I år är det hundra år sen August Strindberg (född 1849) avled. Vad än Strindberg skrev eller lät förstå så väckte han alltid debatt och diskussion. Än i denna dag föraktas han av högborgerligheten som gång på gång utför bisarra karaktärsmord på hans person när man nu av historien lärt att det är vulgärt att bränna böcker på bål.
Det är också lätt att finna material för att väva onda sagor om Strindberg, få konstnärer har blottlagt sig själv så oförbehållsamt. Hans böcker, hans brev, hans tidningsartiklar, för den fege karaktärsmördaren är det bara att köra ned skoveln och gräva upp bekännelser och tillkortakommanden. Det räcker till hekatomber av hatartiklar på de fina kultursidorna.
Strindberg bodde många år utanför Sveriges gränser. Han ville göra karriär och tjäna pengar framför allt i Paris. Därför tog han intryck av den europeiska debatten och skrev texter på franska. En del av hans verksamhet har samlats i Vivisektioner vars andra del nu utkommer i Nationalupplagan.
Vivisektion är den vetenskapliga termen för att utföra operativa ingrepp på levande människor eller djur. Det var så han på 1890-talet ville beskriva sitt arbete. En naturalismens konstnär som arbetar med litteraturen på samma sätt som en naturvetenskaplig forskare. Studieobjekt var det egna jaget.
Senare skulle han drivas än starkare mot den inre föreställningsvärlden stimulerad av kontakter med teosofin. Det skulle efter vivisektionerna resultera i hans ockulta anteckningar och föra vidare mot Inferno. Texter som blivit ett ymnighetshorn att dricka ur för de som väljer att förtala författarens privatliv, detta när de nu inte kan förminska storheten på hans litterära arbete.
Den här volymen kommer i första hand att hamna på bibliotek och olika akademiska instanser. Den är på drygt 440 sidor där Strindbergs texter omfattar 270 sidor, varav drygt 100 sidor på franska. Resten är vetenskapliga kommentarer och tidstypiska illustrationer.
För oss nördar som samlar på Nationalupplagan, och snart har den klar, är volymen ett måste. Vem av oss kan väl motstå den kommande känslan av att kunna gå längs sin bokhylla och fara med handen över bokryggarna och fyllas av den förväntan det är att känna vibrationerna från Strindbergs texter?
Anders Norborg