Riksrevisionens omfattande granskning av reformen som infördes 2010 gav patienterna möjlighet att själva välja vårdcentral och privata företag i vårdbranschen fick fri etableringsrätt. Men systemet har fått kritik för att missgynna bland annat äldre och multisjuka. Riksrevisionens granskning bekräftar kritiken. Utvecklingen i Region Skåne och Västra Götaland visar till exempel att friska individer gör fler läkarbesök, medan sjuka patienter gör färre. Det allvarligaste av allt är att det verkar som om vårdvalsreformen har resulterat i undanträngningseffekter. De patienter med störst vårdbehov trängs undan, till förmån för patienter med mindre vårdbehov, säger riksrevisor Jan Landahl.
Riksrevisionen konstaterar också att vårdcentralerna inte främst finns där behoven är som störst. Tvärtom.
– Vår analys visar att vårdcentralerna företrädesvis har etablerats där invånarna har högre medelinkomster, är bättre utbildade och är yngre än 70 år, samtidigt som nedläggningarna drabbat svagare områden i större utsträckning. Stina-Clara Hjulström, ordförande för Demensförbundet, har samma uppfattning.– Det är nästan en fars att de sitter med en katalog med 120 företag som de ska välja mellan. De är så sjuka att de inte ens kan hålla en färdtjänstkupong i handen. Vårdvalet är till för friska som kan välja och vraka.”
DN skriver ”Riksrevisionen dömer ut vårdvalet”. Och förre socialministern Göran Hägglund försvarar i skrivande stund vårdvalet på SR Nyheter, och refererar till och feltolkar tidigare rapporter (se nedan).
Vårdvalet har ökat sjukskrivningarna. Detta behandlas vid ett seminarium på ABF 17/11 med med dr. Jan Halldin som moderator och med Gemensam Välfärd, Stockholms vårdnätverk och PRO Kultur som arrangörer.
Jan Halldin har tidigare påtalat att en rapport i Stockholms län visat att vårdcentraler i utsatta områden har listade invånare med stora vårdbehov, som är mindre nöjda med sin primärvårdsmottagning och att de söker i större utsträckning akut på sjukhus. Varför har det blivit så?
Då Vårdval Stockholm infördes 2008 togs det socioekonomiska indexet i SLL bort. I genomsnitt förlorade då en vårdcentral i ett utsatt område två miljoner kronor i fast ersättning per år jämfört med en vårdcentral i ett välbärgat område. Rinkeby vårdcentral, som hade det högsta värdet på socioekonomiskt index 2007, förlorade drygt 11 miljoner kronor mellan 2007 och 2008. Personalstyrkan fick lov att nästan halveras trots ungefärligen samma antal listade personer.
* Vårdcentraler i utsatta områden har för att kompensera sig behövt ta ett större antal läkarbesök. Den prestationsbaserade ersättningen (den rörliga andelen), som främst har med antalet besök att göra, är i Stockholms läns landsting cirka 60 procent, betydligt högre än i andra landsting. Då lönar det sig främst med korta okomplicerade läkarbesök då man får betydligt högre ersättning för läkarbesök än för sjuksköterskebesök. Av ekonomiska skäl omvandlas telefonrådgivning och sjuksköterskebesök till läkarbesök. Flera läkare har vittnat om detta. Det finns också visst stöd för att patienter med sammansatta vårdbehov i dag får besöken uppdelade på fler återbesök mot att tidigare ha fått alla åkommor bedömda och åtgärdade vid ett besök.
* Detta innebär sämre vårdkvalitet, man missar helhetsbilden och riskerar att missa allvarliga sjukdomar.
Alliansens sjukvårdsföreträdare inom SLL kommenterade femårsutvärderingen av Vårdval Stockholm på DN:s nätupplaga 3/2 under rubriken »Ny rapport slår hål på myterna om Vårdval Stockholm«. Artikeln påstår att »Det tidigare ersättningssystemet, med en hög fast ersättning och inte främst ersättning per vårdbesök, gynnade snarare vårdgivare än patienter i socioekonomiskt svaga områden«. Detta är alltså helt felaktigt. Det är nödvändigt, så länge vårdvalssystemet finns kvar, att justera den fasta ersättningen i SLL utifrån socioekonomiska förutsättningar, vilket 16 av 21 landsting redan har gjort.
DN skrev tidigare i år att ”Välfärdsföretagen får varje år mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar. Men viljan att betala skatt är låg. De fem största välfärdsbolagen omsatte förra taxeringsåret 22,4 miljarder kronor, hade en vinst på uppskattningsvis 1,2 miljarder – och betalade bara 26 miljoner kronor i skatt.” Detta blir en skatt på c:a 2 %, medan bolagsskatten egentligen är 22,3 %. Skatteverket bedömer – gissar? – att bolagen inte bryter mot reglerna. I så fall, varför har Sverige regler som möjliggör sådan skatteplanering, sådant skattesmiteri, som är omöjligt (bra nog) för vanligt folk? Särskilt som uppgifterna om denna skatteplanering inte är nya.
DN ska ha en honnör för sin artikel och för artiklarna tidigare av Maciej Zaremba om brister i svensk sjukvård i artikelserien ”Patienten och prislappen”. Men DN ifrågasätter inte existensen av privata aktörer inom skola, vård och omsorg. Och kritiken i gårdagens blogginlägg kvarstår.
Dagens Industri skriver 6/10 2011 under rubriken ”Åtta av tio gör vinst i vården” läsa: ”På tre år, mitt under finanskrisen, har hälso- och sjukvårdsföretagen visat upp stigande rörelsevinster på sammanlagt 18,6 miljarder kronor”. ”Under 2009 hade de drygt 23 000 hälso- och sjukvårdsföretag som ingår i SCB:s underlag en samlad omsättning på drygt 47 miljarder kronor, varav merparten är skattemedel”. Särskilt omfattande är den privata verksamheten i Stockholms län.
I ett kommande inlägg beskrivs protester från vården.
Detta inlägg har även publicerats på bloggen http://jinge.se.
