Amin al-Husseini rekryterade muslimska soldater åt tredje riket. Men det är viktigt att komma ihåg att han inte var särskilt framgångsrik. Runt 250 000 arabiska frivilliga stred däremot på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Bara en bråkdel av det antalet slöt upp bakom Hitler. Den franska filmen Indigènes berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Deras uppoffring har negligerats och nuförtiden hör man ofta att arabvärlden och Palestina skulle ha varit pronazistisk under kriget. Med tanke på att nästan hela arabvärlden var franska och brittiska kolonier är det kanske märkligt att inte fler lät sig övertygas av Amin al-Husseini.

När Amin al-Husseini föddes var bara 5 procent av invånarna i Palestina judar. Efter första världskriget, när Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken en koloni, försökte britterna att förändra Palestinas demografi. Mellan 1936 och 1939 sköt britterna ihjäl 5000 palestinier som demonstrerat, strejkat eller tagit upp vapen mot den demografiska omvandlingen av deras hemland. 15 000 palestinier skadades. När bilden på Amin al-Husseini och Hitler togs hade en massiv invandring ökat judarnas andel av Palestinas befolkning till nästan 30 procent.

Man kan tycka att det var ovärdigt av en religiös ledare att kämpa för att förföljda judar från Europa inte skulle tillåtas bosätta sig i Palestina, men i detta avseende var Amin al-Husseinis politik lik de flesta länder. USA lät en mycket liten del judar emigrera till Amerika. Många länder tillät ingen invandring alls, trots att man var väl förtrogen med antisemitismen i Europa. Åren innan kriget bröt ut försökte Polen att hitta ett ställe dit de kunde skicka sina judar. Man hoppades att den franska regeringen kunde låta dem använda Madagaskar som avstjälpningsplats.

Det som skilde Palestina från Sverige, Belgien eller andra länder som inte ville ha judiska invandrare i större mängd var Palestinas status som koloni.

En Dr Howard Blake, som representerade Amerikan Jewish Congress såg länge ut att ha hittat ett hem åt de oönskade. Den Dominikanska Republiken var det enda landet i världen som sade sig vara beredd att ta emot ett större antal judar. Man talade om en miljon. Landets diktator, Rafael Trujillo, ville ha judar för att de var vita. Senare lät han avrätta 12 000 haitiska bönder, som sökt sig till den Dominikanska republiken, för att de var svarta.

Man bör också komma ihåg att den judiska immigrationen inte gick fredligt till. Sionistiska terrorgrupper kastade till exempel in granater på kaféer och detonerade bomber på folkrika marknader i Palestina.

Ja. Fanatiker och antisemiter frodas i Hamas. Men Palestina togs inte över av judiska immigranter för att dess ursprungliga invånare var antisemiter. Fanatismen är ett resultat av krig, ockupation och förföljelser. Det är inte rimligt att radikalpacifister skulle ta makten bland belägrade flyktingar. Och även fanatiker förtjänar rättvisa.

Trots att Hamas väpnade kamp främst leder till att palestinier dödas – de flesta av dem civila – har den ändå inte varit utan framgång. Israel drog tillbaka sina bosättare från Gaza 2005. På Västbanken, där PLO lagt ner vapnen, bygger Israel hela tiden nya bosättningar på palestinsk mark. Det visar att man inte kommer någonstans med Israel utan våld eller att hota med våld. Om Hamas någonsin ska kunna förmå Israel att häva den omänskliga blockaden av Gaza är tyvärr fortsatt krig den enda vägen framåt. Men Mellanöstern kommer aldrig uppnå fred så länge de militära styrkeförhållandena är så ojämna. 

Pierre Gilly