Jag var en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE). Mig veterligen var vi bara två, den andre, eller snarare den förste, var Jaroslav Suk, författare, journalist, politiker, en av undertecknarna av Charta 77 och VD för den välrenommerade och därmed flitigt anlitade översättningsbyrån East-West Service.
Jag gladdes åt detta uppdrag och nu när jag återigen är på svensk mark, kan jag konstatera att denna erfarenhet vida överträffar alla mina förväntningar.
Innan resan visste jag inte mycket om Georgien, trots att jag på sätt och vis kom i kontakt med landet redan som nioåring. Det var när jag såg en av världens mest spelade tyska teaterpjäser, Bertolt Brechts ”Der kaukasische Kreidekreis” / ”Den kaukasiska kritcirkeln” från fredsåret 1945.
”Den kaukasiska kritcirkeln” kan tolkas på många, många olika sätt och faktum är att den även kan interpreteras som pjäs om parlamentsvalet mellan presidenten Micheil Saakasjvilis parti Nationella Rörelsen, och oppositionen, koalitionen Georgiens dröm ledd av den ekonomiskt välförsedde Bidzina Ivanisjvili.
Det förra parlamentsvalet underkändes av valobservatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), bland rätt så mycket annat även på grund av våld mot oppositionen och användandet av falska valsedlar.
Alltför överraskad blev knappast någon: Georgien är omtalat för att det födde och uppfostrade söner som stålmannen Stalin och hans vapendragare, chef för säkerhetstjänsten Narodnyj komissariat vnutrennich del NKVD, Lavrentij Berija, som dog av samma verksamma medicin som han så riklig ordinerade andra, det vill säga han blev avrättad utan rättegång.
Micheil Saakasjvili är inte heller någon Moder Teresa: det som utspelades i Gldanifängelset under hans regim skulle kunna inspirera även antisemiten och Sevillas storinkvisitor Tomás de Torquemada.
Även om det förekom ett och annat som inte bör förekomma vid ett val, kan jag och mina valobservatörskollegor konstatera att på det stora hela taget var detta ett juste val.
Det sägs att vi valobservatörer i mångt och mycket bidrog till att demokratins principer inte trampades ner i latrinen.
Vad annat kände jag om Georgien förutom det ovannämnda? Jag tänker.
Först och främst är det Sergej Paradjanov, han med den mästerliga filmen ”Те́ни забы́тых пре́дков” / ”De bortglömda förfädernas skug¬gor” och som på svenska fick heta ”De blodröda hästarnas dal”. Året var 1967, och jag blev bjuden till Bratislavas minsta biograf, Liga. ”De blodröda hästarnas dal” var en visuellt mycket med¬ryck¬ande film bortom all den heroise¬rande socialrealism som jag har sett tidigare. Och plötsligt ser jag där bland all ”psykedelisk” färg¬prakt saker och företeelser som jag fått lära mig av mina föräldrar, att man aldrig får nämna högt i mitt land… Inte att undra på att denna film förförde mig med en sådan intensitet att jag efter att jag tog ut en maskinteknisk examen valde konstnärsbanan som min försörjning.
Voyager släpar på mänsklighetens testamente till andra galaktiska livsformer ingraverad på Voyager Golden Record, eftersom, som den skälmske Aristofanes sade, om någon ärar oss med godhet, bör vi nedteckna det så att inte ens ett blåsväder kan släta bort det. Och alla intelligenta varelser i den oändliga oändligheten kommer att få möjlighet att fånga in ljuden och bilderna och analysera dem och finna att den självutnämnda skapelsens krona på det avlägsna lilla något tillplattade klot som trots att det till sjuttioen procent består av vatten ändå döptes till Jorden, valde till Förenta nationernas och därmed även sin högste representant, en viss Kurt Josef Waldheim, en tysk Wehrmachtofficer och medlem av nazistpartiet och som på en kodad eller åtminstone mycket svårbegriplig blandning av English und Österreichisches Deutsch framförde en högmodig hälsning till alla gröna och inte minst bruna gubbar. Solen, som är Jordens samtida, firade ny! ligen sin fyra komma sjätte miljarderne födelsedag och hälsoprognosen är att den skall leva ytterligare sju och ett halv miljarder år, innan den förbränner allt sitt helium, drar sig samman och slutar som en svart dvärg, synnerligen kall och med mäkta hög densitet. Och när detta har hänt och allt känt och okänt i vårt solsystem är lika borta som innehållet i en födelsedagssåpbubbla, kommer rösten av denna Wehrmachtofficer fortfarande att färdas genom det stora oändliga.
