Sanningen är att Liljestrand/Andersson råkat ut för en översättningsmiss. I den engelska versionen av Putins tal står det att ICJ stödde västs, dvs. bombarländernas, synsätt ("approach"). Den skrivningen finns inte i det ryska originalet.

Hans uttalande om ICJ syftar direkt tillbaka på satsen "что никакого разрешения центральных властей страны для одностороннего объявления независимости не требуется", att det  inte krävs något tillstånd för landets centrala myndigheter för en ensidig självständighetsförklaring.

Putins "förvrängning": Liljestrand/Anderssons har nu även funnit en "förvrängning" till av Putin, nämligen att han nämner FN-stadgans artikel 2, kapitel 1 i referatet av ICJ:s utslag, trots att domstolen inte nämner den paragrafen.

Det är ett nonsensargument. I den paragrafen finns det nationella självbestämmandet, som ICJ:s utslag handlar om – så självklart att domstolen inte nämner den specifika paragrafen.

Så till de övriga argumenten.

Är Kosovos ett prejudikat? Det står naturligtvis Liljestrand/Andersson fritt att hävda att Kosovos självständighetsdeklaration inte är något prejudikat.

Men när ICJ har fastslagit att Kosovos självständighetsförklaring inte stred mot internationell rätt och 108 länder har erkänt Kosovo, är det svårt att se att fallet inte skulle få några som helst prejudicerande effekter.

Vad som blir prejudicerande och vad som inte blir det avgörs av utvecklingen, så där får vi vänta på definitivt svar. I den internationella debatten är det påtagligt bombarstaternas ståndpunkt att Kosovo inte är prejudicerande, medan de som motsatte sig Kosovos ensidiga utropande är benägna att betrakta det som prejudikat, enligt Karl Gerhards princip: Vill dom ha det så, så ska dom få det så.

Det är ju svårt att tänka sig att USA skulle kunna fara fram över världen och utropa nya stater som de vill och godtyckligt förvägra andra stater samma rätt utan att detta får konsekvenser i andra staters agerande.

Är Ryssland skyldigt till kriget i Ukraina? Liljestrand/Andersson argumentation tycks ytterst bottna i en helt förvrängd bild av Ukrainakonflikten:

"Ryssland har intervenerat militärt i Ukraina och gjort sig skyldigt till aggression mot landet, som banat vägen för annektionen av Krim och fullskaligt krig i östra Ukraina, vilket lett till många dödsoffer och hundratusentals på flykt."

Låt mig bara konstatera att OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, som har observatörer på plats längs den ukrainsk-ryska gränsen, inte har funnit att ryska trupper kränkt gränsen.

Att skylla dödsoffren (redan över 3 000) och flyktingströmmarna (nära miljonen enligt FN) på Ryssland är en groteskt partisk hållning. För alla som följt konflikten och vet något om den historiska bakgrunden är det uppenbart att Ryssland inte vill ha krig med Ukraina och inte heller krig i Ukraina. Orsaken till inbördeskriget som nu håller på att tyglas delvis tack vare Putins aktiva diplomati får helt läggas på Nato/EU som gjort Ukraina till måltavla för sin geopolitiska expansion.

Ryssland har legitima intressen av att Ukraina inte blir en bas för Nato-aggression mot Ryssland, med tanke på att Ukraina i två världskrig ockuperats med likartade motiv. Även om folkrätten inte skulle erkänna stormakternas "röda linjer", men vi vet att de finns där. För USA passerade Sovjetunionen en röd linje när den ville stationera kärnvapenmissiler på Kuba. För Ryssland är sannolikt ett direkt Nato-medlemskap för Ukraina bortom den röda linjen.

Liljestrand/Andersson varnar mig att min hållning "saknar förankring i Sverige och medför politisk isolering". Man bör dock inte förväxla en seriös diskussion om världsläget med någon sorts popularitetstävling. Freden gagnas bäst av att vi försöker förstå omvärlden, utan propaganda eller skygglappar. Är sanningen impopulär, desto viktigare att någon vill stå för den.

Stefan Lindgren