Att erkänna Palestina vore ”destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen” skriver (KD)-ledamoten i Riksdagen Tuve Skånberg i en debattartikel. (FP)-ledaren Jan Björklund, som med näbbar och klor personligen försökt förhindra palestinierna att vinna inträde i något FN-organ, undrar - tillsammans med avgående demokratiministern Birgitta Ohlsson - mot bättre vetande ”Vilket Palestina är det Sverige ska erkänna?”. Och ledamoten i Konstitutionsutskottet (KU), Annicka Engblom (M) har KU-anmält statsminister Stefan Löfvén för att ha ”brutit mot grundlagen och regeringsformen” (sic).
Längst går, inte oväntat, ordföranden i Samfundet Sverige-Israel, Ulf Öfverberg, som ser beslutet - tillsammans med invalet av den muslimske (MP)-ledamoten Mehmet Kaplan i regeringen - som en öppen flört med ”jihadismen” och ”ljusskygga kopplingar till en undervegetation av judehat”.
Gemensamt för kritikerna är att de fram till nu aldrig själva tagit några som helst initiativ för att lösa konflikten i Palestina, att de aldrig krävt att den israeliska ockupationen skall upphöra, byggandet av nya bosättningar stoppas eller blockaden av Gaza hävas. Man har hela tiden gömt sig bakom olika krav som palestinierna måste uppfylla – och som redan sedan länge är uppfyllda – med förhoppningen att israelerna skall hinna fullfölja sina avsikter, att ockupera hela Palestina, innan någon hinner upptäcka vad som hänt. Men nu faller maskerna.
Enligt den israeliska regimen - som just genomför den största landstölden på årtionden och planerar för ytterligare över 2.600 nya olagliga bostäder – är det palestinierna som de senaste 20 åren utgjort det största hindret för fred. Och den förre ambassadören till Sverige, Zvi Mazel - mest känd för att ha vandaliserat konstverk - har i israelisk radio förklarat att den nya svenska hållningen kan förklaras av den stora arabiska minoriteten i Sverige, ”som vuxit obeskrivligt detta år”, tillsammans med en socialdemokratisk bakgrund som är ”pro-arabisk, pro-islamisk och anti-israelisk”. Allt detta är naturligtvis rent struntprat.
Sanningen är att ett erkännande av Palestina kanske mer än någonting annat klargör exakt vad som gäller, att det skall finnas ett Palestina vid sidan om Israel och att denna stat skall grundas på gränserna från 1967 - innan ockupationens början. Därför har 134 länder före Sverige, bland annat Island, redan erkänt Palestina. Det är EU och USA som släpat efter. Nu måste krafttag tas för att förverkliga det som hittills bara stått på papper. Sveriges regering måste sätta verklig press på Israel - med bojkotter, sanktioner, och indragna investeringar - för att få ett slut på ockupationen.
Gunnar Olofsson
