Efter attackerna i Paris 2015 har Frankrike framställts som frihetens, jämlikhetens och broderskapets hemland, en garant för tolerans och solidaritet. Då bör man minnas Algeriets kamp mot den franska kolonialismen – ett frihetskrig som blev bland de blodigaste i Afrika. De algerier som bodde i Frankrike stödde aktivt befrielsekampen. Den 17 oktober 1961, samtidigt som befrielsekampen nådde en kulmen, genomförde polisen en organiserad massaker på algeriska demonstranter i Paris. Vissa kastades från broar efter att ha blivit slagna medvetslösa, andra dödades på gården vid Paris polishögkvarter efter att ha gripits och körts dit i polisbussar. Uppemot 200 människor dödades och ännu fler rapporterades som saknade.  I denna artikel belyser Nils Andersson förspelet till massakern.

 

Efter andra världskriget fanns 15 miljoner flyktingar (benämnda Displaced Persons, DP:s) enbart i Västeuropa. De bodde utspridda i barackläger, från Italien, Schweiz och Frankrike över Belgien och Holland till Österrike, Västtyskland och Danmark samt även i Sverige. Efter hand, i takt med att återuppbyggnaden efter kriget tog fart, avvecklades lägren. De sista stängdes 1955 i Österrike och Västtyskland. Lugnet varade inte länge.

 

Denna artikel baseras främst på en artikel av Stuart Hoper på 21st Centurywire. Hoper uppmärksammar en artikel som The Guardian publicerade för 3 år sedan,7 december, 2012. Rubriken var ”Frankrike finansierar syriska rebeller för att störta Assad”,(‘France funding Syrian rebels in new push to oust Assad‘) som det känns lämpligt att återge i en strävan efter förståelse och helhetsbild. Jag ska också återge litet om detta från broschyren ”Vad händer i Syrien”? och tidigare blogginlägg. (Utdrag ur artikeln i the Guardian):

Detta viktiga informativa, genomarbetade inlägg om ett brutalt, av massmedia väsentligen nonchalerat angreppskrig har skrivits av Roland Hedayat, som är systemutvecklare och konsult (M.Sc. Datavetenskap). Detta är det första av två inlägg. Nästa avsnitt publiceras i morgon.

Hashim Al-Malki sammanfattar en recension av libanesiska journalisten Sami Kulaib av boken "Det skurkaktiga lilla Qatar: Den vän som vill skada oss"

Gulfstaterna hotar Libanon med ekonomiska och konsekvenser och hotar landets stabilitet om de inte ändrar sin politik att försöka stå neutrala i den syriska konflikten. Frankrike och Storbritannien ger rebellerna militär träning. Syrien uppmanar BRIC-länderna att stödja en politisk lösning i Syrien. Saudiarabien finansierar terroristorganisationen al-Nusra i Syrien. PKK och al-Qaeda kontrollerar den syrisk-turkiska gränsen. Ryssland kommer inte försöka pressa al-Assad att avgå.

Utrikesminister Laurent Fabius.”Den här konferensen är inte ett förhandlingsmöte utan ramen för en dialog mellan alla parter inom det afghanska samhället och det handlar om Afghanistans framtid 2020. Det är faktiskt så att Frankrike anser att det hör till afghanerna och inga andra att leda försoningsprocessen med stöd av FN” .

Franske journalisten Thierry Meyssan, redaktör för www.Voltairnet.org intervjuas av Tehran Times om situationen i Syrien den 27 oktober. Meyssan säger att Al Qaida och Nato samarbetar för att destabiliserar Syrien och det är Israel, Frankrike, Qatar och USA som drar fördel av konflikterna i de arabiska länderna.

"Politiker som vill jaga röster på bekostnad av andras sorg försöker skriva historia. Det är en inskränkning av yttrandefriheten och som sådan drabbar den alla" skriver Abdullah Gürgün, ordförande för 
Svensk Turkiska İdè och Kulturföreningen, till den franska ambassaden i Sverige. Måndagen den 23 januari 2012 antog den franska senaten ett lagförslag som gör det kriminellt att inte samtycka till att det var ett folkmord som skedde på armenier 1915.

På Bastiljtorget i Paris såg jag i februari foto-utställningen Exil, exit? Att leva som papperslös i Europa. Bilderna var tagna av Olivier Jobard på franska Sipa Press och utställningen arrangerad av Médecins du Monde (Läkare i världen). Skakande bilder av väntan och oro, vanmakt och förtvivlan. Ett foto visar några poliser som på en flygplats (kanske Charles de Gaulle i Paris) bär ombord en flykting som skall avvisas. De håller honom i benen, som vore han en säck potatis. Ett annat foto visar en brännskadad handflata. Det är en flykting som rispat sig själv med glödhet metall för att polisen inte skall kunna matcha hans fingeravtryck mot de fingeravtryck han tidigare tvingats lämna vid EU:s yttre gräns.Utställningen fokuserar också på tre enskilda individer, både i form av stillbilder och filmsekvenser. En av dem är en 47-årig boliviansk kvinna. Sedan hennes man dödats under en demonstration och hon själv utsatts för hot flydde hon till Europa med två av sina barn. Men hon vägrades asyl och lever nu som klandestin, i ständig oro för att bli angiven och utvisad.När jag ser Olivier Jobards bilder från denna kvinnas strävsamma liv i ett anonymt förortsområde tänker jag att det där skulle ju kunna vara någonstans i Stockholmstrakten. Ja, berättar hon då själv i filmen. Det är i Sverige hon och sönerna befinner sig. Det var Sverige som nekade dem asyl. Och när hon blev förlamad i ena handen var det enbart tack vare svenska Läkare i världen som hon till slut fick behandling och vård.Det är också syftet med utställningen, att skapa opinion för att även papperslösa klandestiner skall ha rätt till sjukvård utan att bli angivna och utvisade och att svårt sjuka flyktingar över huvud taget inte skall kunna avvisas.