Men det finns även andra ljud med på Voyager. I detta sammanhang måste jag nämna den traditionella georgiska körsången ”Tchakrulo”.
Och när jag ändå uppehåller mig vid det ljuva som kallas musik, kan jag knappast utelämna den georgisk-brittiska sångerskan, musikern och låtskrivaren Ketevan "Katie" Melua, som med sitt debutalbum ”Call off the Search” erövrade världen.
Det sägs, och inte bara i Georgien, att om sju georgier träffas, sjunger de i åtta stämmor. Det finns knappast något så typiskt för det georgiska kulturlivet som manskörer. Här ligger även Sverige i lä.
Den georgiska valutan heter lari. På 1 lari finns ingen mindre än Niko Pirosmani avbildad.
Vem är nu Niko Pirosmani undrar du kanske, du som inte brukar frekventera museer alltför ofta. Du som läser Andrej Andrejevitj Voznesenskij vet det, han skrev nämligen en underbar dikt om konstnärssärlingen Pirosmani och dennes kärlek till en fransk aktris. Den lettiske, obegriplig produktive kompositören Raimonds Pauls musiksatte den och Alla Pugatjova gjorde den till en världshit: ”Miljoner rosor” / ”Миллион Алых Роз”. Du kan se och höra henne här
http://www.youtube.com/watch?
Det finns väldans, väldans mycket positivt som jag skulle kunna skriva om Georgien, men jag avstår och väljer att rapportera bara om Georgiens dunkla fläckar.
Varför? Elementary my dear Watson, för att låtsascitera något som Sherlock Holmes aldrig sagt, åtminstone inte i Conan Doyles böcker. Jag vill hålla svensk tradition levande.
Frågar du vilken tradition?
Den som säger att mediernas roll är att smygande och på ett indirekt vis utmåla Sverige som ett jordiskt paradis genom att skända alla andra. Här följer några få exempel:
Vi, Sveriges Radios lyssnare, fick bekanta oss med en radiokrönika från Johannesburg i vilken Margareta Svensson informerade oss om något som vi svenskar inte kan drabbas av ens i våra värsta mardrömmar, hennes telefonuppkoppling fungerade inte och jag vet inte om din fantasi, kära läsare, räcker till att föreställa dig detta som följer: när hon ringde till det Sydafrikanska telebolaget kom hon inte direkt till den personen som hon trodde att hon skulle komma till, utan, sätt dig nu käre läsaren, eller sluta läsa här om du inte tål världens chock, hon kom först till växeln, innan hon vidarekopplades… Jag undrar om Margareta Svensson någonsin hört talas om Glocalnet – lowest than the low? Vet hon om att när en av Telias sex e-postservrar kraschade, hindrades en million åttahundratusen (1 800 000) mail från att nå sina mottagare, samtidigt som över två veckors mailpost spårlöst försvann från drygt 300 000 e-postkonton?
Och det var varken för första eller sista gången som det delvis statliga bolaget Telia bjöd på sådan cirkus med största möjliga tysssssstnad.
Margareta Svensson är dock inte ensam om den selektiva rapporteringen som bör stegra vår svensknationalistiska överlägsenhet. Strax efter Maggans upprörda rapport, tilläts eller påbjöds även Sveriges Radios Jago, Cecilia Uddén, utgjuta klagan över sin utländska Internet-uppkoppling i en utdragen radiosänd tele-litania från mellersta östern. Gång på gång matades vi med detta budskap och till slut var åtminstone jag beredd att skicka världens blomsterbukett både till Telia och Glocalnet och be dem om ursäkt för att jag varit så småaktig att jag, nu talar jag om Glocalnet, fick korrespondera med dem i två evigheter (och faktiskt en bra tidsrymd till), innan mitt Internet började funka, om ens långsamt och med ständiga avbrott.
