Vem var författaren Gustaf Janson? Kort kan epitetet ”Sveriges Jack London” passa. För övrigt myntat av litteraturforskaren Bo Benich-Björkman. Gustaf Janson levde mellan 1866-1913. Stockholmsanknuten och ofta publicerad av förlaget Ljus. Första gången romanen ”Lögnerna” kom ut var 1912. Hägglunds faksimilutgåva trycktes 2014.

Svenska Dagbladet rapporterade på kvällen 19/12 under rubriken ”AU skickar 5 000 soldater till Burundi” att Afrikanska unionen har beslutat att sända 5 000 fredsbevarande soldater till Burundi för att skydda civilbefolkningen. Det är första gången AU sätter in militär i en medlemsstat utan landets medgivande.” Av artikeln nedan ser man att Burundis ledare nog är alltför självständig i USA-imperialismens smak. Burundi har en liten yta, som landskapet Småland, – men en befolkning som är större än Sveriges. Vad som sker där nu är viktigt och illavarslande.

Läs hela inlägget på Jinge

Tyvärr är Margareta Zetterströms ädla ord luft. Det fransmännen kallar "verbiage". Om hon stöts av ordvalet flyktingarna "väller in" bör hon titta på filmer i TV och bilder i tidningar och på nätet. 

I söndags kapsejsade fartyg igen med drygt 900 människor från Afrika utanför den italienska ön Lampedusa. På måndagsmorgonen hade 28 stycken räddats. Det här var en alltigenom fabricerad olycka, ett i raden massmord på Afrikaner.

De en gång stora judiska samhällen i Tunisien och Egypten har nästan försvunnit. De som fortfarande finns kvar behandlas med misstro och misstänksamhet av samhället. Den arabiska våren har gjort deras situation ännu svårare. Andreas Gorzewski rapporterar

2012-12-09 DN "I måndagen tilldelas Europeiska unionen Nobels fredspris i Oslo. Men bakom den ­moderna mytbilden av fredsprojektet döljer sig en historia om koloniala ambitioner. Det som skulle ena Europa var en gemensam exploatering av Afrika – och projektet hölls vid liv ända in på 1960-talet, skriver Stefan Jonsson och Peo Hansen."

En av Sveriges största arbetarskildrare Jean Hermanson, skicklig fotograf, filmare och gammal FiB-medarbetare, är död. Jean medverkade tidigt i Folket i Bild/Kultufront med ett reportage från Guinea Bissau tillsammans med Anders Ehnmark. Ehnmark skriver en runa över honom i Expressen som FiB fått tillstånd att publicera.

Efter en årtionden lång period av icke-läsande av romaner hade berget av olästa sådana vuxit. Först i år började jag beta av det, och när det började märkas, drog jag mig inte för att handla på bokrean, däribland Jens Lapidus Fucka inte upp som en direkt följd av att jag hade sett hans Snabba cash på bio.

Nog var den bra, men fler böcker av den författaren blir det inte, tänkte jag. Den dåliga svenskan, som måhända var avsiktlig, stod jag inte ut med.

Åter till det olästa bokberget, alltså. Där dök en bok upp, vari var instucket ett hopvikt pappersark. »Det skulle vara roligt om ni ville recensera Missionärerna, som är min debutroman«, stod det på lappen, som var personligt och otydbart undertecknad. Men namnförtydligandet sa Lapidus, John Lapidus.

När fick jag den boken? Svagt erinrade jag mig ett bokbord på ABF-huset i Stockholm i samband med något möte jag gått på. Årtalet var, enligt den hopvikta lappen, 2004…

Skamsen beslöt jag att läsa boken omedelbart, utan att ha noterat skillnaden mellan J(ens) och J(ohn) Lapidus.

En svensk frilansjournalist i tidens Zimbabwe umgås med afrikanska och europeiska volontärer liksom med svenskar i press och diplomatkår, med vilka han inte är överens om sanktionspolitiken. Genom sina ovanligt nära kontakter med zimbabwiska aktivister dras han in i kidnappningsplaner, som han känner sig kluven inför.

