Dessa människor, såsom vi fick höra av våra politiska ledare och mediekommentatorer, var "pro-demokratiska demonstranter". Den amerikanska regeringen varnade de ukrainska myndigheterna för att bruka våld mot dessa "pro-demokratiska demonstranter", även om det bland de främsta enligt de bilder vi såg, utgjordes av folk med hakkorsliknade symboler som kastade molotovcocktails och andra saker på polisen, slog sönder statyer och satte eld på byggnader.
Nu, bara några veckor senare får vi veta att dem som nu ockuperar regeringsbyggnader i Ukraina inte är "pro-demokratiska demonstranter" utan "terrorister" eller "militanta".
Varför var ockupationen av regeringsbyggnader i Ukraina en god sak i januari, men en väldigt dålig sak i april? Varför var myndigheternas våld mot demonstranter helt oacceptabla i januari, men acceptabla nu? Jag upprepar: jag förstår inte, kan någon förklara?
De regimfientliga demonstranterna Ukraina fick under vintern besök av flera framstående västerländska politiker, inklusive senator John McCain och Victoria Nuland från amerikanska utrikesdepartementet, som delade ut kakor. Men det har varit mycket stora protester mot regeringar i västeuropeiska länder under den senaste tiden som inte fått ett sådant stöd, vare sig från kändisar eller framstående västerländska mediekommentatorer. Inte heller har demonstranter fått gratis kakor från tjänstemän från amerikanska utrikesdepartementet.
Visst, ifall de nu varit lika angelägna om regimkritiska gatuprotester i Europa, och betraktade dem som den sannaste formen av "demokrati", skulle McCain och Nuland även visa solidaritet med gatudemonstranter i Madrid, Rom, Aten och Paris? Jag förstår inte, kan någon förklara?
För några veckor sedan såg jag en intervju med den amerikanske utrikesministern John Kerry som sa, "Man kan inte bara invadera ett annat land på falska förevändningar för att hävda sina intressen." Men jag vill minnas att USA gjort just detta vid fler än ett tillfälle under de senaste tio åren eller så.
Har jag missuppfattat det här med att "Irak har massförstörelsevapen"? Drömde jag redan 2002 och i början av 2003, då politiker och neokonservativa förståsigpåare satt i TV varje dag och talade om för oss vanliga tittare att vi var tvungna att gå i krig mot Irak på grund av det dödliga hotet från Saddams massförstörelsevapen? Varför anses en demokratisk omröstning på Krim om att återförenas med Ryssland värre än den mordiskt brutala invasionen av Irak – en invasion som ledde till bortåt en miljon människors död? Jag förstår inte, kan någon förklara?
Vi fick också av mycket allvarliga proffsiga västerländska politiker och "experter" i våra medier höra att folkomröstningen i Krim var ogiltig eftersom den hölls under "militär ockupation." Men jag har just sett mediebevakningen från valet i Afghanistan, som hölls under militär ockupation, som hyllats av västerländska ledare, till exempel Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen, såsom ”en historisk stund för Afghanistan" och en stor framgång för "demokratin." Varför avfärdas valet på Krim medan valet i Afghanistan firas? Jag förstår inte, kan någon förklara?
Syrien är också ganska förbryllande. Vi fick, och får, höra att radikala islamistiska terrorgrupper utgör största hotet mot vår fred, säkerhet och vår "livsstil" i väst. Att al-Qaida och andra sådana grupper måste krossas. Att vi behövde föra ett obevekligt "krig mot terrorismen" gentemot dem. Men i Syrien har våra ledare slutit upp på samma sida som just dessa radikala islamska grupper i deras krig mot en sekulär regering som respekterar religiösa minoriteters rättigheter, däribland kristna.
När al-Qaida och deras allierade spränger sina bomber i Syrien och oskyldiga människor dör fördöms inte detta av våra ledare: deras enda fördömanden gäller bara den sekulära syriska regimen som kämpar mot samma radikala islamister som våra ledare och mediekommentatorer så desperat vill bekämpa. Jag förstår inte, kan någon förklara?
Sedan har vi detta med homosexuellas rättigheter. Vi får veta att Ryssland är ett mycket dåligt och efterblivet land därför att de antagit en lag mot uppmuntran av homosexualitet bland minderåriga. Men våra ledare som bojkottade de olympiska vinterspelen i Sotji på grund av denna lag besöker ofta Gulfstater, där homosexuella kan fängslas eller till och med avrättas, och varmt omfamnar de styrande där, utan att nämna några homosexuellas rättigheter. Visst är fängslanden och avrättning av homosexuella bra mycket värre än en lag som förbjuder främjande av homosexualitet bland minderåriga? Varför, om man verkligen är bekymrad över de homosexuellas rättigheter, måste våra ledare angripa Ryssland och inte länder som fängslar eller avrättar homosexuella? Jag förstår inte, kan någon förklara?
Vi får veta i massor av tidningsartiklar att det ungerska ultranationalistiska partiet Jobbik är mycket dåligt och dess uppgång är orsak till stor oro, även om det inte är ens ingår i regeringen, eller sannolikt kommer att göra det. Men neonazister [att använda latinska ”neo” för ”ny” introducerades just av de lärda neokonservativa (i Sverige ger man t o m ut en tidning som heter Neo) – nykonservativ är en helt annan sak, liksom nyliberal – just för att betona det unikt nya hos dem och de neoliberala ekonomiska teorier de nu vill ska omfatta hela världen, om så med hjälp av neokonservativt frammanat våld; därav neonazister, o s v.] och ultranationalister innehar positioner i den nya regeringen i Ukraina. En regering som våra ledare i väst entusiastiskt stöder och där neonazister och ultrahögern ju spelat en så avgörande roll vid störtandet av Ukrainas demokratiskt valda regering i februari. En "revolution" påhejad av väst. Varför är ultra-nationalister och högerextrema grupper oacceptabla i Ungern men högst acceptabla i Ukraina? Jag förstår inte, kan någon förklara?
Vi får veta att Ryssland är en aggressiv, imperialistisk makt och att Natos oro handlar om att motsätta sig detta ryska "hot". Men då jag kollade kartan häromdagen och noterade att massor av länder nära (eller gränsande till) Ryssland var medlemmar i Nato, den USA-ledda militärallians som attackerat och bombat många länder under de senaste 15 åren, kunde jag inte upptäcka några länder nära USA som var del av en rysk militärallians. Eller några ryska militärbaser eller utplacerade ryska missiler i länder nära USA. Men Ryssland, får vi veta, är "aggressivt". Jag förstår inte, kan någon förklara? Kan någon hjälpa mig?
Neil Clark är journalist, författare och radiokommentator.
Hans prisbelönta blogg finns på www.neilclark66.blogspot.com.
länk: http://www.informationclearinghouse.info/article38248.htm
bloggar
I am a journalist, writer and broadcaster, based in the U.K. I am a regular contributor to The Guardian, The Week/First Post, Morning Star, Daily and Sunday Express, The Mail on Sunday, New Statesman, The Spectator, R.F.O. My work has also appeared in The Fleet Street Letter, The Huffington Post, Daily Mail, Daily Telegraph, The Times, The Australian and in publications as diverse as The American Conservative, Pravda and The Racing Post. I am strongly opposed to the neo-conservative war agenda -and believe in the urgent necessity of a left-right anti-war coalition. On domestic issues I support re-nationalisation of the railways and public utilities (I am co-founder of The Campaign for Public Ownership), a new top rate of tax on the very wealthy, free care for the elderly, a free National Health Service including the restoration of NHS dentistry, and protection of the Green Belt and the countryside. FOLLOW ME ON TWITTER @NEILCLARK66
My interests are world affairs, sport, particularly horse-racing, films, books, travel and the countryside.
Film: Ship of Fools, The Caine Mutiny, Kind Hearts and Coronets, The Bicycle Thief, Green for Danger, The Rebel, Das Boot, most British comedies from the 1930s to 70s, particularly if starring Alistair Sim, Dennis Price, Robert Morley, Margaret Rutherford or Terry-Thomas.
Musik: Khachaturian, Tchaikovsky and Kodaly, The Beach Boys, The Mamas and the Papas, Traffic, Dietrich, Becaud, Brel and Polnareff, Herb Alpert, Esther Ofarim, Kraftwerk and assorted 70s disco.
Favoritböcker: Island by Aldous Huxley, Eyeless in Gaza by Aldous Huxley, anything by Edgar Wallace or Ellery Queen, the Sherlock Holmes stories, Biggles and The Racing and Football Outlook Jumps Annual.