Om du, käre läsare, tror att dessa beställningskrönikor – och jag lovar att jag inte har nämnt de mest vådliga – skulle tränga sig på dig bara under en, två dagar i ett oförsvarligt stort antal repriser, så misstar du dig. Sveriges Radio är nämligen världsmästare på återutgivning av nationalpatoshöjande insikt och second hand radio repriserar utrikes korrespondenternas skräp under rubriken Radiokorrespondenterna. Titti Nylander, programledaren för detta indoktrineringsprogram i den vad vi genom ständig upprepade propagandahjärntvätt tvingas att uppfatta som FRIA RADIO, kallar dessa inslag ”pärlor”. Pärlor för vem?
Och medan vi oupphörligen och dagligen matas med lögner om hur förträffliga vi svenskar är på allt ifrån jämlikhet och jämställdhet till jordgubbar och gurka, och hur förfärligt lata, obegåvade, slösaktiga
et cetera våra grann- och andra länder är, springer många nationer förbi oss i praktiskt taget allt det som en medborgare kan vara stolt över.
Du som uppsökte Danmark, Norge eller Tjeckoslovakien för säg 20 år sedan, måste minnas hur det kändes att med stolthet kunna säga ”jag kommer från Sverige”. Besök dessa länder i dag och se om Sverige frammanar samma entusiasm eller om vårt kungarikes glans mer liknar en sprucken lerkrukas. Och ändå fortsätter vi som självmordskandidater som är så ur funktion, att de inte ens kan ta emot någon hjälp.
”Likt pirayor som vädrar blod i vattnet kommer en svärm pinnsmala, svartklädda expediter störtande mot mig i lyxbutiken nedanför Spanska trappan i Rom. Jag som bara ville smita in och ta en liten titt. Men det finns inga andra kunder i butiken, och just denna timme strax före lunch en fuktig romersk marsförmiddag tycks jag vara personalens enda hopp om framtiden. Och jag som inte ens gillar Roberto Cavalli! Jag retirerar nervöst baklänges ut ur butiken innan de förhoppningsfulla expediterna lyckas övertala mig att köpa något (…)” skriver Europa-korrespondenten Ingrid Hedström i en låååååång artikel i Dagens Nyheters omvärldens-sidor Världen/Special Europa.
Vad är detta Italien värt som vi har allierat oss med genom vårt inträde i EU? Betrakta den baksluga, svartklädda, pinnsmala svärmen av expediter som störtar mot vår ariska, potentiella räddare i nöden Ingrid Hedström… Betrakta den totala ineffektivitet som dessa italienare har lika mycket i sitt blod som vi har vår germanska ärlighet och effektivitet. En italiensk arbetsgivare anställer en pirayasvärm till sin folktomma butik… Vilken hjärnfattig galning, vilken slösare av mänskliga resurser och kapital… Och vilket skämt att sälja Roberto Cavallis design? Att exempelvis Sveriges kanske mest framgångsrika företag, Hennes & Mauritz, sålde Roberto Cavallis kollektion bestående av 20 herrplagg och 25 damplagg och underplagg med matchande accessoarer under hösten 2007, och att H & M samtidigt redovisade sitt bästa resultat någonsin…
Fortsätt du Ingrid Hedström med dina reportage. Dina barn, om du har några, kommer så småningom att säga: vår mamma bidrog också till Sveriges skenbara framgång.
Nog om vårt förträffliga Sverige. Här kommer det svarta Georgien.
- Georgien är smutsigt. Det finns flera cigarettfimpar och hundskit på gatorna än till och med i fimp- och hundskitvatikanen, Jönköping.
- Georgien är religiöst. Det finns ett oändligt antal präster och rabbiner och imamer precis överallt och nära på lika många ståtliga och mindre ståtliga kyrkor som det finns tempel i den världsberömda Burmesiska staden Bagan.
När de troende passerar en kyrka, tecknar de ett kors. Något överdrivet sagt, påminner gatubilden en smula om sovjetisk kollektiv spartakiad med ständigt lemflaxande.
- Det finns enorma klasskillnader i Georgien vilket kan avläsas av horder av tiggare och en del extravaganta palats och luxuösa bilar.
