Försvarsdepartementets PM är föranlett av två avtal med Nato som den tidigare regeringen fattade preliminärt beslut om alldeles innan valet 2014. Det gäller samförståndsavtalet med Nato om s.k. värdlandsstöd enligt beslut den 4 september 2014 och tilläggsprotokollet till det s.k. statusavtalet PFF SOFA enligt beslut den 1 augusti 2014. Den tidigare regeringen avstod från att för allmänheten belysa vad dessa framförhandlade avtal innebär för svensk säkerhetspolitik. Tidpunkterna för regeringens beslut rörande dessa avtal, alldeles i slutskedet av den då pågående valrörelsen, medförde också att dessa avtals stora betydelse för svensk säkerhetspolitik aldrig blev föremål för offentlig debatt. Dessutom uttalade den tidigare regeringen att den avsåg att lämna proposition till riksdagen om bl.a. definitivt godkännande av avtalet skyndsamt, dvs. redan i slutet av 2014. Den efter valet tillträdande regeringen försköt emellertid frågan om propositionen nästan 1,5 år, till våren 2016. Mot denna bakgrund var mångas förhoppning att regeringen och försvarsdepartementet skulle utnyttja denna förlängda tidsperiod till att ordentligt belysa de säkerhetspolitiska aspekterna av de två avtalet. Den nu aktuella promemorian redovisar ingenting av detta utan är endast en avtals- och lagteknisk genomgång av konsekvenserna av de två avtalen.

Bristen på bredare analys

Denna brist på bredare konsekvensanalys är enligt föreningen mycket allvarlig och ett rent demokratiskt problem. Riksdagen och väljarkåren, dvs. ytterst allmänheten får därmed av regeringen inte ens en antydan om den stora säkerhetspolitiska förändring som avtalen möjliggör. Det innebär att frågor som rör den säkerhetspolitiska tryggheten för Sverige och dess medborgare omvandlas till en teknikalitet till skillnad från t.ex. frågor om medborgarnas trygghet vid ålderdom, sjukdom och ohälsa. De senare frågorna skulle i den politiska beredningen omöjligt kunna reduceras på det sätt som nu skett med Sveriges säkerhet. Det är mot denna bakgrund föreningen avger ett remissvar i frågan och vill peka ut några viktiga säkerhetspolitiska frågor för Sverige som promemorian går förbi.

Frågan om Nato-trupp, Nato-material och Natohögkvarter på svensk mark

Oavsett vad olika politiker idag uttalar som otänkbart eller osannolikt vad gäller konsekvenser av avtalen är det nödvändigt att klargöra vilka möjligheter de av regeringen fattade avtalen kan innebära. Det framgår således tydligt att de föreslagna avtalen och därtill

hörande lagändringar medför att svenska regeringen snabbare och enklare kan bjuda in Nato-trupp, placera Nato-materiel och även förlägga ett särskilt Natohögkvarter på svensk mark, när regeringen så beslutar. Det är uppenbart att stormakter såsom Ryssland noterar detta och förbereder olika motåtgärder, dvs. detta förändrar det säkerhetspolitiska läget för Sverige. Det innebär också att det som promemorian flera gånger nämner, underlättandet av övningsverksamhet i samverkan med Nato, av stormakter såsom Ryssland endast kan uppfattas som en bekräftelse på denna säkerhetspolitiska förändring. Avtalens inriktning i dessa frågor stämmer inte heller med regeringens uttalade mål för det svenska försvaret i andra sammanhang: ”Försvaret går från ett insatsförsvar till ett försvar med tydligare inriktning mot ett nationellt försvar” heter det som en sammanfattning av den försvarspolitiska inriktningen 2016-2020 på regeringskansliets hemsida. Vi kan således konstatera att – beroende på sammanhang - talar regeringen med kluven tunga.

Frågan om kärnvapen på svensk mark

Promemorian nämner inte frågan om placering av kärnvapen på svensk mark, vilket är anmärkningsvärt med tanke på Sveriges långa tradition av att motverka kärnvapen och deras spridning i världen. Det avviker t.o.m. negativt i förhållande till Nato-landet Norge som har begärt och fått ett undantag i sitt avtal med Nato just för utplacering av kärnvapen i fredstid. Betydelsen av detta undantag är emellertid begränsat eftersom bergrum och materiel i Norge är iordningställda för att ta emot kärnvapen vid allvarliga kriser och krigssituationer. Detta är väl känt av berörda stormakter såsom Ryssland. Det innebär således att Norge inte är undantaget från Natos s.k. kärnvapenparaply och de risker för användning av kärnvapen mot bl.a. Norge som det innebär. Vad värdlandsavtalet betyder för ökad risk för användning av kärnvapen mot Sverige i händelse av krig i Europa är en ytterst angelägen fråga att belysa. Frågan om kärnvapen i Sverige, som varit en stor politisk trygghets- och diskussionsfråga under hela efterkrigstiden, förbigås med tystnad i promemorian. Det är inte en seriös förberedelse inför riksdagsbehandlingen av värdlandsavtalet.

Den sammantagna bedömningen av den uteblivna analysen

Den dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson gav 1995 klartecken för avtalet för Sveriges deltagande i Natos partnerskap för fred. Han har dock därefter tydligt markerat att detta klartecken gavs i ett helt annat utrikespolitiskt läge som bl.a. innebar att många förväntade sig att Rysslands observatörsstatus i Nato skulle omvandlas till ett medlemskap i Nato. Så blev det inte, vilket han själv beklagar idag. I stället har avtalet om partnerskap om fred använts för att underlätta Sveriges deltagande i Natos krigsinsatser i Afghanistan, Libyen m.m.

Det finns därför anledning att befara att det grundläggande syftet med detta s.k. värdlandsavtal – bakom promemorians genomgång av det avtals- och lagtekniska - handlar om att underlätta svenskt deltagande i eventuella kommande krigsinsatser i Europa från Natos sida. Det finns några, kanske förtäckta, signaler i promemorian om detta. En sådan är att ordet alliansfrihet inte finns omnämnt.

Mot denna bakgrund vill föreningen starkt avråda från att fortsätta arbetet med att förbereda riksdagen för att anta värdlandsavtalet utan i stället seriöst utveckla den historiskt framgångsrika alliansfriheten för att stärka säkerheten för Sverige och dess medborgare.

För Folket i Bild/Kulturfront

Ordförande i föreningen Folket i Bild/Kulturfront