Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering.

Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information. Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och bilder på svenska marinfartyg som genomkorsar fjärdarna. Så mycket hann jag lära mig om vittnespsykologi på den 5-poängskurs i kriminaljournalistik jag gick för tjugo år sedan.

Trolig ubåt kan också vara politik: hur mycket kallt stål klarar traineeregeringen? Den rödgröna regeringen Stefan Löfven – med Vänsterpartiet som krycka – har hittills varit rena önskedrömmen för Vladimir Putin. I stället för att ta höjd för det spända läge som råder i Europa har man obekymrat ägnat sig åt hemmaplanspolitik och därmed givit indirekt stöd till en utveckling som Putin vill se och verkar för.

Att en nytillträdd regering ägnar sig åt att genomföra den politik man gått till val på är i Arvidson värld alltså en skänk till Ryssland (eller Putin som det numera heter). Skulle Stefan Löfven inlett sin regeringstid med att gå till (verbal?) attack mot Ryssland och ansöka om medlemskap i Nato?

Med erkännandepolitiken i fråga om Palestina har Sverige bidragit till splittring i EU. Utrikesminister Wallström skapade på egen hand en spricka i relationerna till USA genom att bemöta kritik från Vita Huset med att det inte är USA som bestämmer svensk politik.

Vår utrikesminister har alltså ställt till det genom att antyda att Sverige är ett suveränt land. Vad ska man säga?

Allvarligast är att den säkerhetspolitiska standardformuleringen om den militära alliansfriheten ändrats från ”har tjänat oss väl” till ”tjänar oss väl”. Glöm det där med medlemskap i Nato.

Instämmer, och det är inte bara inom vänstern man ifrågasätter den illusoriska trygghet ett medlemskap i Nato skulle innebära. 

Det här är exakt vad Kreml har velat höra. Men Kreml hotar också. Retoriskt genom uttalandepolitik – och man tar gärna till storsläggan – om att Sverige närmare Nato är spänningshöjande. I konkret handling ökar trycket till havs och i luften. I det psykologiska spelet ingår också att förlöjliga försvaret.

Ja, någon eller några vill uppenbarligen testa den nya regeringen och ifrågasätta vår försvarsförmåga. Frågan är hur långt man behöver gå för att leta efter dessa krafter:

Budgeten blir ett lackmustest på hur den rödgröna regeringen pallar trycket: hur blir det med försvarsanslaget? Ett annat är det värdlandsavtal (HNS) som alliansregeringen före valet, och i samråd med Socialdemokraterna, kom överens med Nato om.

Försvarsmakten hävdar att man haft indikationer på kränkningar en längre tid. Först nu, mellan riksdagsvalet och det att den nya budgeten läggs fram, väljer man att offentliggöra det inför en medievärld som uppenbarligen glömt allt vad man lärt av 1980-talets ubåtsjakt. Cui Bono? Ja. vem tjänar på det som nu sker inför våra ögon. Ryssland? Det svenska försvaret? Nato?För övrigt anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras och värnpliktsarmén återinföras. Ett lands försvar är en alltför allvarlig sak för att överlåta åt skjutglada generaler och deras megafoner på ledarsidorna.

 

Inlägget är även publicerat på Toms blogg Tankar i Trappen här.