- Det finns hur många herrelösa hundar och katter som helst, vilket tyder på att de fattiga inte är lika hungriga som exempelvis Lenin- och Stalingradbor under andra världskrigets tyska belägring.
- Precis överallt finns antingen förfallna hus eller också övergivna halv- och kvartsfärdiga byggen.
- Inköpskvitton är inte lätt att erhålla, vilket antagligen tyder på att staten inte får sin beskärda del av handeln. I en elegant och vältilltagen butik på ”huvudgatan” köpte jag ett par relativt dyra örhängen och när jag begärde kvitto erbjöds jag en kraftig rabatt, som en kompensation för uteblivet betalningsbevis.
I den nya och flotta taxin som jag tog till flygplatsen fanns ett iögonfallande anslag som uppmanade mig att be chauffören att sätta på taxametern. Det gick han inte med på, utan en överenskommelse gjordes om ett fast pris. Utanför flygplatsen fortsatte förhandlingen och eftersom jag inte ville avstå från kvittot erbjöds jag på ett som var på en högre summa än den överenskomna och mellanskillnaden skulle vi dela på broderligt, antar jag.
- Att köra bil i staden i hastigheter som kan tävla med de som Mantorpsbanan bjuder på, är i Tbilisi lika naturligt som att köra enkelriktat i motsatt riktning.
- Vi var i (på) spa, en mycket fin anläggning. Spans allt i allo, en välgödd man, föreslog ett pris som vida överskred det som beskrevs i deras reklam. Till slut enades vi om tiden och priset, som visserligen var högre än vi hade räknat med, men ändå acceptabelt. När cirka 50 % av den avtalade tiden var passerad, dög mannen upp och meddelade att vi har överskridit tidlimiten. Vi bestred detta eftersom vi menade att sex olika klockor, det vill säga våra, inte kunde hux flux sakta sig. När vi skulle betala, begärde han 50 % högre pris än avtalat. Hans indisputabla argument var att vi fick en tvål och att den inte var inberäknad i prisöverenskommelsen. För det priset kunde vi fått tvål framställd av äkta hajfenor.
- Georgisk mat är inte mycket att hurra för, inte med hänsyn till att vi hälsomedvetna svenskar klassar pizza som skräpmat. De flesta georgiska rätter tillhör nämligen samma fylla-på-buken familj som pizza, knödel och dumplings.
- Sittandes på en restaurant sprang ett flickebarn in och stal våra pengar vi hade på bordet. Visserligen en för oss obetydlig summa, men handlingen försämrade vårt humör, ganska så betydligt.
Med detta var bara en förrätt. På en annan, en finare restaurang, kom en välbyggd man in och ville ha pengar till en öl. Han fick det inte och det inte på grund av att vi ansåg att georgiskt öl inte var någon höjdare. Mannen gick ut i den Georgiska natten och återkom något senare, hotandes att han skulle skära av halsen på en av oss.
- Det fanns två alternativ att växla pengar på: officiellt i en bank och så vid sidan om banken. Fördelen med bankväxlingen var att man var nära på garanterad att få äkta, oförfalskade sedlar och dessutom, man erhöll ett mångstämplat kvitto. Nackdelen var att växlingen tog proportionell lika lång tid som tunnelbygget under Hallandsåsen.
- Besöker jag en ny stad uppsöker jag nästan alltid stadens kyrkogårdar och bibliotek. I Tbilisi gick jag till National Parliamentary Library of Georgia. Jag blev inte insläppt eftersom jag saknade något jätte, jätteviktigt behörighetsbevis. Jag envisades och därför hänvisades jag till en närliggande gata härbärgerande en potentat med makt att utfärda plåt som öppnar biblioteksdörrar. Men jag var så graverande utsocknes att tjänstemannen inte vågade ta på sig det riskfyllda ansvaret, utan hänvisade mig att vandra till en annan pampig byggnad och därifrån…
Till slut stod jag öga mot öga mot självaste Sankte Per, himmelrikets portvakt, som noggrant studerade mitt pass och länge verifierade min identitet i en dator. Jag tänkte på Lukas 18:25, Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för en obetydlig svensk att komma in i detta Georgisiska bibliotek, när det ett tu tre visade sig, att National Parliamentary Library of Georgia, hyste två av mina böcker i sina samlingar, och en av dem var ”Von Astrid zu Lindgren : Biografischer Roman”, det vill säga ”Från Astrid till Lindgren” på tyska. Astrid övertrumfade allt och alla och så blev alla dörrar öppna, och jag erbjöds till och med kaffe, något som jag avböjde med hänvisning till att mitt besök hos dem tog bra mycket längre tid än jag kunde förfoga över.
