I samma programintervju med Salonen står ”Närvaron av I, Culture Orchestra, ett fredsprojekt som förenar polska, georgiska, armeniska och ukrainska toppmusiker gör det också lätt att se paralleller med Barenboims västöstliga divanorkester som förenar israeliska och palestinska toppmusiker samtidigt som de politiska klyftorna i Palestina-frågan förblir olösliga.” Var god att se mitt blogginlägg här 25/8 förra året, där jag blygsamt föreslår att man ger Nobels fredspris till dirigenten Daniel Barenboim. (http://jinge.se/allmant/varfor-inte-ge-nobels-fredspris-till-daniel-barenboim-musiker-dirigent-och-fredsvan.htm). Jag skrev ”Om man inte vill ge Nobels fredspris till Julian Assange, Bradley Manning och Edward Snowden så framstår Daniel Bahrenboim och West-Eastern Divan Orchestra som en bra kandidat!
Då Orango spelades visades på storbildsskärmar bilder från 1930-talets Sovjetunionen, inte minst stora manifestationer, som nog föreföll konstiga för det stora flertalet. DN:s Martin Nyström ger idag – förklarligt nog för mig – Orango högsta betyg under recensionen ”Sjövild föreställning av okänd Sjostakovitj-opera.”
Nåväl, väl hemkommen och efter att inom 5 minuter ha öppnat dators mejlpost (vilket inte alls inhöstar applåder i familjen) möts jag av ett mejl från Sven Hofman som fäster min uppmärksamhet på sin artikel ”De eländiga Rysslandsexperternas skara” i Tidningen Kulturen som kritiserar en ledare i SvD 21/8, vilken ”verkar” kritisera just Valery Gergijev.
Detta har sitt intresse långt utöver musiksfären och jag återger den här med benäget tillstånd.
Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april 2013, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj 2013 ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” i juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet. I september förra året kom ett blogginlägg med anledning av att Karl XVI Gustaf då varit Sveriges statschef i 40 år. ”Demokratins vägröjare – lärdomar från Första Världskriget” kom 6 januari samt ”Första Världskriget och 100 år” 2/3 medan ”Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar” kom 30/7.
Sven Hofmans artikel.
Svenska Dagbladets första ledare på fredagen (22/8) handlar om en person som inte finns, Valery Gersiev. Den är signerad av Claes Arvidsson och uppges handla om en rysk dirigent. Arvidsson är som vanligt berusad av sin egen arrogans, vilken han alltid ansett vara en god förevändning för att inte sätta sig in ordentligt i saker och ting. Han är en av de sämst pålästa ledarskribenterna som denna tidning har haft på år och dag, vilket inte vill säga litet, och ståtar med en doktorsexamen i statsvetenskap från ett svenskt lärosäte, vilket tyvärr säger rätt mycket om den intellektuella standarden där.
Denne ideologiproducent och förmente Rysslands- och öststatsexpert är även ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien som håller internationellt renommerade auktoriteter som historikern Lennart Samuelson, med flera vetenskapliga arbeten om sovjetisk militärindustri och krigsekonomi, utanför sina led. Nu uppträder sagde Arvidsson även som kännare av ryskt musikliv och tillskriver Valery Gersiev, som denne genomgående kallas i ledarartikeln inklusive bildtexten, chefskapet för Marinskijteatern i Sankt Petersburg.
Den verklige teater- och operachefen där, dirigenten Valerij Gergijev, bryr sig säkert inte om charlatanerna. Han är en internationellt uppburen konstnär, år 2006 mottagare av Polarpriset, och tog 2002 initiativ till den så kallade Östersjöfestivalen i Stockholm, tillsammans med bland andra Esa-Pekka Salonen. Sedan 2007 är han också chefdirigent för London Symphony Orchestra. Misstanken uppstår att det är samme person som Arvidsson försöker tala om i sin ledare. En annan misstanke som uppstår är att Arvidsson har misstagit den ryska/illyriska bokstaven G för en snarlik bokstav S i vårt latinska alfabet. Är Rysslandsexperten Arvidsson alls ryskkunnig?
Oroande är dock att det är sådan expertis som i stort styr och skapar den svenska bilden av Ryssland 2014. Den saknar väsentlig sakkunskap. Den orienterar sig till ett hundra procent efter ideologiska linjer. Den har, som i detta fall, inte den ringaste aning om en persons artistiska kvaliteter och vederbörandes humanistiska insatser för att åstadkomma samförstånd och förbrödring mellan tidigare till varandra fientligt inställda nationer och folk. Sådana som Arvidsson siktar in sig på att Gergijev (Gersiev!), liksom den överväldigande majoriteten av hans landsmän, har godkänt och välkomnat Ryssland återtagande av Krim. De förvandlar musikern till en politisk propagandist. Konstens frihet är inte mycket värd för sådana klumpedunsar som Arvidsson. De anser ej att en herre som Gergijev längre bör välkomnas i Stockholm.
Det värsta är att den sortens skribenter inte bara befolkar ledarredaktionerna – Arvidsson gör det trots att han har försvunnit därifrån med ett fett avgångsvederlag. Den befolkar övriga redaktioner också: undantaget på Svenska Dagbladet är Näringsliv som förmodligen har landets förnämsta grupp av journalister alla kategorier. Men när det gäller rysk politik och ryskt samhällsliv utsätts läsaren (och lyssnaren, tittaren i andra medier) av en tämligen häftig indoktrinering vars syfte inte är att förstå Ryssland, på samma sätt som man vill förstå vad som händer i andra länder, utan att svartmåla Ryssland. Svensk press har under innevarande år, egentligen ända sedan den ukrainska krisen bröt ut, varit ensidigt och enstämmigt Rysslandshatisk i en omfattning som saknar motstycke i de europeiska kulturländerna.
Grundregeln är att de allra flesta journalister som bevakar Ryssland av idag far med osanning. Man kan inte lita på dem. Man måste som läsare skaffa sig egna underrättelsekällor. Arvidsson är den översta toppen på ett isberg. Hans gälla skrik borde sprida förstämning i den samlade journalistkåren. Istället följer den hans exempel. Vi utsätts för hjärntvätt. Göran Palms klassiker Indoktrineringen i Sverige (1968) borde få en uppföljare.
Denna artikel är även publicerad på http://jinge.se
