När jag var liten – i slutet på 40-talet, början på 50-talet – åkte vår familj in till Folkets Hus i Sorsele för att höra Moa Martinson berätta om sina böcker och sitt liv. Lokalen en halv trappa upp var fullsatt. Som jag minns det, var det en upphetsad stämning. Moa dröjde. Moa kom upp på scenen. Hon höll huvudet litet snett. Hon gick omkring, några steg hit, några steg dit, samtidigt som hon pratade. Hennes tal var energiskt, målande och hett. Hela hennes korta gestalt gjorde ett starkt intryck. Ingen hade dock kunnat förutspå den oerhörda avslutningen på hennes framträdande. Det fanns ingen direkt societet i Sorsele, men några som uppenbarligen ändå ville tillhöra den. De satt demonstrativt längst fram, kvinnorna i sina tjocka pälsar, trots att det var inomhus. Innan Moa Martinson rundade av för kvällen vände hon sig direkt till de pälsklädda kvinnorna på parkett och sa någonting dräpande. Sedan var det slut och hon gick av scenen. Medan applåderna dånade satt Sorseles låtsassocietet kvar som stela pinnar samtidigt som de förmodligen svettades åtskilligt.
Det var en avslutning helt i vår stil. Moa Martinson hade gett oss ett klart besked. Litteraturen är på blodigt allvar. Och det svenska samhället var, och är, indelat i klasser hur ofta och ivrigt än motståndaren avskaffar det på papperet.
Den tidens nyskapande litteratur – Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Vilhelm Moberg och många andra - kom till oss i skogsarbetar- och småbrukarfamiljerna i Övre Norrland inte minst genom tidskriften Folket i Bilds bokombud. Jag minns en av dem som då och då kom cyklande till vårt hus i en liten by utanför Sorsele. Han hade böckerna på pakethållaren. Nu sextio år senare är det skräpkulturen som via tv och ”tusen” kanaler har tagit makten i våra vardagsrum. Så ser det ut när utvecklingen går bakåt trots att tekniken går framåt.
Det var ingen stelbent, tråkig partilitteratur som serverades av Folket i Bilds ombud. Tvärtom. Dessutom var den ofta även kritisk inåt, mot de egna. När den var som bäst – allt var ju inte bra - gav den oss samhället och individen på nytt, så att vi lade märke till bådadera. Tilltalet, språket, var revolutionerande. Till råga på allt lästes böckerna ibland i upplagor om 100 000-tals exemplar. Allt detta har gett upphov till en intressant klåda hos många litteraturkritiker – en klåda som lett till att det fortfarande trollas friskt, (”det estetiska”, ”alltför lättläst”, ”översköljd textkonsument” etc.), när den angripne försöker bli av med besvären.
Finns det förresten någonting som kan klia så fruktansvärt som en kulturbärande, läsande och fullt synlig arbetarklass?
Det går omkring ett spöke i Europa nu och det är inte kommunismens; ekonomisk kris, arbetslöshet, antiintellektualism, rasism, social nedrustning, en allt hungrigare kapitalism, jakt på sjuka och arbetslösa, en manipulerad yttrandefrihet och en ”valfrihet” som, om den ökar ännu mer, ser ut att kunna bli en skräckfilm på riktigt.
Hur bör man nu formulera en lämplig efterlysning när det gäller litteraturen? Vi behöver förstås arvtagare till Ivar Lo och Moa Martinson men också författare från alla andra samhällsklasser som kan tänkas utmana det rådande ”konceptet”. Sådana som vill försöka ta vid efter till exempel en Jean - Paul Sartre eller en Thomas Bernhard.
Moa Martinsons tillrättavisning av låtsassocieteten i Sorsele hade stor betydelse för den pojke som följde med sina föräldrar in till författaraftonen i Folkets Hus för ett 60-tal år sedan. Hade hon själv en päls? På en del foton ser det ut som hon ibland var iklädd en pälsjacka. Jag vet naturligtvis inte om Moa själv var finsjuk på något sätt. Det har jag ingen uppfattning om. Hennes pälsjacka spelade ändå en helt annan roll än de tjocka pälsarna gjorde som demonstrerade längst framme vid scenen inne i Folkets Hus-värmen . Den användes nämligen inte för att försöka svepa bort arbetarklassen ner i ett dike.
Kanske tog Moa med sin pälsjacka bara över en symbol från motståndarsidan på samma sätt som Bertolt Brecht tog över cigarren?