- Vid en fontän nära presidentpalatset, tog jag av mig klockan och tvättade av mig svett och damm. Tre parkarbetare njöt av sin paus två, tre meter ifrån mig. Jag gick därifrån och någon minut senare upptäckte jag att jag inte bara lämnade min svett och mitt damm vid fontänen utan även min soldrivna klocka, som jag köpte i New York, USA, vid min senaste visit. Jag återvände prompt tillbaka bara för att erfara att samtliga tre planteringsproletärer var brådstörtat väck och med dem även min dyra klocka, bara dammet var kvar.
Jag återvände till samma plats dagen därpå och det inte bara på grund av att jag tyckte att stället var oförglömligt fint. En polis berättade för mig att de arbetare som fanns där i dag inte var desamma som var där i går eftersom dessa jobbare tvingas av säkerhetsskäl byta arbetsplats varje dag, platsen var ju trots allt bara ett skutt från presidentens residens.
Men jag kände igen två löntagare från igår, återigen vilandes vid den rogivande springbrunnen. Eftersom jag hade en översättare med mig, bad jag henne tilltala desamma och hur osannolikt det än låter, de erkände eller snarare skvallrade, att deras tredje kollega tog klockan.
Jag har den på handen just i denna stund, trots att solen befinner sig i samma Amerika som jag inhandlade den i.
- Jag har en känsla av, och jag är inte ensam om den, att inte alla invånare i Georgien kan läsa och skriva. På valdagen den 1 oktober såg jag, och jag var inte ensam om det, människor som ledsagades in i det ”hemliga” båset med hänvisning till att de behöver hjälp att rösta. Andra åter kryssade valsedeln på ställen som definitivt inte var avsedda för detta. Med andra ord, de verkade inte ha någon aning om vad det stod på valsedeln.
- Rädslan är något som en och annan väljare böjde sig för. Jag vet det eftersom flera vittnade om den. De svor på att de tvingas att rösta på Saakasjvili om de vill undgå repressalier. Jag undrade hur någon skulle kunna veta vad och vem de röstade på, om de inte själva avslöjade detta?
Det finns kameror överallt, lät svaret, och det trots att det inte fanns några som helst kameror i sikte, jag visste det och jag var inte ensam om det. Det var nämligen en av valobservatörernas uppgifter att försäkra sig om det.
- Myter om det ena hotet och det andra och det tredje, florerar i Georgien lika starkt och ohämmat som religiös tro. Ingen av dessa skräckfabler som jag fick presenterat för mig verkade vara faktaunderbyggda. Men vad vet jag om sånt, jag som är såpass världslig att jag inte ens tror på Storsjöodjuret.
År 2008 försökte man med hjälp av en värmesökande kamera och fyra webbkameror spåra upp vidundret i Storsjön. Jakten finansierades bland andra även med penningar från EU som länsstyrelsen förfogar över. Knappast någonsin användes EU-medel till mer behjärtansvärda ändamål.
- Även jag och mina kolleger i Georgien var på jakt. Vi ville köpa vykort och till dem, tillhörande frimärken. Efter intensivt sökande och starkt engagemang från våra lokala vänner, lyckades vi faktiskt med uppdraget redan efter 4 dagar. Det återstod ytterligare fyra dagar för att finna en brevlåda eller vad som helst annat som kunde ta hand om de frankerade vykorten. Det lyckades ej, trots resor hit och dit, med tunnelbana, buss och taxi. Vi frågade på banker och på stora och små hotell, vi bad och utlyste en belöning till den som tog hand om våra vykort. Inget hjälpte. Även bland dem som kunde läsa och skriva, fanns det sådana, som aldrig hört talas om ställen där man postar vykort, brev eller annan post.
