OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Kajsa Lorentzon var den av de unga nya fotograferna som stack ut mest av de som ställde ut på Jussi Björlings Allé 5 den 2/12 - 3/12 2013. Hennes bilder är väl komponerade, vare sig motiven är regiserade eller dokumentära avbildningar. Hon har förmågan att hitta och göra mönster i det vardagliga, av något så enkelt som en trottoar eller husvägg. Tyvärr ställde hon ut de enbart svartvita foton i minimal storlek och de finns inte heller på nätet. Men hennes facebook avslöjar en ung driven fotograf som vågar spela på och skapa känslor hos betraktaren av hennes foton.
På Bastiljtorget i Paris såg jag i februari foto-utställningen Exil, exit? Att leva som papperslös i Europa. Bilderna var tagna av Olivier Jobard på franska Sipa Press och utställningen arrangerad av Médecins du Monde (Läkare i världen). Skakande bilder av väntan och oro, vanmakt och förtvivlan. Ett foto visar några poliser som på en flygplats (kanske Charles de Gaulle i Paris) bär ombord en flykting som skall avvisas. De håller honom i benen, som vore han en säck potatis. Ett annat foto visar en brännskadad handflata. Det är en flykting som rispat sig själv med glödhet metall för att polisen inte skall kunna matcha hans fingeravtryck mot de fingeravtryck han tidigare tvingats lämna vid EU:s yttre gräns.Utställningen fokuserar också på tre enskilda individer, både i form av stillbilder och filmsekvenser. En av dem är en 47-årig boliviansk kvinna. Sedan hennes man dödats under en demonstration och hon själv utsatts för hot flydde hon till Europa med två av sina barn. Men hon vägrades asyl och lever nu som klandestin, i ständig oro för att bli angiven och utvisad.När jag ser Olivier Jobards bilder från denna kvinnas strävsamma liv i ett anonymt förortsområde tänker jag att det där skulle ju kunna vara någonstans i Stockholmstrakten. Ja, berättar hon då själv i filmen. Det är i Sverige hon och sönerna befinner sig. Det var Sverige som nekade dem asyl. Och när hon blev förlamad i ena handen var det enbart tack vare svenska Läkare i världen som hon till slut fick behandling och vård.Det är också syftet med utställningen, att skapa opinion för att även papperslösa klandestiner skall ha rätt till sjukvård utan att bli angivna och utvisade och att svårt sjuka flyktingar över huvud taget inte skall kunna avvisas.