Felicia försvann är en berättelse om barnet Felicias upplevelser och den vuxna kvinnan Felicias minnen av barndomen. En uppväxt i en stor syskonskara på nio där hon själv var tredje barnet.
Hon beskriver en barndom som präglats av ansvar för de yngre syskonen när mamman plötsligt var försvunnen, av att ständigt flytta och byta skola och av en rad olika styvpappor som passerat revy
i hennes liv. Bilden hon målar av sin uppväxt karaktäriseras av otrygghet, oförutsägbarhet, brist på rutiner och struktur och en växande känsla av rotlöshet på grund av det ”nomadliv” familjen lever.
Allt sådant som ett barn behöver tycks ha fråntagits Felicia.

Boken består av korta, ibland något längre, impressioner – minnen och händelser - från författarens liv. Barndomen, tonåren och den unga vuxna ända fram till nutid, allt utan någon kronologisk
ordning. Strukturen i dessa impressioner är att varje anteckning är tidsbestämd genom ett årtal. Som läsare måste jag räkna ut Felicias ålder vid varje nytt avsnitt för att få en relevant referensram till
innehållet. Jag får intrycket att bokens uppbyggnad har formats av författarens tankar, som dykt upp lite ostrukturerat, lett till nya associationer som i sin tur fört hennes tankebanor vidare. Språket är
som tankar kan vara – något korthugget, telegramspråk.

Av de avsnitt som handlar om Felicias vuxna liv kan man utläsa det sociala arvets påverkan. Som vuxen har hon valt att leva ett liv på många sätt likt sin mammas.

Boken Felicia försvann kom ut för några månader sedan och väckte stor debatt i media. Rent innehållsmässigt kan den rätta in sig i ledet av de på senare år allt frekventare
självutlämnande, ”privata” berättelser som ges ut på olika förlag. Förmodligen skulle boken helt fallit mellan stolarna och inte heller väckt debatt om inte Felicias mamma varit författarinnan Anna
Wahlgren – expert på barn- och uppfostringsfrågor som skrev Barnaboken (1983) – och som nu visar sig inte alls ha levt som hon lär.

Felicia delar naturligtvis sin traumatiska uppväxt med många andra men med en mamma som arbetar på ICA eller städar i skolan, är sådana här berättelser dessvärre inte av allmänintresse.

Agneta Willans