Ett av Joan Didions kännetecken är den avskalade och minimalistiska stilen. Hon är journalist och det märks i Blå skymning. Ändå handlar den delvis om något så smärtsamt och känsloladdat som hennes egen dotters död. Ingen ska behöva genomleva sin egen dotters död, menar Didion. Relationen till dottern och reaktionen på dennas död är ett tema i boken. Men den handlar också om åldrande och om hur Joan Didion noterar hur hennes kropp långsamt försvagas – hon kan komma på sig själv med att sitta på en teaterrepetition och vara rädd för att ramla omkull när hon ska resa sig upp. Den handlar om hur hon i efterhand insett att hon drack för mycket när hon var ung.

Indignerad påpekar Didion att läsare kallat hennes dotter priviligierad, men så behöver det inte alls vara, menar Joan. Dottern genomled en lång sjukdomsperiod på intensivvårdsavdelningar i slutet av sitt liv och fick också diagnosen borderline – dock tycks denna protest en aning malplacerad och onödig. Att få möjlighet till intensivvård under en lång period är i klasskillnadernas USA ett privilegium och att ha en mamma som trippar runt i cashmirleggings och Chaneldräkter och skriver för Vogue är det – materiellt sett – också.

När dottern gick bort så höll Joan Didion på att skriva sin blivande bästsäljare Ett år av magiskt tänkande, som handlar om makens död och deras liv tillsammans. Mitt i det sorgearbetet så fick hon alltså ännu en sorg på sina spröda axlar.

Hon skriver också om det faktum att dottern, Quintana, var adopterad och redan som liten pratade om sina ”riktiga föräldrar” och om hur Joan och hennes man hanterade det. Blå skymning innehåller många återkommande fraser, ibland nästan som mantran: Hennes dotter är död. När dottern var liten pratade hon om en man i garaget. Hennes dotter är död. Joan känner sig spröd. Och så vidare.
Det här är en sorgebok och den är sorglig att läsa, även om det avskalade språket ibland gör att distansen blir stundtals ingenting annat än just distans. Och även om dotterns död är ett sorgligt faktum, så är åldrandet ändå mer intressant att läsa om. Kanske för att distansen där lämpar sig bättre, Joan ser på sin kropp och sitt åldrande som om hon såg det utifrån.

Joan Didion är en skicklig hantverkare och berör ibland så att det känns ända in i själen.

Andra gånger är hon kall och då blir jag det också.

Jessica Johansson