Författaren har egen erfarenhet av förhållandena på ort och ställe, och sanktionspolitiken är bokens egentliga måltavla, fastän den vävs in i en berättelse med spänning och romantik. Tyvärr lyckas den aldrig förklara problemet på ett övertygande sätt. Det verkar som att författaren hållit igen för att inte boken ska kännas som faktabok eller politisk pamflett. Man får heller inte någon inblick i hur zimbabwierna egentligen lever, vare sig de vita eller de svarta. Ändå är innehållet inte alldeles förfelat, för en inblick i hur utlänningarna lever och beter sig får man, de som lever av att officiellt ogilla Mugabe.

Kidnappningsintrigen hänger också i oklara trådar, men jag ger författaren den elogen, att rollfigurerna inte är tecknade i svartvitt (i betydelsen goda och onda). Det är inte alltid lätt att handla rätt, och vad är rätt? En viss tröghet till trots uppnås i alla fall viss spänning, och de försiktiga romantiska stegen känns trovärdiga.

Men så var det där med Lapidus språk. Med fördomen att jag läste Jens Lapidus debutroman väntade jag det värsta, stördes av utelämnade »att« och långa dialoger med korta anföringar där jag tappade bort vem det var som sa vad. Dock tänkte jag, att han kan skriva, skönt att inte känna sig tvungen att plöja igenom en med konstlat dålig svenska!

Nu får jag be författaren John om ursäkt, ifall min lapsus färgat min bokanmälan för mycket. Boken som helhet höll uppenbarligen sex år efter att den skrevs, eftersom jag läste den med intresse. Zimbabwe, Mugabe och sanktionerna – ingenting tycks ha förändrats under dessa år som gått. Det var inte skönt att känna.

En sökning på ”Nelson Mandela” i en av våra största bokbutiker på nätet ger 161 träffar. Nu finns ytterligare en bok i handeln av Time-redaktören Richard Stengel. Behöver vi ytterligare en bok om Nelson Mandela?

Richard Stengel är förutom redaktör för Time Magazine också Mandelas livstecknare. Stengel arbetade tätt tillsammans med den då nyss frigivne presidenten med hans självbiografi Den långa vägen till frihet och i arbetet med den Oscarnominerade dokumentärfilmen Mandela.

Till skillnad mot tegelstenen Den långa vägen till frihet så är Stengels nya bok en bärbar historia på nätta 223 sidor. Boken är Mandela sammanfattad i femton lektioner med tillhörande praktiska exempel. Stengel plockar på ett respektfullt sätt av Mandela helgonglorian och gör honom till en människa av kött och blod som tar strategiska beslut för att kunna uppnå sitt huvudmål. Författaren förklarar: ”Nelson Mandela är en principmänniska – med en enda princip: Alla ska ha samma rättigheter, oavsett ras, hudfärg och kön. Så gott som allt annat handlar om taktik.”

Problemet med helgon är att de är onåbara. Genom att förmänskliga Mandela gör Stengel hans femton lektioner till handfasta tips som varje människa kan ta åt sig. Exempelvis säger han: ”Mod är inte detsamma som att inte vara rädd.” Mandela erkänner att han varit rädd många gånger. Under Rivonia-rättegången, på Robben Island och under sin tid som den sydafrikanska statens värsta fiende under sitt alias ”Svarta nejlikan”. Något han aldrig varit rädd för att berätta om, är att han ofta är rädd.

Den här typen av böcker riskerar att bli sötsliskiga historier som handlar om ikoner istället för människor. Läsaren blir inte klokare men uppfylls av en känsla av otillräcklighet. Richard Stengel att falla i sliskighetsfällan genom att gör huvudpersonen till människa. Därför blir Mandelas arv en lustfull läsning med praktiska exempel på hur man kan resonera kring femton livsgåtor. Argumenten presenteras av en av världens klokaste män – ingen halvgud.

Richard Stengel Mandelas arv Forum