Saudiarabiens prinsar har tagit sig an uppgiften att från luften leda förstörelsen av ännu ett land i Mellersta Östern. Ett av världens rikaste länder och tillika världens största vapenimportör driver fram död, destruktion, kaos och svält i ett av världens fattigaste länder. Sedan tre och en halv månad har en flygarmada på över 200 plan låtit regna bomber över Jemen, detta anrika land längst söderut på den arabiska halvön.
Landet har en yta nästan som Frankrikes, och en befolkning på cirka 26 miljoner människor, ungefär som den samlade befolkningen i de nordiska länderna. Det officiella syftet med detta blodbad är att ”återställa stabilitet” och ”den legitima regeringen” i Jemen. Men bara dårar tror att terrorbombning skapar stabilitet och legitima regeringar. Det verkliga skälet är ett annat. Den tionde juli hade parterna accepterat en så kallad ”humanitär paus”. Denna skulle vara fram till avslutningen av fastemånaden Ramadan den sjuttonde juli. Det tog inte många timmar innan de saudi-ledda flygangreppen var igång igen och de har sedan dess fortsatt med oförminskad styrka [1]. Saudiarabien åberopar sig att vara Islams och dess heligaste platsers väktare. Ändå kan de inte avstå från att under en av Islams viktigaste högtider begå grava krigsförbrytelser mot en övervägande muslimsk befolkning [2]. Denna cynism måste ses som tecken på desperation. Kriget börjar bli obekvämt för dem. Några uttalade politiska eller militära mål har knappast uppnåtts, däremot otrolig destruktion, och stärkande av Al-Qaida i Jemen. Förstörelsen har accelererat Jemens katastrofläge, den humanitära krisen har uppgraderats till den högsta nivån enligt FN. Hungersnöd i stor skala står för dörren. Den hittills passiva världsopinionen kan svänga. Civilbefolkningen och den civila infrastrukturen är bombkrigets måltavlor, det rör sig inte om misstag, så kallad ”collateral damage”. Man har förstört och förstör fortfarande civila mål och infrastruktur: bostadsområden, kraftverk, broar, skolor, sjukhus och sjukvårdsinrättningar, idrottsarenor, matlager, bränslelager. Över tre tusen har hittills dödats, de flesta civila. Mångfalt fler har skadats. Landets sjukvård har i praktiken kollapsat under bombregn och blockad. För att säkerställa att massakern skall få en bestående effekt så är landet belagt med marinblockad, vilket har lett till akut mat- och medicinbrist, utbrott av epidemier och stundande humanitär katastrof för 80 procent av befolkningen [3][4]. I sin iver att knäcka moralen hos de angripna har man också tagit sig an deras kulturskatter, världsarvsklassade enligt UNESCO [5]. Jemen håller på att förvandlas till ett land utan historia med en befolkning utan framtid.
Krig via ombud? Saudiarabien, USA och EU:s ledare har framgångsrikt salufört kriget i Jemen som ett krig genom ”ombud”, ett ställföreträdarkrig mellan Saudiarabien och Iran. De etablerade västliga medierna distribuerar detta budskap, metodiskt och repetitivt. Houthi-rebellernas officiella beteckning i västpressen är numera ”de Iran-stödda Houthi-rebellerna”. Berättelsen haltar, men har effektivt bidragit till att manipulera opinionen mot kriget till förvirring och passivitet [6].
Saudiarabien krigar inte via ombud, utan begår ett fullskaligt väpnat angrepp mot en annan suverän stat. Det finns ingen mellanhand mellan dem som fäller bomberna och dem som blir stekta, söndertrasade och begravda under ruiner på marken. Inte heller Jemens exilpresident som har flytt hals över huvud från Jemen till Saudiarabien, kan kvalificera till beteckningen ”ombud”: Att de Saudiska prinsarna skulle föra ett krig via ett vingklippt ”ombud” som sitter i exil i deras egen huvudstad är givetvis absurt.
Iran kvalificerar inte heller som krigförande via ombud i Jemen [7][8]. Förvisso är Houthi-rebellerna en stridande part i konflikten som har visst stöd från Iran, men det gör dem inte automatiskt till ställföreträdare för Iran. För att betecknas som ”ombud” måste man också vara under uppdragsgivarens kontroll. Det finns inget som tyder på att Houthi-rebellerna för Irans krig [9]. Att Iran stödjer dessa av geopolitiska skäl och delvis för att försvara en religiös minoritet som man anser sig stå nära gör inte dessa till ombud för Iran.
Tvärtom finns det flera bevis för att Houthi-rebellerna har agerat självständigt och i strid med iranska intressen och uttryckliga råd [10]. Iran har i det nuvarande känsliga läget med förhandlingarna om sitt kärnenergiprogram inget intresse av att spetsa till situationen ytterligare. Trots att det finns enstaka rapporter om att Iran skall ha levererat vapen till Houthi-rebellerna före 2013 så är dessa uppgifter inte bekräftade. Vapen är dessutom det som minst av allt saknas i Jemen, och det är lätt för Houthi-rebellerna att få tag i dem [11]. En amerikansk underrättelserapport om Houthi-rörelsen från 2009 bekräftar bilden att Houthi-rörelsen inte beväpnas av Iran [12].