- Det finns en lång rad livsmedel, tvättmedel och annan finmald materia som säljs i för innehållet alltför stora förpackningar. Sådana är inte så sällan försedda med brasklappen att innehållet kan ha skakats samman under transport. Juridiskt sett kan man dessvärre inte kalla detta ett bedrägeri men att producenten använder sig av detta försäljningstrick för att maximera sin ekonomiska vinst, står utom allt tvivel. Det är nämligen givet att så gott som alla konsumenter är beredda att betala mer för en stor förpackning än för en liten av samma vara. Vore det inte så, så skulle alla producenter bestämma sig för att ordentligt sammanpressa det åtråvärda pulvret innan den för ändamålet betydligt mindre förpackningen skulle tillslutas. Då skulle transporten vara billigare, då skulle avgasutsläppet vara mindre, då skulle man spara på förpackningsmaterialet, då skulle varan vara billigare…
Samebakatedralen, Tbilisis heliga treenighetskatedral, säljer heligt (?) vin. Det är inte alltför dyrt och den designade svarta flaskan med katedralen avbildad i guldfärg som flaskans dekal, är lockande. Men när man öppnar flaskan blir man snart varse om att den är till hälften tom, som en pessimist skulle ha sagt och fylld bara till hälften, som en rättsordnings realist skulle konstatera. Jag tycker ändå att den halvfyllda vinflaskan med det heliga vinet inte är något att klaga på. Den stolta och rika Treenighetskatedralen uppsökes av hundratals bedjande människor dagligen, de köper levande ljus, stoppar pengar i insamlingsbössorna, följer alla slags religiösa regler och påbud och jag är nära på säker på, att den andel böner som blir åhörda är mindre än 50 %. Om inte så vore fallet, skulle troligen antalet katedralbesökare minska. Vad skulle folk be om, om alla deras böner var åhörda och tillgodosedda?
- Utanför treenighetskatedralen står en rad taxibilar. Det är alltid samma bilar eftersom det är deras förlagda plats.
”Hotell Diplomat”, säger vi.
”Det blir 10 lari”, säger chauffören.
”Vänta, vänta”, protesterar vi. ”I går kostade samma resa i samma taxi 3 lari.”
”Det kostar 3, 4 lari när alla vägar är öppna, men i dag måste jag köra runt hela staden på grund av olika avspärrningar.”
”OK, kör för 10 lari”, säger vi, som har rätt så bråttom till ett möte.
Mannen kör raka vägen till vårt hotell på några minuter, inte en enda avspärrning någonstans. Väl framme ger vi honom 5 lari. Han protesterar: ”Har vi kanske inte avtalat 10 lari?”
”Jo, det hade vi, med det var som en eftergift för alla avspärrningar som enligt dig skulle förlänga resan, och vi möttes och hindrades inte av någon avspärrning”, motargumenterade vi.
”Är det mitt fel, kanske? Ett avtal är ett avtal”, konstaterade han och tog emot ytterligare en femma.
Denna taxichaufför berättade att han inte brydde sig om vem som vinner i det förestående parlamentsvalet. Han menade att det var ett val mellan pest och kolera.
Det är möjligt att det är så, svaret ruvar framtiden på. Men en sak är säker och det är att det inte är politiker som formar ett lands vardag och framtid utan det är den enskilde medborgaren. Inte minst med sina egna vardagshandlingar.
Om den här droskkarlen söker upp treenighetskatedralen under sina raster är det troligt att det inte är rättvisa och demokrati han ber för utan flata, utländska kunder som liknar oss.
Ett sant demokratiskt land kräver inte bara ärliga och rättspatoskännande politiker utan även ”allmänna” människor, de som som e. e. cummings kallar mostpeople.
Vi valobservatörer har avgett en rapport i vilken vi konstaterade att vi bevittnat ett demokratiskt val i Georgien. Men det fanns ändå ett aber i resonemanget: ett land som uppvisar det jag beskrev ovan, är definitivt mera hierarkiskt än demokratiskt, även om exempelvis det hierarkiska Sverige med oändligt antal hemlighetsstämplade (o)gärningar på parlamentarikernas töjbara och böjbara samvete, gärna kallar sig transparent och demokratiskt.
Denna rapport är satt med teckensnittet Georgia.
© Vladimir Oravsky
