Detta är en bok om kriget inifrån. Det handlar om en amerikansk pluton som är förlagd till en liten bas i Korengaldalen som anses vara en av de farligaste kommenderingarna i
hela Afghanistan. Basen utgörs av en ”tröstlös samling bunkrar, taggtråd och baracker.”
Soldaterna får ett mål lagad mat om dagen. De får duscha en gång i veckan och uträtta sina behov i öppna latriner. Boendestandarden är låg. Runt basen finns förpostställningar
besatta av små grupper av soldater och med ändå lägre standard. Tristessen dominerar.
Plutonens kommendering är på 15 månader och under denna tid gör Sebastian Junger fem turer dit och lever som inbäddad reporter. Hans ambition är att få veta hur det är att
tjänstgöra i en infanteripluton i amerikanska armén. Att det är en stridande infanteripluton innebär att de ger sig iväg på uppdrag gående och att de bär med sig allt de behöver, vilket
betyder att de kan kånka på 40–60 kg och ta sig fram i en synnerligen oländig terräng, som motparten, talibanerna, behärskar till fulländning.
Amerikanerna har givetvis alla sorters avancerade vapen. De får hjälp av bombplan när så krävs och de har tillgång till ett avancerat avlyssningssystem, utrustning för termisk
avbildning, spaningsdrönare. Men det är talibanerna som behärskar dalen. De rör sig fritt, utnyttjar terrängen, lägger bakhåll, placerar ut vägbomber. Det är det klassiska gerillakriget,
med små rörliga grupper mot en tungt beväpnad yrkesarmé.
Författaren ger en bred skildring av plutonen. Han beskriver bakgrunder, personliga egenheter, livet under kommenderingen. Han beskriver hur striderna går till och berättar
om döda och sårade. Han försöker komma åt vad det är som gör striderna möjliga, hur en soldat kan fungera i en dödlig strid, vad som menas med tapperhet. Han pekar på gruppens
oerhörda betydelse för individen. Samtidigt är detta en amerikansk bok. Sebastian Junger är fokuserad på sina soldater. Lokalbefolkningen blir aldrig mer än staffagefigurer. Talibanerna
kallas för upprorsmän och beskrivs som en främmande grupp som kommer utifrån. Men om man läser kritiskt och medvetet finner jag boken intressant.
Sisela Björnsson
