsel eller rent av dråp i häktiskt mode?

Jag andades in och sedan inte ut. Klädde mig i malungsdräkt och for iväg. Jag hade hoppats att vi hade varit fler författare som hade kommit. Det var en stor begravning, talen blev många. Men ändå. Att vi hade suttit där som en egen liten trupp och hyllat honom så som han hyllade oss och våra författarskap. Han lyfte fram och belyste den svenska arbetarlitteraturen,
med sina djupa kunskaper skänkte han tillförsikt och självförtroende. Men Elsie Johansson till exempel vet jag ville komma men hon kunde inte på grund av redan inbokade författarframträdanden. Och det hade ju Lars gillat, att hon vid sin ålder flänger omkring lika mycket som han gjorde, ännu äldre.

I dödsannonsen fanns strofer ur Malungs-visan. Jag läste den på malungsmål och häktorna gav sig tack och lov inte iväg. Visan handlar om hur alla ger sig iväg, för så var det i Malung om höstarna. Männen gav sig iväg på skinneri och kvinnorna på herrarbeten eller handel. Malung kunde inte föda sin befolkning. De som blev kvar upplevde ett stort vemod och sista strofen lyder: men ve lär full sjunga ö hal öss gla fast allär hä väl söm ä vyry a.
Men vi får väl sjunga och försöka hålla oss glada fast det aldrig blir så som det varit har.
För drygt ett år sedan kom Furuland instormande på mitt författarframträdande här i Enköping. Jag skrev då i min blogg: När jag har pratat i en halvtimme tror jag att jag hallucinerar. In från mörkrusket därute kommer nämligen ingen mindre än Lars Furuland, professor emeritus i litteratursociologi, tillsammans med Jan Fridegårds dotter Åse! De hade åkt buss från Uppsala och sedan gått vilse i Enköping. Jag sörjer att Lars inte hann läsa min kommande roman. Jag är nästan säker att han hade tyckt om den.
Jag vet att han hade läst den mycket noggrant och sedan kommit med kloka och insiktsfulla synpunkter.
Döden kommer aldrig lägligt. Och livet tar aldrig semester. Jag tror att Lars semester var själva arbetet. Men tack och lov inte bara det. På begravningen visade det sig att han hade en stor och vacker familj, barn och barnbarn samt Doris, enligt en talare en mycket tålig och tolerant hustru. Kärleken genomströmmade Lars liv och var basen och förutsättningen för det han gjorde.

Ursprungligen publicerad på www.ainotrosell.se

Aino Trosell är författare.