Om en allmän önskan om fred vore tillräcklig för att förhindra krig hade mänskligheten för länge sedan levt i ett paradis av evig fred. Krig startas inte för att regeringar är okunniga om vilka lagar som anses gälla, till exempel folkrätten. Den enkla sanningen är att krig alltid ur någon parts – eventuellt samtliga inblandade parters – synvinkel är ett rationellt sätt att lösa specifika politiska problem. Detta faktum formulerades av den preussiska militärteoretikern Carl von Clausewitz redan i början på förrförra århundradet, när han skrev att ”der Krieg ist die Fortsetzung der Politik mit anderen Mitteln” (kriget är politikens fortsättning med andra medel).

Den som vill arbeta för att förhindra ett krigsutbrott kan inte nöja sig med att påpeka att krig är otrevliga och drabbar, särskilt i modern tidsålder, i huvudsak oskyldiga. Att inta en utpräglat ensidig hållning – som Sveriges utrikesminister Carl Bildt – där alla motståndare målas i svart under det att den egna sidan underförstått är allt igenom vit och rättskaffens ökar krigsrisken. Man kan därför inte låta bli att ställa frågan vad Carl Bildt egentligen vill uppnå med sin agitation i Ukraina-Krim-konflikten?

Innerst inne vet folk att demonisering av en politisk motståndare inte ger en rättvisande bild av dennes mänskliga egenskaper. Vilket inte innebär att demonisering inte fungerar. Tvärtom visar erfarenheten att den fungerar utmärkt, i synnerhet så länge den egna sidan har framgång. En intressant sida av demoniseringen är att den också på ett subjektivt plan ger individen rätten att utföra handlingar, som i varje annat sammanhang skulle anses förkastliga. Något som hänsynslösa politiker som en Hitler eller en Caesar i alla tider förstått utnyttja.

Betydande delar av våra massmedier ägnar sig nu åt att baktala och demonisera Putin och Ryssland. Ingenting av vad den ryske ledaren och dennes regering säger och gör anses kunna ha annan förklaring än strävan efter att göra Ryssland till en världsmakt, där införlivandet av Krim – och i förlängningen Ukraina – är steg på vägen. Mot en sådan hejdlös ambition måste naturligtvis den ”goda” sidan, det vill säga USA och EU, rida spärr. Det är hög tid för den ståndaktige tennsoldaten att rycka ut till demokratins, frihetens och folkrättens försvar! I Sverige lystrar han till det adliga namnet Bildt.

De som nu kan läsa skriften på väggen måste fundera över vilken politik som är den rätta för Sverige, vars inflytande på händelseutvecklingen med nödvändighet är begränsat. Rätt politik är ingen garanti för att vi inte dras in i ett eventuellt europeiskt storkrig. Fel politik innebär dock att både krigsrisken ökar och att vi dras med om ett krig utbryter. Att beröva sin motståndare all slags legitimitet är ett effektivt recept i en krigsförberedelse.

Kort sagt, vad vill Carl Bildt?