Enligt de palestinska fackföreningarnas union är omkring 200.000 personer i Gaza nu arbetslösa, vilket påverkar runt 900.000 personer. Statistiska centralbyrån uppskattar att antalet fattiga stigit till 700.000 personer (38,8% av befolkningen), varav 380.000 (21,1%) extremt fattiga.
Förödelsen i Gaza är ofattbar. 18.000 hus har förstörts helt, och 41.000 delvis. 145 skolor, åtta sjukhus, 13 hälsocentra och 180 moskéer har skadats - 71 är helt förstörda. Också kyrkogårdar – nio muslimska och en kristen – har attackerats så att de dödas ben spridits omkring. 461.000 personer har förlorat sina hem, och lever i tillfälliga skydd inför den stundande vintern.
I staden Shujaya, med 150.000 invånare, har praktiskt taget varenda byggnad förstörts. Knappast ens i de hårdast bombade områdena under andra världskriget har någonting liknande setts. Israel har uppenbarligen här testat nya mer dödliga vapen som kunnat utradera sex- till åttavåningshus, där alla invånare – ofta släkt med varandra och boende i en variant av storfamilj – samtliga dödats samtidigt. 91 storfamiljer har på detta sätt helt utraderats i dessa anfall. Totalt dödades under den 51 dagar långa offensiven 2.153 personer medan över 11.000 skadades, varav 3.000 förväntas få men för livet. 83% av de dödade var civila, varav 578 barn, och 85% dödades i sina egna hem.
Totalt använde Israel 21.000 ton explosivt material – motsvarande två atombomber – innefattande även ämnen som tungmetaller, utarmat uran och varianter av klusterbomber. Vatten- och avloppssystemen förstördes liksom det enda el-verket i Gaza. 36 ambulanser attackerades med 22 dödade sjukvårdare som följd, 18 journalister dödades och sju FN-skolor anfölls (med 40 döda och 240 sårade). 450 fabriker har förstörts liksom många jordbruk, och det finns inte längre något kött på marknaden eftersom i princip alla får dödats. Marken är nu så förorenad av kemikalier att den inte längre lämpar sig för odling.
Redan tidigare, före sommarens attack, konstaterade FN-rapporter att Gaza i princip skulle bli obeboeligt efter 2020 om ingenting gjordes. Det senaste angreppet har knappast förbättrat situationen. När nu Sverige – som 135:e land i världen, och ett av de första i EU – tagit beslutet att erkänna Palestina diplomatiskt medför det också ett ansvar att få ett slut på avspärrningen och förtrycket av det palestinska folket. Att se till att ockupationen av Västbanken upphör och gränserna till Gaza öppnas, så att det palestinska folket återfår sin värdighet och den palestinska staten äntligen upprättas, även på marken. Det är inte en dag för tidigt att detta arbete påbörjas.
