Israels heliga krig

Inför markinvasionen i Gaza skriver brigadöversten Ofer Winter ett brev till sina soldater. ”Historien har utvalt oss att vara den skarpa eggen på bajonetten i kampen mot terroristfienden från Gaza”...”Hör, O Israel: Gud, vår Gud är en, Israels Gud gör vår väg framgångsrik”...”För Gud, er Gud, är han som går med er” skriver brigadöversten.

Formuleringarna är ingen tillfällighet. Kampen mot palestinierna har, med allt fler religiöst fanatiska judar i politik och armé, alltmer kommit att förvandlas från en nationell dispyt till ett heligt krig. ”Gaza är en del av vårt Land och vi skall förbli där för alltid” sammanfattar talmannen i det israeliska parlamentet och medlemmen i premiärminister Benjamin Netanyahus styrande Likudparti, Moshe Feiglin, situationen. ”Det skall bli del av ett suveränt Israel och skall bebos av judar”. Feiglin uppmanar armén att ”besegra hela Gaza med användande av alla nödvändiga medel för att minimera varje skada på våra soldater och utan andra hänsyn”, och fördriva befolkningen.

På en presskonferens den 15 juli tar också Netanyahu själv bladet från munnen. Tiden har kommit att ”ta hand om Hamas”, men också i en vidare kontext att ”se till att vi inte får ett annat Gaza i Judéen och Samarien" (Västbanken) menar Netanyahu. ”Det kan inte bli någon situation, under något avtal, där vi överger kontrollen av territoriet väster om Jordanfloden”. Slut på idén, således, om en självständig palestinsk stat vid sidan om Israel. En ockupation och kolonisation – för evigt.

I konceptet ingår också att aldrig tillåta någon verklig ekonomisk utveckling, något statsbyggande, inom de palestinska territorierna. Mer utveckling ger, enligt denna filosofi, mer möjlighet att bli ett hot mot Israel. På sikt vill man helt göra sig av med palestinierna. I Gaza finns till exempel enorma gasfyndigheter som skulle kunna finansiera bygget av en strålande och livskraftig palestinsk stat. Detta måste stoppas tills Israel självt kan lägga beslag på rikedomarna. Därför är det aktuella målet i Gaza just nu mindre att komma åt Hamas – som kommer att behövas även i framtiden för att motivera liknande attacker – än att, än en gång, förstöra hela den palestinska infrastrukturen och sänka området till ännu en nivå av fattigdom och elände.

Synen på palestinierna som lägre stående varelser lever kvar, som en cancersvulst från kung Leopolds dagar, också i mentaliteten hos många av våra ledande politiker i väst. Ursprungsfolken, barbarerna, skall kuvas och hållas nere med västerländska så kallade värderingar och civilisation. Situationen påminner, menar människorättsaktivisten och analytikern Ajamu Baraka, om den under utrotningen av indianerna i Nordamerika. ”Liksom den omvända verkligheten i USA, där myten om den oskyldige bosättaren skapades för att rättfärdiga den systematiska slakten på ursprungsbefolkningen, har Israels folkmordspolitik kamouflerats från den av en beväpnad kolonial erövrare till den av ett offer”.

I denna koloniala tankevärld är det alltså fullt möjligt att behandla palestinier - som en gång kongoleser, vietnameser och sydafrikaner - hur som helst utan att de västerländska så kallade demokratierna protesterar.  För de mindre värda folken gäller inte normala mänskliga rättigheter. Genèvekonventionens första tilläggsprotokoll (artikel 51:2) säger till exempel att ”Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna”. Ändå är det precis vad den israeliska så kallade ”Dahiya-doktrinen, först använd i Libanon 2006 och nu i Gaza, innebär. En kollektiv bestraffning i syfte att ingjuta skräck som politisk påtryckning. Någonting helt accepterat av våra politiker.

Det är också förbjudet att attackera och förstöra civila mål, som bostadshus, som inte används militärt. Eller mörda familjerna till motståndsledare. Ändå anfalls civila hem gång på gång. Att man ibland varnar före ändrar ingenting i sak. Och varför ger man varningen några minuter före angreppet och inte, låt säga, en timma? Naturligtvis för att skräcken blir större och, inte minst, för att möjligheten för människor att då få med sig personliga tillhörigheter som fotoalbum, dokument och annat omintetgörs – ett sätt att beröva dem deras egen historia, deras rötter och kultur.

Än vet vi inte hur stort lidandet i Gaza blir denna gång, hur många utraderade familjer, hur många döda barn, hur många nya invalider med skador som aldrig läker. Men det blir många. Och hatet, oförsonligheten, som bara kan öka? Har Israel tänkt att framöver leva i fred med dessa människor som man nu massakrerar? Knappast. Utvalda och högre stående folk lever, enligt den koloniala doktrinen, inte ihop med undermänniskor. Inte här, inte någonstans. ”Bakom varje terrorist står dussin av män och kvinnor, utan vilka han inte skulle kunna involvera sig i terrorism. De är alla fiender och deras blod skall komma över deras huvuden” skriver Ayelet Shaked, ung och lovande kvinnlig politiker från partiet ”Judiskt hem”. ”Det här är ett krig mellan två folk. Vem är fienden? Det palestinska folket”.

Shaked, i sin förvridna tankevärld, sätter fingret på en viktig punkt. När Nazityskland 1939 invaderade Polen bestämde man att judarna – alla judar – var fienden, som måste elimineras. Frantz Fanon, författare till ”Jordens fördömda”, om västerlandets imperialism, menar därför att ”en värld, antingen bosättarnas eller ursprungsbefolkningens, måste förstöras för att föra det koloniala systemet till ett slut. Inte bara ett militärt nederlag eller en politisk överenskommelse – den totala förstörelsen av det andra sättet att leva”. Ayelet Shaked tror på fortsatt kolonialt förtryck av det palestinska folket. Men mer troligt är att Israel, om man inte överger sin teokratiska struktur och sina heliga krig - och lyckas förändra sig till att passa in i en postkolonial värld - på sikt arbetar på sin egen undergång.

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna