Det har skrivits romaner förut om att växa upp i fattiga områden, om att inte ha råd med någonting, om att behöva hålla en tuff fasad uppe för att inte bli utestängd från gemenskapen. Det har skrivits förut om att snatta kläder och om lufttrampande pundare i träningsoveraller som står på det torg man passerar på väg till skolan och väntar på att Systembolaget ska öppna. Det har skrivits förut
om att ha finska föräldrar som aldrig riktigt förstår sig på Sverige – Susanna Alakoski ligger närmast till hands – men det har aldrig gjorts på det här sättet.

Miira vill inte gå i finskspråkig klass, vill inte redan där bli utestängd från många av de privilegier som hennes helsvenska jämnåriga har. Platsen är den slitna förorten Gårdsten i Göteborg. Miira är först liten, sedan lite större och slutligen går hon i högstadiet. Eija Hetekivi Olsson har vaskat fram det perfekta språket för Miira, som är en kaskad av nya ordkombinationer, ilska, osäkerhet och den
tuffa, tuffa fasaden. Under denna och hennes vägran att låta sig hunsas med, skiner hoppet fram i den annars mycket socialrealistiska berättelsen. Miira klarar sig själv. Även om hon riskerar att trampa på kanyler på vägen hem, även om hon måste städa trapphus för att familjen inte klarar sig annars, även om hon snattar kläder inne i stan och bränner hål på tak med tändare, så är hon alltid sin egen. Jag kommer att tänka på Åsa Linderborgs roman om sin pappa – Mig äger ingen. För även om Miira ofta är ledsen, osäker och utstött, och även om ingen tror på hennes förmåga att bli något, så äger ingen henne. Varken Hem och skola, lärare eller föräldrar.

Underliggande finns en svidande samhällskritik, en spark rätt i skrevet på Sverige. Hur lärarna och skolan behandlar barn som från början får utanförskapets stämpel i pannan, hur lärarna fjäskar inför de fina hästsvansblondinerna från villaområdena och hur samma lärare tar fram stränga tonfallet gentemot de finländska barnen.

En debutroman förväntas sällan vara perfekt. Ändå händer det emellanåt att någon skriver en så fantastisk roman att den tar sig igenom bruset och bara skiner för sig själv. Eija Hetekivi Olsson behöver ingen mognadsprocess i sitt författarskap, redan här sätter hon tonen, och den är mycket originell.

Jessica Johansson