Inbördeskrig Jemen är ett av världens äldsta bebodda områden med en komplex historia [13]. Som en röd tråd genom denna går rivalitet mellan folken på höglandet i nord och kusten i syd, samt motsättningar mellan olika stammar. Landet har ett viktigt strategiskt läge och har fått försvara sig mot inkräktande makter som under olika perioder har velat lägga det under sig. Ottomanerna har varit där i flera omgångar, men fick definitivt lämna Jemen efter 1918. Dessförinnan hade Britterna och Ottomanerna delat upp Jemen mellan sig i Nord och Syd. Nord-Jemen blev ett självständigt kungadöme efter att Ottomanerna lämnat landet. Hamnstaden Aden i Syd-Jemen var brittisk koloni från 1839, efter ett blodigt övertagande. Så småningom blev hela Syd-Jemen ett brittiskt protektorat. Storbritannien fick släppa kontrollen över Syd-Jemen och Aden så sent som 1967 efter flera uppror mot det koloniala styret. Några av dessa slogs ner med ökänd brittisk imperial brutalitet [14].
Nord- och Syd-Jemen förenades efter ett fyraårigt krig 1990. Motsättningarna förblev latenta och 1994 blossade dessa upp i ett kortvarigt inbördeskrig enligt gamla frontlinjer. Nordsidan segrade och landet återförenades, med Ali Abdullah Saleh som president, vilket han förblev fram till 2011. De interna motsättningarna har plågat Jemen med ett antal inbördeskrig sedan statens födelse.
Den pågående konflikten startade som ett landsomfattande uppror i början av 2011. Protesterna byggde på principer för civilt, icke-våldligt motstånd. Missnöje med Saleh-regimens hantering av landets interna motsättningar, korruption, fattigdomsbekämpning och demokratiska underskott födde revolten kallat den ”jemenitiska revolutionen”. Upproren enade olika delar av befolkningen oberoende av ideologi, religion och region och utvecklade sig till ett krav på president Salehs avgång. (Bilden nedan föreställer Hadi).
Efter misslyckade försök på att undertrycka upproren med våld vilket ledde till hundratals döda och sårade så blev presidenten en belastning också för viktiga externa stöttepelare: USA, Saudiarabien och GCC-länderna. Men dessa var rädda för att tappa kontrollen över utvecklingen och arbetade för att Salehs vice-president, Abd Rabbuh Mansur Hadi, skulle ta över rodret. Under tiden bildade oppositionen ett Nationellt Råd i förhoppningen att detta skulle leda till fria val. Det Nationella Rådet bestod av en bred koalition av aktivister, stamledare, Syd-Jemen separatister, oppositionella militärer, tidigare medlemmar av regeringen och representanter för Houthi-gruppen.
Saudierna och deras bundsförvanter lyckades med att åsidosätta det Nationella Rådet och drev igenom överföring av makten till vicepresident Hadi. Han blev vald till president i februari 2012 med 99,8 procent av rösterna i ett val där han var enda kandidat. Detta är grunden för den ”legitimitet” som USA/ Storbrittanien, Saudiarabien och GCC-länderna åberopar. Anhängare till det Nationella Rådet fördömde denna process som en konspiration med syfte att ta udden ur revolutionen, vilket också blev resultatet. Demokratiprocessen neutraliserades och rörelsen fragmenterades. Separatistiska strömningar i Syd-Jemen stärktes, likaså Houthi-rörelsens krav på ökat inflytande. Parallellt med detta konsoliderade AQAP (Al-Qaida in the Arabic Peninsula) sig i de centrala delarna av landet. Grunden lades för ett nytt inbördeskrig [15].
Trots att ex-president Saleh hade varit tvungen att ge ifrån sig makten så var han långtifrån uträknad. Han hade varit Jemens ”strong man” i 33 år och hade en solid maktbas inom armén. Saleh och Houthi-rebellerna, tidigare ärkefiender, slöt en djävulspakt. Med hjälp av vapen och annat stöd från delar av armén lojala mot Saleh, kunde Houthi-rebellerna snabbt ta kontrollen över stora delar av Jemen och i mars 2015 flydde president Hadi till Saudiarabien. Strax därefter angreps Jemen av Saudiarabien.
Referenser
1. http://www.dw.com/en/fragile-yemen-truce-broken-by-saudi-airstrikes/a-18578296 Fragile Yemen truce broken by Saudi airstrikes
2. http://www.mcclatchydc.com/news/nation-world/world/article24783910.html U.N. warns Yemen campaign’s civilian toll violates laws of war
3. http://www.theguardian.com/world/2015/jun/05/saudi-led-naval-blockade-worsens-yemen-humanitarian-disaster Saudi-led naval blockade leaves 20m Yemenis facing humanitarian disaster
4. http://blogs.unicef.org/2015/06/18/health-care-services-crumble-in-yemen/ Health care services crumble in Yemen
5. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-33108113 Unesco
